Höst eller ej!

Så var det oktober men vädret är minst sagt svårbedömt. Härom dagen var det stormen Amy som drog fram överlandet, främst vid västkusten men vi fick en släng av sleven här i Stockholm också. Träd som knäcktes, ett tak på en uteservering brakade ihop för att nämna några. 

 Men idag var det sol stundtals och jag samlade ihop allt som blåst omkring på tomten och tog mig an växthuset. Sopade och skurade med såga. En jättelik humla surrade in och fick hjälpas ut medan den stora kralliga spindeln sprang och gömde sig. Men nu är det gbara några krukor kvar med dahlior, frösådda, och de tänker ju inte ge upp innan köldknäppen kommer. 

 
Höstgrubbel 

 
I dagarna skulle min syster Hjördis ha blivit 87 år. De sista åren var hon mycket påverkad av sin  demensjukdom och var tvungen att bo på ett äldreboende. Jag säger tyvärr, för det var inte ett äldreboende som jag själv skulle vilja hamna på. Hon ville bara därifrån, och när vi hälsade på henne så förstod jag. Jag skulle ha blivit galen av att bo där. 

Jag hoppas att kunna klara mig själv till det är dags att kila vidare. Det är min skräck att inte klara sig själv och vara tvungen av andras insatser för att klara sitt dagliga liv. 

Jag gick igenom några fotoalbum häromdagen och hittade bilder från 1981 då min mamma fyllde 70 år. Det snurrar till i mitt huvud,  när jag tänkte på att jag nu är lika gammal. Min mamma, Berta klarade sig själv på gården fram till sin död, nära 80 år, där hon och pappa bott sedan 1940-talets mitt. En by i södra Västerbotten, avfolkningsbygd på 1970-talet men har sedan dess återhämtat sig befolkningsmässigt. Många yngre har flyttat in i byn vilket är bra, men det är inte riktigt samma by för mig.  Dock har jag ett hus där och när jag är där, ja då har jag kommit hem till byn.

Min mamma bodde som sagt kvar på gården efter min fars död. Hon hade varken bil eller körkort men spark och cykel fick duga så länge hon orkade. Sedan fick hon tidningen/posten levererad till gården och och kunde få mat och annat hemkört från grannbyns ICA-butik. Hon var tuff och seg, min mamma. Det måste jag nog säga om mig själv också. När jag ser bakåt  så har jag kämpat mig igenom en hel del. Värst är nog att jag drabbats av bröstcancer två gånger och fick ta bort båda brösten helt, strålades och fick även cytostatika andra gången men jag har överlevt.   

Nu i höst är det i alla fall  dags att sluta med Tamoxifen mot bröstcancern. som jag nu har behandlats med i 10 år.  Äntligen!  Eftersom jag fick börja med antihormonell tablettbehandling redan 2007 när cancern upptäcktes första gången, så har jag nu fått denna behandling med olika preparat under totalt 17 år. Vete sjutton om jag inte är lite skraj för att sluta men nu är det dags. Jag tog sista tabletten i veckan. Kanske blir mina ledbesvär bättre. Hjärntrötthet har jag också känt av många gånger för att inte tala om slemhinnorna. Hjärntröttheten fick mig att gå i pension några år tidigare, vilket var möjligt med de avtalspensioner som jag hade i mitt sista jobb. Jag minns att när jag fick diagnosen andra gången så lovade jag mig själv att inte jobba fullt ut, om jag skulle klara mig. Efter att jag försökt jobba heltid försökte jag få igenom en deltid på mina villkor, men min arbetsgivare gick inte med på detta. Då bestämde jag mig för att utnyttja möjligheten till avtalspension från 63 år. Nu har jag varit fri som fågeln avseende det intressanta men slitsamma jobbet som skadereglerare, och har inte ångrat mig en enda dag. 

Släktforskning

 Släktforskningen 

Jag har hållit på med släktforskning i rätt så många år nu. Det viktigaste var ju länge att forska efter min farfar men detta har jag nu gett upp , mer eller mindre. Min far föddes som oaäkta barn till min ogifta farmor som sannolikt var piga i ett hushåll i Piteå. En annan sannolikhet är väl att husbonden utnyttjade henne. Men det vet jag inget om. Det jag vet är att farmor tre år senare, 1910, fick ett underhållsbidrag fastställt för pappa tills att han fyllt 16 år. Det var inte ett faderskapserkännande men ett avtal undertecknat av två generationer, far och son Berglund i Piteå, en köpmannasläkt i Piteå plus bevittnat av två personer. 
Med DNA test har visat att sonen B inte är fadern, men dennes barnbarn och jag, vi är släkt på mycket långt håll. 

 Året är 1965, snart 60 år sedan. Jag är tio år gammal och står på en timmerbröt, min syster och hennes kamrat Katarina, som tog fotot hade väl uppsikt över mig men jag står ju faktiskt ovan vattennivån. Men min syster G var min favortsyrra vid den här ålder och jag minns så väl hur glad jag blev, varje gång som jag fick följa med henne och kompisen på promenad i byn. Det var inte mycket som hände i denna gudsförgätna by, och det är väl inte så mycket som händer nu heller. Men byn som ligger  vid ÖRe älvs utlopp, var då en utflyttningsby. Jordbruken bar sig inte, och mina föräldrars var inget undantag.  Min far skolade om sig till båtbyggare och började bygga ekor. Det blev ett tiotal båtar innan hans krafter tröt. Vi hade värphöns i några år efter att korna och övriga kreatur var borta. Därtill hade vi en häst för skogsbruket. En av de senare hette Drängen, och var sjövild emellanåt men urstark. Jag minns även en höst som hette Munter, tidigt 60-tal. Den var min favorit.

Midvinternatt

 Det är natt och det är väldigt kallt ute, nio minus. Men i Västerbottensbyn som jag kommer i från, är det ännu kallare, minus  32. För att inte tala om Norrbotten, där är det på sina håll neråt 40 grader.  Jo så är det. kallt. Så det kan ju räcka med minus 10. Jag undrar om jag inte blivit lite bortklemad här i Stockholm, där jag bott under 50 år. Uppe i Västerbotten är man van vid kyla, neråt 20 minus är ju inget att snacka om. Men här blir det en annan, råare och mer genomträngande kyla. 

Idag tog jag i alla fall en längre promenad på 4 000 steg, med broddar under hela skosulan. Ändå kände jag att det var mycket halt under kallsnön. Under den ligger gråis och den är förrädisk.  

Egentligen borde jag passa på att göra en sparktur.  Häromdagen tog jag ner min sparkstötting från väggen till friggebodens vägg, där den hängt under flera vintrar, utan att bli använd. Den är gråsvart av alger från de fuktiga vintrarna. Vi får se om jag kommer ut före plogbilen. 

Det är som vanligt svårt att sova. Efter att ha legat och vridit mig sängen så steg jag upp och lade mig i läsesoffan istället . Jag har en bekväm soffa att halvligga i och läsa för att sedan slumra till i.. Men nu läste jag ut Stormberget av Liza Marklund. Den var rätt så bra, i vart fall andra halvan. Dock tycker jag att hon upprepar sig väl mycket, den kändes rapsodisk och inte så väl sammanhållen handling som i Kallmyren och Polcirkeln. Men den är värd 3,5 av 5 granar.

  Nytt år, nya tankar, nya föresatser. Nya idéer kan ju behövas. Känns som detta land gått i stå med den värsta regering vi haft i mannaminne. 

Nu är det i alla fall full vinter och skidan den slinter, men nej. Jag vågar inte åka skidor, det är för riskabelt. Efter tre olika frakturer, en pga skidvurpa och två på grund av ishalka så sker mina promenader  på sandad och grusade vägar, och på fötterna har jag skor med inbyggda dubbar. Det år ju bra med lösa dubbar men när jag bröt fotleden 2009 hade jag inte tagit på mig broddarna, de låg i väskan men där hjälpte de ju inte. 

