Höstgrubbel
I dagarna skulle min syster Hjördis ha blivit 87 år. De sista åren var hon mycket påverkad av sin demensjukdom och var tvungen att bo på ett äldreboende. Jag säger tyvärr, för det var inte ett äldreboende som jag själv skulle vilja hamna på. Hon ville bara därifrån, och när vi hälsade på henne så förstod jag. Jag skulle ha blivit galen av att bo där.
Jag hoppas att kunna klara mig själv till det är dags att kila vidare. Det är min skräck att inte klara sig själv och vara tvungen av andras insatser för att klara sitt dagliga liv.
Jag gick igenom några fotoalbum häromdagen och hittade bilder från 1981 då min mamma fyllde 70 år. Det snurrar till i mitt huvud, när jag tänkte på att jag nu är lika gammal. Min mamma, Berta klarade sig själv på gården fram till sin död, nära 80 år, där hon och pappa bott sedan 1940-talets mitt. En by i södra Västerbotten, avfolkningsbygd på 1970-talet men har sedan dess återhämtat sig befolkningsmässigt. Många yngre har flyttat in i byn vilket är bra, men det är inte riktigt samma by för mig. Dock har jag ett hus där och när jag är där, ja då har jag kommit hem till byn.
Min mamma bodde som sagt kvar på gården efter min fars död. Hon hade varken bil eller körkort men spark och cykel fick duga så länge hon orkade. Sedan fick hon tidningen/posten levererad till gården och och kunde få mat och annat hemkört från grannbyns ICA-butik. Hon var tuff och seg, min mamma. Det måste jag nog säga om mig själv också. När jag ser bakåt så har jag kämpat mig igenom en hel del. Värst är nog att jag drabbats av bröstcancer två gånger och fick ta bort båda brösten helt, strålades och fick även cytostatika andra gången men jag har överlevt.
Nu i höst är det i alla fall dags att sluta med Tamoxifen mot bröstcancern. som jag nu har behandlats med i 10 år. Äntligen! Eftersom jag fick börja med antihormonell tablettbehandling redan 2007 när cancern upptäcktes första gången, så har jag nu fått denna behandling med olika preparat under totalt 17 år. Vete sjutton om jag inte är lite skraj för att sluta men nu är det dags. Jag tog sista tabletten i veckan. Kanske blir mina ledbesvär bättre. Hjärntrötthet har jag också känt av många gånger för att inte tala om slemhinnorna. Hjärntröttheten fick mig att gå i pension några år tidigare, vilket var möjligt med de avtalspensioner som jag hade i mitt sista jobb. Jag minns att när jag fick diagnosen andra gången så lovade jag mig själv att inte jobba fullt ut, om jag skulle klara mig. Efter att jag försökt jobba heltid försökte jag få igenom en deltid på mina villkor, men min arbetsgivare gick inte med på detta. Då bestämde jag mig för att utnyttja möjligheten till avtalspension från 63 år. Nu har jag varit fri som fågeln avseende det intressanta men slitsamma jobbet som skadereglerare, och har inte ångrat mig en enda dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar