In the flu

Nu kan jag nog konstatera att jag haft influensan för första gången, jag som nästan aldrig har feber. I tisdags fick jag lov att sjukskriva mig helt igen pga feber och ledvärk, och det hade jag nog faktiskt i måndags också. Men då tog jag en Alvedon och sov flera timmar efter mitt halvtidsjobb. När jag lade mig på kvällen tog jag tempen för jag kände mig verkligen inte bra, det värkte i lederna och huvudet sprängde. Jag hade lite förhöjd tem  men inte mer än att jag sov hela natten och på morgonen så började jag arbeta hemifrån igen men det var väldigt segt. Jag frös in i märgen, och hade ont i lederna så jag tänkte att det var nog bäst att kolla febern igen och  mycket riktigt, nu var jag rejält sjuk. Så det blev till att kurera sig med hostmedicin, halstabletter och Alvedon/Ipren. Märkligt nog så kände jag inget kaffesug alls på eftermiddagen, ville bara dricka vatten.. koffeinbristen brukar ge huvudvärk men nej. Inget kaffe.

Häromkvällen visade SVT den engelska dokumentären om förintelselägrens fasor, såsom de filmades av de allierades soldater när de  anlände till lägren som befriare. Såväl engelsmän som ryssar och amerikaner hade fotografer och de filmade, för att inte världen skulle kunna glömma.  Det var oerhördsa scener som mötte dem. Och visst har vi sett dessa filmer förrut, i grundskolan på 60-talet såg jag filmsekvenser som jag aldrig glömt. Döden rakt och ner. Inget förskönande, bara liken, människor som bara bestod av skinn och ben. l Utmärglade. Sönderslagna. Gasade. Nu såg jag med viss tvekan dokumentären som brittiska krigsmuseet gjort, en mycket bra gärning. För är det något vi aldrig får göra så är det att låta ignorans och intolerans att ta över.

I går kom dottern hem med skrällhosta, ena sonen blev sjuk i helgen medan maken nu är på benen igen och jobbar. Det hostas och snyts men själv känner jag mig lite bättre.  I morgon ska jag ta mig till jobbet igen, har varit feberfri idag och det ska bli skönt att lämna husets virus och möta nya, haha.

Förkylningstider

För tre veckor sedan började jag jobba igen och i fredags var jag på efterkontroll och träffade min onkolog. Jag redogjorde för läget och att jag börjat jobba, vilket var ovanligt snabbt enligt läkaren. Hon rådde mig att ta det lugnt och inte gå för fort fram. Och det är rätt, jag har en bit till att gå innan jag är återställd, har en del biverkningar, stelhet och värk i lederna, domningar i fötterna. Jag ska även göra en bentäthetsmätning eftersom jag nu tar ett antihormonellt preperat, Atranz som kan ge urkalkning av skelettet. och är det något som jag bör vara orolig för så är det ju frakturer, har brutit två handleder och en fotled. Sedan ska man göra en ny mutationsutredning och resultatet  därav kommer att påverka hur cancerkontrollerna ska ske. Jag frågade inte om någon prognos, är ju radikalt opererad och har fått en mycket kraftig cytostatika samt strålning så jag måste utgå från att det ska gå bra. Om inte så lär jag märka det. Jag mår inte bättre av att veta hur prognosen är heller.

 Nu ska jag ta det varligt under vintern, är sjukskriven på halvtid men kommer nog att kunna gå upp till 75 % arbete tidigare, känner när det är dags. I början på maj ska jag åka på 12 dagars internat för onkologisk rehabilitering och då behöver jag vara helt sjukskriven, ska ansöka om förebyggande rehabpenning.

Nästan hela familjen hostar och snyter sig sedan någon vecka, maken trillade först dit på en rejäl förkylning med feber, tror nästan att det är frågan om inflensa. Jag började hosta i lördags, med en lätt halsont och igår och idag har jag haft feber och ledvärk. Har jobbat hemifrån båda dagarna men nu har jag gått in  för att kurera mig helt så att jag blir feberfri. Jag låg helt utslagen och sov hela eftermiddagen i går och idag med effekten att jag blir lite piggare på kvällen och så kommer hostan på natten.