V i har haft rejält kallt för att vara Stockholmstrakten, Södertörn men i min hemby i Västerbotten, där är det neråt 30 grader nu. Det räcker bra med 5 minus som vi har nu, det snöade häromdagen, kallsnö,  som täckte markens gamla snörester. Det var så fint med snön vi fick i december och som varade över julen iaf.  Sedan kom ju tövädret och smälte ner snön igen Vädret är upp och ner. 

Rosa oktober

 

Nu är det den första oktober, Rosa Bandets månad. Överallt ser vi kampanjen för att gå på mammografiscreening, att undersöka sina bröst regelbundet och söka läkarvård. Dock är ju inte mammografi allenagörande för upptäckt av cancer i vävnadstäta bröst. Detta fick jag uppleva. 

Jag har genomgått två fall av bröstcancer, är bilaterat bröstamputerad, först 2007 och sedan 2014. 

 Så länge jag kan minnas, så har jag haft en väldig skräck för att få cancer. När jag växte upp på 60-talet, hette det kräfta. Det var ofta för sent att göra något. Mycket har ju hänt sedan dess, tack och lov. En tidigt upptäckt är a och o.  
  

Med alla cancerfall i min släkt så var inte oron obefogad för att själv drabbas.  Jag var ung när jag insåg vikten att egenundersökningar. Undersökningsmetoden mammografi infördes som allmän screening 1986. För min del gjorde jag nog den allra första undersökningen 1976, på Radiumhemmet, om jag inte minns fel. Jag var ju väldigt ung men hade en relativt svår cancerskräck. Då och då kände jag en knöl eller annat misstänkt, när jag skulle göra dessa månatliga självundersökningar i duschen. Det var dock alltid något ofarligt och jag kunde pusta ut. 

När jag läser om cancerbehandlingarna i andra landsting så inser jag att det är väldigt bra här i Stockholms län. Det fanns redan då på 80-talet ganska många bröstmottagningar, förutom Radiumhemmet och Sophiahemmets mottagningar. Det har alltid varit ganska lätt att få en tid snabbt, även om man fick vänta ett par veckor på besked.

När jag diagnosticerades med en tidig bröstcancer 1997 var jag 52 år. Min mor dog i sjukdomen på 80-talet och en syster likaså på 90-talet. 

Det ironiska är att det inte alls skulle bli mammografi som avslöjade min cancer utan något helt annat, magnetkameratekniken. Hade jag bara gått på vanliga mottagningar och inte fått göra magnetkameraundersökning så hade jag nog inte kunnat skriva detta nu. 

På 2000-talet började jag gå på regelbundna årskontroller på Sophiahemmet som hade en mycket bra bröstdoktor, en kvinnlig onkolog som verkligen tog min oro på allvar. Jag gjorde min självundersökningar regelbundet och kollade efter förändringar, indragningar av hud m m. 

Våren 2007,  vid en månatlig koll tyckte jag mig se något avvikande på höger bröst. Efter en tids oro beställde jag tid på Sophiahemmet. Vid undersökning med mammografi  hittades inte någon cancer i höger bröst men den vaksamma onkologen på Sophiahemmet föreslog även en undersökning med magnetkamera.

Sagt och gjort, jag fick göra denna undersökning med MRT efter någon vecka och dagen därpå ringde de från Sophiahemmets mottagning. MRT friade höger sida men i vänster bröst kunde de se tre små tumörer.  En s k by the way-diagnos eftersom det var höger bröst som var det misstänkta.   I vänster bröst var de tre  små förändringar, ett mycket tidigt stadium, med noll spridning till lymfkörtlar och jag behövde "bara" operation och strålning.  Det var en blandning av tur och skicklighet, tur eftersom att jag ändå gick på mammografin, och skicklighet att onkologen på Christinamottagningen skickade mig på mer avancerade undersökningar, som ultraljud och magnetkamera (MR).  

