Att sörja sin katt

 I morgon har det gått en vecka sedan vi lät vår älskade katt Elliot somna in, på veterinärens inrådan. Han hade enligt ultraljudsundersökningen, tumörer med metataser i bukspottskörteln och levern. Så det fanns ingenting som de kunde göra för honom, vi måste avsluta hans liv. På kvällen samma dag samlade vi hela familjen på kliniken, formade en ring runt honom där han låt på undersökningsbordet, pratade med honom, klappade och strök honom över pälsen  och så fick han injektionen. I tre dagar var jag tröstlös, gråten kom och gick. Sorgen och saknaden var total. Nu har sorgereaktionen lättat, vi har minnena att glädjas över.  Elliot blev tolv år. 

Elliot 2014 - 2026

 

Till minne av en älskad katt med stora vita tassar

Jag sörjer vår katt Elliot. I går fick han somna in, och jag saknar honom så det gör ont. I  förrgår, 22 februari blev han akut sjuk och inget fanns att göra. Han kräktes och ville varken dricka eller äta, låg helt stilla och trött. När han inte var bättre i går morse åkte vi in akut till djursjukhuset. Jag hade inte en tanke på att han skulle vara död några timmar senare. När vi körde dit med honom på förmiddagen jamade han i sin korg, uppbringade nog sin sista krafter för att protestera. Han avskydde att bli instoppad i en kattbur. När han kom ut på undersökningsbordet kurrade han så högljutt att det var svårt för veterinären att lyssna på hjärtljudet.

Vi fick lämna honom hos veterinären för provtagning och ultraljud och efter några timmar ringde kliniken och lämnade det dystra beskedet att Elliot var döende. Han hade tumörer i bukspottskörteln, metastaser i levern och vätskefylld buk. Vi blev chockade, hur var det möjligt att han från en dag till annan var så sjuk. Varför såg vi inte att han var sjuk?

Han kanske var tröttare, åt mindre och betedde sig lite underligt sista månaden. Lite kontroverser  med vår andra katt, Maja men i övrigt som vanligt: kelsjuk, hungrig, och lekfull emellanåt. Kurrade så for vi klappade honom.  Men han var som vanligt i övrigt. Varje kväll ville han bli borstad, snurrade runt soffbordet och buffade på oss; borsta mig! Husse borstade honom minst en stund per dag.

Kvällen innan vi åkte in med honom till Bagarmossen djursjukhus  låg jag på soffan bredvid honom borstade, borstade och försökte få honom att dricka.  Såg på hans förstorade pupiller att något var väldigt fel. Kanske skulle vi ha åkt in på kvällen men det hade inte hjälpt. Det fanns ingenting att göra och måste låta honom somna in.

Igår kväll den 23 februari fick han lämna jordelivet Vi samlade familjen runt honom och tog farväl i ett rum på Bagarmossens djursjukhus. Personalen ska ha eloge för de hade ordnat ett rum med blomma, tänt ljud och mjuk filt till Elliot. De kom in med honom i buren och lyfte upp honom på bordet. Vi formade en ring runtom bordet och klappade och smekte honom över på pälsen och de mjuka lena öronen. Han kände sig nog trygg med oss.  . Pratade med honom. Så kom veterinären in och förklarade förloppet, gav honom injektionerna och lät oss vara ifred med Elliot som nu gled bort mot evigheten.  Det var ett fridfullt och fint avsked. Men så jag sörjer. Jag grät i går kväll, jag vaknade i natt kl  och sorgen lade sig genast över mig. Grät så att jag skakade.   

Nu börjar det lugna sig lite men sorgen har sin plats. Att få sörja sin älskade katt är viktigt.      

Tusse 2014-2026

Att sörja en älskad katt

 Vi hade två katter tills i går kväll, Maja och Elliot. I går kväll fick vi låta Elliot somna in och jag är så enormt ledsen. Jag sörjer. Det är ett hål inom mig, där Elliot fanns. I minnet finns han kvar och på mängder av foton. Men jag sörjer. Saknar honom,

Höst eller ej!

Så var det oktober men vädret är minst sagt svårbedömt. Härom dagen var det stormen Amy som drog fram överlandet, främst vid västkusten men vi fick en släng av sleven här i Stockholm också. Träd som knäcktes, ett tak på en uteservering brakade ihop för att nämna några. 

 Men idag var det sol stundtals och jag samlade ihop allt som blåst omkring på tomten och tog mig an växthuset. Sopade och skurade med såga. En jättelik humla surrade in och fick hjälpas ut medan den stora kralliga spindeln sprang och gömde sig. Men nu är det gbara några krukor kvar med dahlior, frösådda, och de tänker ju inte ge upp innan köldknäppen kommer. 

 
Höstgrubbel 

 
I dagarna skulle min syster Hjördis ha blivit 87 år. De sista åren var hon mycket påverkad av sin  demensjukdom och var tvungen att bo på ett äldreboende. Jag säger tyvärr, för det var inte ett äldreboende som jag själv skulle vilja hamna på. Hon ville bara därifrån, och när vi hälsade på henne så förstod jag. Jag skulle ha blivit galen av att bo där. 

Jag hoppas att kunna klara mig själv till det är dags att kila vidare. Det är min skräck att inte klara sig själv och vara tvungen av andras insatser för att klara sitt dagliga liv. 

Jag gick igenom några fotoalbum häromdagen och hittade bilder från 1981 då min mamma fyllde 70 år. Det snurrar till i mitt huvud,  när jag tänkte på att jag nu är lika gammal. Min mamma, Berta klarade sig själv på gården fram till sin död, nära 80 år, där hon och pappa bott sedan 1940-talets mitt. En by i södra Västerbotten, avfolkningsbygd på 1970-talet men har sedan dess återhämtat sig befolkningsmässigt. Många yngre har flyttat in i byn vilket är bra, men det är inte riktigt samma by för mig.  Dock har jag ett hus där och när jag är där, ja då har jag kommit hem till byn.

Min mamma bodde som sagt kvar på gården efter min fars död. Hon hade varken bil eller körkort men spark och cykel fick duga så länge hon orkade. Sedan fick hon tidningen/posten levererad till gården och och kunde få mat och annat hemkört från grannbyns ICA-butik. Hon var tuff och seg, min mamma. Det måste jag nog säga om mig själv också. När jag ser bakåt  så har jag kämpat mig igenom en hel del. Värst är nog att jag drabbats av bröstcancer två gånger och fick ta bort båda brösten helt, strålades och fick även cytostatika andra gången men jag har överlevt.   

Nu i höst är det i alla fall  dags att sluta med Tamoxifen mot bröstcancern. som jag nu har behandlats med i 10 år.  Äntligen!  Eftersom jag fick börja med antihormonell tablettbehandling redan 2007 när cancern upptäcktes första gången, så har jag nu fått denna behandling med olika preparat under totalt 17 år. Vete sjutton om jag inte är lite skraj för att sluta men nu är det dags. Jag tog sista tabletten i veckan. Kanske blir mina ledbesvär bättre. Hjärntrötthet har jag också känt av många gånger för att inte tala om slemhinnorna. Hjärntröttheten fick mig att gå i pension några år tidigare, vilket var möjligt med de avtalspensioner som jag hade i mitt sista jobb. Jag minns att när jag fick diagnosen andra gången så lovade jag mig själv att inte jobba fullt ut, om jag skulle klara mig. Efter att jag försökt jobba heltid försökte jag få igenom en deltid på mina villkor, men min arbetsgivare gick inte med på detta. Då bestämde jag mig för att utnyttja möjligheten till avtalspension från 63 år. Nu har jag varit fri som fågeln avseende det intressanta men slitsamma jobbet som skadereglerare, och har inte ångrat mig en enda dag. 

Släktforskning

 Släktforskningen 

Jag har hållit på med släktforskning i rätt så många år nu. Det viktigaste var ju länge att forska efter min farfar men detta har jag nu gett upp , mer eller mindre. Min far föddes som oaäkta barn till min ogifta farmor som sannolikt var piga i ett hushåll i Piteå. En annan sannolikhet är väl att husbonden utnyttjade henne. Men det vet jag inget om. Det jag vet är att farmor tre år senare, 1910, fick ett underhållsbidrag fastställt för pappa tills att han fyllt 16 år. Det var inte ett faderskapserkännande men ett avtal undertecknat av två generationer, far och son Berglund i Piteå, en köpmannasläkt i Piteå plus bevittnat av två personer. 
Med DNA test har visat att sonen B inte är fadern, men dennes barnbarn och jag, vi är släkt på mycket långt håll. 

 Året är 1965, snart 60 år sedan. Jag är tio år gammal och står på en timmerbröt, min syster och hennes kamrat Katarina, som tog fotot hade väl uppsikt över mig men jag står ju faktiskt ovan vattennivån. Men min syster G var min favortsyrra vid den här ålder och jag minns så väl hur glad jag blev, varje gång som jag fick följa med henne och kompisen på promenad i byn. Det var inte mycket som hände i denna gudsförgätna by, och det är väl inte så mycket som händer nu heller. Men byn som ligger  vid ÖRe älvs utlopp, var då en utflyttningsby. Jordbruken bar sig inte, och mina föräldrars var inget undantag.  Min far skolade om sig till båtbyggare och började bygga ekor. Det blev ett tiotal båtar innan hans krafter tröt. Vi hade värphöns i några år efter att korna och övriga kreatur var borta. Därtill hade vi en häst för skogsbruket. En av de senare hette Drängen, och var sjövild emellanåt men urstark. Jag minns även en höst som hette Munter, tidigt 60-tal. Den var min favorit.

Midvinternatt

 Det är natt och det är väldigt kallt ute, nio minus. Men i Västerbottensbyn som jag kommer i från, är det ännu kallare, minus  32. För att inte tala om Norrbotten, där är det på sina håll neråt 40 grader.  Jo så är det. kallt. Så det kan ju räcka med minus 10. Jag undrar om jag inte blivit lite bortklemad här i Stockholm, där jag bott under 50 år. Uppe i Västerbotten är man van vid kyla, neråt 20 minus är ju inget att snacka om. Men här blir det en annan, råare och mer genomträngande kyla. 

Idag tog jag i alla fall en längre promenad på 4 000 steg, med broddar under hela skosulan. Ändå kände jag att det var mycket halt under kallsnön. Under den ligger gråis och den är förrädisk.  

Egentligen borde jag passa på att göra en sparktur.  Häromdagen tog jag ner min sparkstötting från väggen till friggebodens vägg, där den hängt under flera vintrar, utan att bli använd. Den är gråsvart av alger från de fuktiga vintrarna. Vi får se om jag kommer ut före plogbilen. 

Det är som vanligt svårt att sova. Efter att ha legat och vridit mig sängen så steg jag upp och lade mig i läsesoffan istället . Jag har en bekväm soffa att halvligga i och läsa för att sedan slumra till i.. Men nu läste jag ut Stormberget av Liza Marklund. Den var rätt så bra, i vart fall andra halvan. Dock tycker jag att hon upprepar sig väl mycket, den kändes rapsodisk och inte så väl sammanhållen handling som i Kallmyren och Polcirkeln. Men den är värd 3,5 av 5 granar.

  Nytt år, nya tankar, nya föresatser. Nya idéer kan ju behövas. Känns som detta land gått i stå med den värsta regering vi haft i mannaminne. 

Nu är det i alla fall full vinter och skidan den slinter, men nej. Jag vågar inte åka skidor, det är för riskabelt. Efter tre olika frakturer, en pga skidvurpa och två på grund av ishalka så sker mina promenader  på sandad och grusade vägar, och på fötterna har jag skor med inbyggda dubbar. Det år ju bra med lösa dubbar men när jag bröt fotleden 2009 hade jag inte tagit på mig broddarna, de låg i väskan men där hjälpte de ju inte. 

V i har haft rejält kallt för att vara Stockholmstrakten, Södertörn men i min hemby i Västerbotten, där är det neråt 30 grader nu. Det räcker bra med 5 minus som vi har nu, det snöade häromdagen, kallsnö,  som täckte markens gamla snörester. Det var så fint med snön vi fick i december och som varade över julen iaf.  Sedan kom ju tövädret och smälte ner snön igen Vädret är upp och ner. 

Rosa oktober

 

Nu är det den första oktober, Rosa Bandets månad. Överallt ser vi kampanjen för att gå på mammografiscreening, att undersöka sina bröst regelbundet och söka läkarvård. Dock är ju inte mammografi allenagörande för upptäckt av cancer i vävnadstäta bröst. Detta fick jag uppleva. 

Jag har genomgått två fall av bröstcancer, är bilaterat bröstamputerad, först 2007 och sedan 2014. 

 Så länge jag kan minnas, så har jag haft en väldig skräck för att få cancer. När jag växte upp på 60-talet, hette det kräfta. Det var ofta för sent att göra något. Mycket har ju hänt sedan dess, tack och lov. En tidigt upptäckt är a och o.  
  

Med alla cancerfall i min släkt så var inte oron obefogad för att själv drabbas.  Jag var ung när jag insåg vikten att egenundersökningar. Undersökningsmetoden mammografi infördes som allmän screening 1986. För min del gjorde jag nog den allra första undersökningen 1976, på Radiumhemmet, om jag inte minns fel. Jag var ju väldigt ung men hade en relativt svår cancerskräck. Då och då kände jag en knöl eller annat misstänkt, när jag skulle göra dessa månatliga självundersökningar i duschen. Det var dock alltid något ofarligt och jag kunde pusta ut. 

När jag läser om cancerbehandlingarna i andra landsting så inser jag att det är väldigt bra här i Stockholms län. Det fanns redan då på 80-talet ganska många bröstmottagningar, förutom Radiumhemmet och Sophiahemmets mottagningar. Det har alltid varit ganska lätt att få en tid snabbt, även om man fick vänta ett par veckor på besked.

När jag diagnosticerades med en tidig bröstcancer 1997 var jag 52 år. Min mor dog i sjukdomen på 80-talet och en syster likaså på 90-talet. 

Det ironiska är att det inte alls skulle bli mammografi som avslöjade min cancer utan något helt annat, magnetkameratekniken. Hade jag bara gått på vanliga mottagningar och inte fått göra magnetkameraundersökning så hade jag nog inte kunnat skriva detta nu. 

På 2000-talet började jag gå på regelbundna årskontroller på Sophiahemmet som hade en mycket bra bröstdoktor, en kvinnlig onkolog som verkligen tog min oro på allvar. Jag gjorde min självundersökningar regelbundet och kollade efter förändringar, indragningar av hud m m. 

Våren 2007,  vid en månatlig koll tyckte jag mig se något avvikande på höger bröst. Efter en tids oro beställde jag tid på Sophiahemmet. Vid undersökning med mammografi  hittades inte någon cancer i höger bröst men den vaksamma onkologen på Sophiahemmet föreslog även en undersökning med magnetkamera.

Sagt och gjort, jag fick göra denna undersökning med MRT efter någon vecka och dagen därpå ringde de från Sophiahemmets mottagning. MRT friade höger sida men i vänster bröst kunde de se tre små tumörer.  En s k by the way-diagnos eftersom det var höger bröst som var det misstänkta.   I vänster bröst var de tre  små förändringar, ett mycket tidigt stadium, med noll spridning till lymfkörtlar och jag behövde "bara" operation och strålning.  Det var en blandning av tur och skicklighet, tur eftersom att jag ändå gick på mammografin, och skicklighet att onkologen på Christinamottagningen skickade mig på mer avancerade undersökningar, som ultraljud och magnetkamera (MR).  

Efter första cancern fick jag gå på kontroller årsvis, enligt nationella vårdprogrammet. Eftersom tumörerna var svårupptäckta så fick jag också göra fortsätta med MRT förutom mammografi. Åren 2008 - 2010 var allt lugnt. Vid MRT hösten 2011 såg man en mindre avvikelse som man inte ansåg vara oroande, och ultraljudsundersökning gav inte heller någon indikation. Så jag fick komma tillbaka på halvårskontroller ett par gånger under 2012, och blev frikänd. Inga misstänkta förändringar så jag kunde slappna av igen. Livet gick vidare.                                                         
Jag skulle  ha gjort en ny kontroll hösten 2013 men fick aldrig någon kallelse. Jag fick vänta i totalt fyra månader och påminde flera gånger. Så här i efterhand är jag ju glad att jag inte valde att låta tiden gå utan påminde själv. Annars hade det tagit ännu längre tid. Till slut, i januari 2014 fick jag en tid.  

 Först magnetkameraundersökning som vanligt. Det faktum att jag hade fått vänta på en tid i fyra månader pga remisstrulet gjorde mig lite orolig. Nu såg man en avvikelse jämfört med förra undersökningen 2012. Oron föll tung som sten över mig igen. Jag pratade med läkaren om att det var lika bra att ta bort allt på gång, nu genast. Jag fick verkligen panik.

Undersökning på undersökning tog vid. I februari gjordes en biopsi med ledning av MR-undersökning.  Det var nog den mest smärtsamma undersökning jag gjort, man rotade runt i bröstet med en nål under ledning av MR-kameran som jag åkte in och ut ur under totalt fyra gånger och man märkte ut med ett metallclip var förändringen var. Provet analyserades och resultatet fick jag efter två och halv vecka, en sköterska från bröstmottagningen ringde till mig och jag skulle träffa läkaren samma dag. Jag förstod direkt. 