Efter första cancern fick jag gå på kontroller årsvis, enligt nationella vårdprogrammet. Eftersom tumörerna var svårupptäckta så fick jag också göra fortsätta med MRT förutom mammografi. Åren 2008 - 2010 var allt lugnt. Vid MRT hösten 2011 såg man en mindre avvikelse som man inte ansåg vara oroande, och ultraljudsundersökning gav inte heller någon indikation. Så jag fick komma tillbaka på halvårskontroller ett par gånger under 2012, och blev frikänd. Inga misstänkta förändringar så jag kunde slappna av igen. Livet gick vidare.                                                         
Jag skulle  ha gjort en ny kontroll hösten 2013 men fick aldrig någon kallelse. Jag fick vänta i totalt fyra månader och påminde flera gånger. Så här i efterhand är jag ju glad att jag inte valde att låta tiden gå utan påminde själv. Annars hade det tagit ännu längre tid. Till slut, i januari 2014 fick jag en tid.  

 Först magnetkameraundersökning som vanligt. Det faktum att jag hade fått vänta på en tid i fyra månader pga remisstrulet gjorde mig lite orolig. Nu såg man en avvikelse jämfört med förra undersökningen 2012. Oron föll tung som sten över mig igen. Jag pratade med läkaren om att det var lika bra att ta bort allt på gång, nu genast. Jag fick verkligen panik.

Undersökning på undersökning tog vid. I februari gjordes en biopsi med ledning av MR-undersökning.  Det var nog den mest smärtsamma undersökning jag gjort, man rotade runt i bröstet med en nål under ledning av MR-kameran som jag åkte in och ut ur under totalt fyra gånger och man märkte ut med ett metallclip var förändringen var. Provet analyserades och resultatet fick jag efter två och halv vecka, en sköterska från bröstmottagningen ringde till mig och jag skulle träffa läkaren samma dag. Jag förstod direkt. 

Det var cancer igen. Jag träffade den läkare  som jag haft ett par år nu, och vi gick igenom allt. Vi trodde båda att det var en tidig form även denna gång, och jag kände mig trots allt ganska lugn.                                                                 

Behandling
Jag opererades som planerat i början av april. Dessförinnan hade jag poängterat för läkarna om att jag ville att de skulle ta hela bröstet, allt för att slippa en ytterligare operation som förra gången då det inte räckte med en tårtbitsoperation. Det blev alltså mastektomi (totalt borttagande av bröstet) direkt och utrymning av en bunt lymfkörtlar men man inte hittade portvaktskörteln.  Denna teknik, sentinel node,  innebär att man gör en biopsi av den lymfkörtel som först av alla tar emot lymfvätska från bröstet och tumören, den s k portvakten. Den tas bort och analyseras direkt på plats, under operation och utifrån den så vet kirurgerna vad som ska tas bort.. Men den här gången hittades man inte denna men man tog bort bröstet och en bunt lymfkörtlar.
Detta var ett orosmoment  och jag blev mer och mer betänksam. Efter operationen var jag sjukskriven en månad och började sedan jobba deltid, orken fanns inte riktigt där för att jobba heltid. Det var som jag kände på mig att något var fel, var orolig och kunde inte släppa tanken att det var något. Samtidigt var det en fantastisk vår med tidig grönska och trädgården blomstrade. Trädgårdsarbetet var återigen min räddning och min terapi.
I början på maj, fyra månader efter den första undersökningen och postoperativt en månad, var det dags för återbesöket på kirurgen och detta blev en enorm chock. 

Allt var som ett töcken. Det var verkligen en tung tid. Själva cancerbehandlingen kom dock inte i gång förrän i juni eftersom en hjärtutredning behövdes innan behandlingstart. Dessutom gjordes datortomografier och scint av skelett och buk, de senare krävde jag själv då jag var utom mig av oro för spridning, och fick igenom detta utan diskussion. Dessa undersökningar frikände från spridning till skelett och organ så jag blev ju väldigt lättad över detta i vart fall.

Eftersom det var spridning till lymfkörtlar fick jag genomgå sex stycken TAC-behandlingar (bestående av tre olika cellgifter: Taxotere, Adriamycin och Cyclofosfamin) var tredje vecka.  Efter halva behandlingen med cytostatika,  hade jag dock så stora biverkningar att de ändrade doseringen och läkaren undrade om jag ville göra ett uppehåll, men nej, jag ville köra på..

Behandlingen pågick under tre månader och sedan fick jag vila ett par veckor innan strålningen. Jag var klar med strålningen strax före jul 2014. 

Under senaste tio åren har forskningsrön visat att mammografin inte avslöjar tumörer i bröst med tät vävnad. Där krävs fler undersökningar som ultraljud, MRT och kanske har det tillkommit nya metoder. Jag hoppas att kvinnorna inte nöjer sig med mammografi, utan kräver besked om de har tät bröstvävnad och i så fall kompletterande undersökningar. Jag hade tur som haft mycket bra onkologer både på Södersjukhuset och på Sophiahemmet. Det är inte att överdriva att läkaren på Sophiahemmet räddade mitt liv med MRT. Fråga din läkare om du bedöms ha en tät bröstvävnad - kräv då ytterligare undersökning som MRT.

 

Sköna maj

För en trädgårdsmänniska som undertecknad, så är maj en bråd månad. Varje kväll innan jag somnar, funderar jag på morgondagens schema, vad jag ska gräva upp, plantera eller beskära.. så somnar jag. I  dag har jag färdigställt det andra ros- eller luktärtstornet, målat i olivbladsgrönt.Tornen blev något skeva, de lutar lite hit och dit. Men det är kul att göra något eget, så varje sommar har jag ett eget litet projekt. Jag har en gammal trädgårdsmöbel som sjunger på sista versen, så i sommar blir det tack och adjöföreställning med någon form av luktärtsretreat i denna möbel. Nu blommar tulpaner och narcisser, knopparna är många och jag hoppas att Trico Garden hjälper mot rådjurens glupskhet. En kråka besöker dagligen ett av fågelbaden och blöter upp sina mat i vattnet. Jag försöker nu ställa in mig hos kråkan, ger den lite frukt eller kex så att den ska känna att jag inte utgör en fara. Vi får se hur det går.

 Det har som vanligt gått ett antal månader sedan jag skrev någonting på denna blogg. Man kan ju fråga sig varför jag fortfarande tror att jag bloggar. 

Jag startade den 2009 som något slags terapi, efter cancersjukdom och en del privata bekymmer. Den har därefter fungerat som en ventil till och från under åren. Under pandemin har släktforskningen varit en ventil. 

 Men så var det ju dags för Trädgårdsmässan, i år blev den av och så klart att vi ville gå på den. Tre dagar efter att ha besökt Nordiska Trädgårdar så var min man rejält förkyld med en hemsk hosta. Snabbtest visade på Covid.  Sedan blev en av sönerna smittad  och lagom till påskhelgen fick jag Covid, fast en lättare släng och därefter vår dotter.  Eftersom vi alla är fullvaccinerade så blev vi  ju inte så sjuka, tack och lov.   Precis när vi kunde börja andas ut efter att pandemin börja greppet och samhället skulle börja återgå till normala förhållanden, kom nästa elände:   Ryssland invaderade sitt grannland Ukraina 24 februari. Det är så ofattbart hemskt. Jag var helt förstörd av oro i ett par veckor och började nästan tro att det skulle bli ett världskrig.

Efter ett  tag inså jag att jag inte klarar av att följa nyhetsrapporteringen så intensivt. Jag ser så pass att jag får inblick i vad som händer men jag klarar inte att se på alla inslag som i början. Jag grät mycket under mars månad, lämnade rätt stort belopp till olika hjälporganisationer och har lämnat filtar och plädar till kommunens insamling för flyktingar. Då och då ser jag ett inslag och inser hur nära det är, Ryssland, Ukraina, Finland och Sverige. Men ska vi gå med i Nato? Ja, jag är kluven.