Det var cancer igen. Jag träffade den läkare  som jag haft ett par år nu, och vi gick igenom allt. Vi trodde båda att det var en tidig form även denna gång, och jag kände mig trots allt ganska lugn.                                                                 

Behandling
Jag opererades som planerat i början av april. Dessförinnan hade jag poängterat för läkarna om att jag ville att de skulle ta hela bröstet, allt för att slippa en ytterligare operation som förra gången då det inte räckte med en tårtbitsoperation. Det blev alltså mastektomi (totalt borttagande av bröstet) direkt och utrymning av en bunt lymfkörtlar men man inte hittade portvaktskörteln.  Denna teknik, sentinel node,  innebär att man gör en biopsi av den lymfkörtel som först av alla tar emot lymfvätska från bröstet och tumören, den s k portvakten. Den tas bort och analyseras direkt på plats, under operation och utifrån den så vet kirurgerna vad som ska tas bort.. Men den här gången hittades man inte denna men man tog bort bröstet och en bunt lymfkörtlar.
Detta var ett orosmoment  och jag blev mer och mer betänksam. Efter operationen var jag sjukskriven en månad och började sedan jobba deltid, orken fanns inte riktigt där för att jobba heltid. Det var som jag kände på mig att något var fel, var orolig och kunde inte släppa tanken att det var något. Samtidigt var det en fantastisk vår med tidig grönska och trädgården blomstrade. Trädgårdsarbetet var återigen min räddning och min terapi.
I början på maj, fyra månader efter den första undersökningen och postoperativt en månad, var det dags för återbesöket på kirurgen och detta blev en enorm chock. 

Allt var som ett töcken. Det var verkligen en tung tid. Själva cancerbehandlingen kom dock inte i gång förrän i juni eftersom en hjärtutredning behövdes innan behandlingstart. Dessutom gjordes datortomografier och scint av skelett och buk, de senare krävde jag själv då jag var utom mig av oro för spridning, och fick igenom detta utan diskussion. Dessa undersökningar frikände från spridning till skelett och organ så jag blev ju väldigt lättad över detta i vart fall.

Eftersom det var spridning till lymfkörtlar fick jag genomgå sex stycken TAC-behandlingar (bestående av tre olika cellgifter: Taxotere, Adriamycin och Cyclofosfamin) var tredje vecka.  Efter halva behandlingen med cytostatika,  hade jag dock så stora biverkningar att de ändrade doseringen och läkaren undrade om jag ville göra ett uppehåll, men nej, jag ville köra på..

Behandlingen pågick under tre månader och sedan fick jag vila ett par veckor innan strålningen. Jag var klar med strålningen strax före jul 2014. 

Under senaste tio åren har forskningsrön visat att mammografin inte avslöjar tumörer i bröst med tät vävnad. Där krävs fler undersökningar som ultraljud, MRT och kanske har det tillkommit nya metoder. Jag hoppas att kvinnorna inte nöjer sig med mammografi, utan kräver besked om de har tät bröstvävnad och i så fall kompletterande undersökningar. Jag hade tur som haft mycket bra onkologer både på Södersjukhuset och på Sophiahemmet. Det är inte att överdriva att läkaren på Sophiahemmet räddade mitt liv med MRT. Fråga din läkare om du bedöms ha en tät bröstvävnad - kräv då ytterligare undersökning som MRT.

 

Sköna maj

För en trädgårdsmänniska som undertecknad, så är maj en bråd månad. Varje kväll innan jag somnar, funderar jag på morgondagens schema, vad jag ska gräva upp, plantera eller beskära.. så somnar jag. I  dag har jag färdigställt det andra ros- eller luktärtstornet, målat i olivbladsgrönt.Tornen blev något skeva, de lutar lite hit och dit. Men det är kul att göra något eget, så varje sommar har jag ett eget litet projekt. Jag har en gammal trädgårdsmöbel som sjunger på sista versen, så i sommar blir det tack och adjöföreställning med någon form av luktärtsretreat i denna möbel. Nu blommar tulpaner och narcisser, knopparna är många och jag hoppas att Trico Garden hjälper mot rådjurens glupskhet. En kråka besöker dagligen ett av fågelbaden och blöter upp sina mat i vattnet. Jag försöker nu ställa in mig hos kråkan, ger den lite frukt eller kex så att den ska känna att jag inte utgör en fara. Vi får se hur det går.