Jag var ung när Vietnamskrigets fasor spelades upp i nyhetsprogrammen. Jag minns bilderna från Indokina, Vietnam, Laos och Kambodja. En väg full med människor som sprang, de brann av napalm. Kuppen i Chile. Inbördeskriget i Jugoslavien för 30 år sedan. Och nu Ukraina, europèer som mördas och lemlästas. Bilden av de döda männen som ligger längst gatan i staden, en som fallit åt sidan, dödad av ryssarna när han var ute för att köpa mat, sannolikt. Det går inte att förstå hur människor kan bete sig som dessa soldater. I Ukraina kallas de för orcher av lokalbefolkningen. Det är så de beter sig. 

Tänker på dem som inte hann rädda sig, bakbundna män som avrättats. Familjer i bilar som beskjutits. Bilderna från Ukrainas städer vittnar om en förödelse så total att det känns nattsvart. Vi är ju trygga här men hur ska världen få Putin att upphöra med sitt fruktansvärda krig. För krig och brott mot mänskligheten är vad det är. Vi utanför Ryssland säger vad det är; krig, slakt och terror. 

Människor flyr, kvinnor, mödrar, unga som gamla tar barn och barnbarn samt husdjur och flyr. Till fots, i bilar och på tåg och buss och båt. Europa har öppnat sina portar och släpper in sina grannar.

Alla dessa kvinnor med sina barn, barnbarn och husdjur på flykt från ett krig i Europa. Ett krig som av tyrannen i Ryssland, inte får kallas ett krig. 

Nu med invasionen av Ukraina så behöver jag ytterligare ventil, så ska jag nog skriva oftare, således ventilera mig här oftare.  Jag mår bättre av att skriva av mig lite av den ångest , som poppar upp ganska ofta, i takt med att nyheterna om kriget i Ukraina blir än värre. Jag gråter när jag ser filmer och bilder från Ukrainas sönderskjutna städer, ser alla dessa oskyldiga människor få sitt liv sönderskjutet. Ser barnens chockade ansikten, deras ögon. Ser föräldrar som sörjer sina dödade barn. Ser de gamlas trötta ansikten. Och ändå, vilken kämpaglöd de har, de som orkar vara kvar.  Ser människor som lyckats rädda någonting från sitt hem som ligger i ruiner. De bryr sig om sina djur, lämnar sina katter och hundar utan tar dem med. Jag tycker det säger en hel del om dessa människor som nu flyr. Jag är imponerade över deras mod och beslutsamhet.

Vi ser dagligen på nyheterna vilken fruktansvärd förödelse det är för folket i Ukraina. Ryssland tar ingen hänsyn till kvinnor och barn, sjuka eller gamla. Städerna har bombat, smulats sönder och samman. Sjukhus har anfallits. Teatrar. Kyrkorna står förhoppningsvis kvar, än så länge. 

De här veckorna som gått sedan angreppet på Ukraina har väckt upp så mycket känslor.  Visst har jag alltid haft känslorna på utsidan, men som det var under första krigsmånaden, tårarna bara rann och rann. Jag blir så påverkad och de första veckorna var jag mycket orolig för att kriget skulle utökas. Att Ryssland, nej inte ryssarna, men Putin inte nöjer sig med Ukraina. 

 Att Sverige skulle kunna bli angripet. Och det är ett allvarligt läge, det har vi ju fått veta nästan varje dag nu. Dock tror jag att vi tyvärr, börjar vänja oss nu vid allt elände. Det är ett fasansfullt krig i Europa, miljoner ukrainare har flytt sitt hemland. 

För någon månad sedan var det en inspelning med Ukrainas president, den modige Zelenskyj, som vägrar att vika ner sig och landet för den ryska terrorn. Han sade då att han insett att det inte går att bli av med ryssarna utan ett världskrig, Så han är beredd till eftergifter.  Sedan blev detnya fredsförhandlingar som inte gav något större resultat. Med  Fn har nu kunnat evakuera de civila i stålverket i Mariupol medan ryssarna fortsaätter att bomba byggnaden sönder och samman. Under stålverket finns ukrainska soldater. Gud vare dem nådiga.

Även på den privata sidan har det varit tungt. Min äldsta syster är mycket dement och det är bara en tidsfråga innan hon inte minns vilken jag är. Jag har en syster till men vi har ingen kontakt och hon   börjar också bli till åren, är en bra bit över sjuttio, Jag har ingen kontakt med hennes barn eller barnbarn och vi har inte träffats riktigt på fem år. Då var det jag som tog initiativ men inget har hänt därefter. Så syskonrelationen får anses som helt bruten numera. Det är tråkigt men syskon är inte något man väljer, man får dem på köpet så att säga. Så är det verkligen  i detta fall. 

 

 

Idag gjorde vi ett besök på Skogskyrkogården, som i år fyller 100 år. Liksom Liljevalchs där vi var i förra veckan. Vi väntade med att besöka gravarna tills det lugnat ner sig efter Allhelgona, och det var fint att gå där. Till slut fann vi min väninnas grav, Barbro som dog för några år sedan. Hon var min första kompis i Stockholm när jag flyttade hit 1975, vi blev bästisar. Men åren gick och hon förblev ensam medan de flesta i vårt gäng i föreningen,  som vi båda var med i, bildade par och sedan familj. Till slut kom hon inte längre på våra träffar och fester och vi förlorade kontakten mer eller mindre. För några år sedan såg jag hennes dödsannons i DN. Barbro, med samma för och efternamn som Lill-Babs, vilken hon absolut inte ville sammanblandas med, hade rökt sin sista cigg.  

Vi besökte "gravväggen"  där askan efter min mans morföräldrar som dog med 20 år mellanrum, Wilma och  Henrik Isidor finns.  Denna gravvägg var nog en av de första av sitt slag. I minneslunden tände vi ljus. Mina anhöriga som gått vidare, föräldrar och tre av mina syskon, vilar alla på en kyrkogård i Västerbotten.. På den kyrkogården finns större delen av min mors släkt, komna från byar i norra Ångermanland och södra Västerbotten. Det kändes bra att kunna tända ett ljus för dem alla. Evigheten kasta långa skuggor och ljuset silades genom tallarna. Vackert och tröstande att de som där vilar, har en så vacker stad nedanför gravkullarna.

Det är inte utan att jag nu som åldrande,  börjar fundera på var jag vill begravas och hur. Det är inte helt oväsentligt och livet är mycket oförutsägbart. Det är också bra för  anhöriga att veta vad som är den avlidnes sista vilja.  När min ensamstående bror dog för över 10 år sedan, så var det tre syskon som skulle enas om hur det skulle ske. Det slutade med att han fick två begravningar, en som minnesgudstjänst och en som faktisk begravning. Detta eftersom ett av dessa syskon, inte jag alltså, inte kunde acceptera att det tredje syskonet deltog i begravningen. Den stackars begravningsentreprenören var helt slutkörd efter förrättningar i dagarna två. Kistan fick åka in i kylfacket igen efter den första begravningsceremonin och ett par dagar senare kunde vi, som valt den senare,  följa kistan till graven och få gravsätta min älskade bror Så mycket vånda det var och så mycket ilska och sorg som blandades samman. Tänk om vi istället kunde ha samlats runt dig, min bror,  som vi gjorde med våra föräldrar och de två syskon som gått före dig.  

 

 

Sommaren som inte regnade bort

 Sommaren  går mot sitt slut, det är obestridligt så. I år blev det en otroligt varm och torr sommar, i vart fall juni och juli, men den glädjen förtogs av alla larm om miljöpåverkan. Med tanke på hur många naturkatastrofer, skogsbränder, översvämningar, jordskred och utrotning av många av jordens djur, känner jag mig bedrövad. Pandemin, som fortfarande härjar i hela världen, även om det stabiliserat sig i Sverige, plågar stora delar av jorden och kommer nog att göra så under år framöver.

Jag och min familj har så klart vaccinerat oss x 2 men nu sägs att vaccinet inte rår över den nya mutationen som dykt upp i Uppsala, härrörande från utlandsresor till Spanien. även om man inte blir lika svårt sjuk som innan vaccinet så känns det inte bra. Jag ska återgå till mitt uppdrag som nämndeman i höst men att sitta i en rättegångssal känns inte något vidare. Vi får se hur jag gör, kanske avsäger jag mig helt. 

Jag måste säga att jag känner en stor vanmakt emellanåt. Det känns som vi, mänskligheten, har påbörjat en rutchkanefärd neråt, neråt och neråt igen. Jag är inte pessimist, inte optimist men realist. Vad kan man göra, vad kan jag göra? Jag vet att vi måste äta mindre rött kött, men jag kan inte äta bönor, tofu och soyaprotein och dylikt. Blotta tanken att äta s k kött som är framodlat, eller vad man nu gör för att få fram konstgjort kött,  får mig att vilja spy.

Jag vet att jag, som är köttätare bidrar till katastroferna rumt om i världen, men jag och mitt hushåll gör en massa bra saker som går ut på att återvinna och inte konsumera nytt hela tiden. Vi, min man och jag återvinner allt som går, köper inte onödiga prylar, har en bil som nästan enbart används för inhandling och transport, använder mest av allt kommunala färdmedel. Vi odlar frukt och grönsaker.. Vi har en trädgård som vimlar av humlor, bin och andra pollinatörer.

Så jag tänker att eftersom jag nu är äldre, så fortsätter jag att äta mina köttgrytor och stekar men även mycket grönsaker tills mina dagar är slut. Jag är en karnivol, uppväxt på landet med kalvstek och älggrytor och jag kan inte och tänker inte byta bort kött.

 I Afganistan har talibanerna tagit makten, människor flyr och klättrar upp på flygplan för att sedan falla mot en säker död när de lyfter. Jag skickade ett bidrag till Svenska Afgankommitten. Det är ju en droppe i havet, men alla bidrag för nytta.

Det är elände överallt och jag har nästan sluta läsa tidningen/se på nyheterna för jag orkar inte ta in mer elände. Så i kväll såg jag ett föga upplyftande avsnitt av Vera, den engelska medelålders kriminalkommisarien. Jag gillar den serien men det är ingen "mysdeckare" a la Morden i Midsomer, i den mån de kan kalla så. Mord och död, elände där med.

Sedan såg jag även  första programmet i serien "Allt går i arv" på SVT. Det var som om det var min egen familjs arvstvist som kom upp, så mycket som stämmer med vad jag upplevt. Det var smärtsamt. All den smärta som följde i spåren på den långa arvstvisten efter mina föräldrars död och så min brors död, allt bubblade upp och till slut kom tårarna. Jag tänker på allt som jag förlorat då relationen med mina syskon upphörde. Först min systers självmord på 80-talet. Så nästa systers död i cancer. Min mor, också död i cancer och även pappa. Själv har jag haft bröstcancer två gånger och har opererat bort båda brösten. Jag lever med sviter men jag lever. När min bror blev sjuk i mitten på 2000-talet och dog sex år senare, brast den sista länken i  hade syskonkedjan. Det fanns inget kvar av syskonkärleken, bara hat mellan mina två systrar som spillde över på mig som inte hade med deras konflikt att göra. Så mina syskonrelationer är väck. En av systrarna är dement och den andra har valt bort alla kontakt. 

Jag inser att jag skulle behöva terapi för det är så mycket som inte är bearbetat. Men att öppna de inre dörrarna skrämmer mig.