Det var synd att jag inte hann ut och kunde fotografera snömotiv förra veckan, det var så fint här med snön i mjuka linjer på träd och tak. Allt var draperat med kallsnö och med 7 grader kallt som mest så var det perfekt. Två dagar senare var det tö igen och slask, och nu har det regnat. Jag tog några bilder i förbifarten med mobilen i vart fall.

Arbetsglädje

Tänka sig att jag nu jobbat i 14 dagar. Började lite försiktigt med 25 % arbetstid och nu  50 % och så får det bli så  ett tag. Är ordentligt trött varje dag, resvägen tar sin tid och nu när det är vinterföre igen så går kollektivtrafiken inte som på räls.  Jag märker av en uttröttbarhet, blir lätt stressad och allt tar sin tid.

Det är i alla fall trevligt att jobba igen, dock har jag stora vita fält av minnesluckor.   En del av biverkningar pga cytostatika är just påverkan på minnesfunktionen, och sä har det blivit i mitt fall. Men det har blivit bättre  så jag är inte så orolig för detta.

Jag kom i alla fall ihåg lösenordet till datorn.  Efter nästan nio månaders frånvaro så har det hänt en hel del på jobbet och allt går inte in i min hjärna på en gång. Vi har även fått en ny organisation under min sjukledighet och en hel del nyanställda. Det är trevligt att företaget där jag jobbar inte är större än att VD:n tog sig tid att hälsa mig välkommen tillbaka, undrade hur jag mådde och så där.

När jag kommer hem på eftermiddagarna så har jag två hungriga katter som väntar på mat. De slänger sig över maten och skålarna är tomma på nolltid. Ibland undrar jag om jag gett dem mat, de sitter och tigger mer direkt. Men nu får vi hålla igen på maten, kastrerade katter kan bli tjocka och det vill vi ju inte.

Maja är en ömhetstörstande varelse utan like medan Elliot håller sig lite på sin kant, men han älskar att bli kliad under hakan. 

Rehab med mera

Idag fick jag beslut från landstingets sjukvårdsförvaltning, är beviljad onkologisk rehabilitering i tolv dagar på en rehabanläggning. Det ska bli bra, behöver få tid för mig själv, bearbeta vad som hänt mig och träffa andra i min situation. Har ju inte gått på några stödsamtal eller ens haft ett kuratorssamtal, allt för att inte braka ihop  och för att orka igenom all behandling. Är helt övertygad att om jag släpper på mina inre spärrar så kommer det så upp så mycket sorg och obearbetade känslor. Förutom jag behandlats för  cancer två gånger med allt som detta innebär, finns ett trauma efter min brors långvariga sjukodm och hans död, och en väldigt jobbig arvstvist med syskon som sagt upp relationen.  Allt kommer upp någonstans till slut, det vet jag, så jag bestämde mig för att vänta tills att all behandling var över. Nu har jag börjat jobba lite och börjar få distans, och bedömer att nu kan jag orka gå in i en sådan här seans som rehabliteringen innebär.

Det jag ska göra nu är att bestämma vilken rehabiliteringsanläggning som jag ska välja. Lutar mot Sigtuna, där är nog fint.  Sedan är det en hel del praktiskt, speciellt nu när min sjukskrivning snart upphör. Får man vara sjukskriven under en rehabliteringsvistelse? Eller måste jag ta tjänstledigt? Osv.

Nu har jag börjat ta mig an mina arbetsuppgifter på jobbet, inte bara vara där. Men jag märker att jag är fruktansvärt ringrostig, har glömt så många rutiner på de här nio månaderna. Dock kommer allt tillbaka men vi har en enorm mängd olika rutiner och det är lätt att glömma något. När jag kom hem i eftermiddag efter min första halvdag på jobbet, var jag helt slut och somnade på soffan.

När jag googlade på rehabanläggningar så hittade jag en intressant bok på Cancerfondens hemsida, "Den ofrivillige resenären". En metafor, eller allegori om man vill. Den ofrivillige golfaren känner väl de flesta till.  Titeln på denna cancerbok syftar på att den som drabbas av cancer, tvingas ut på en resa som man faktiskt inte vet hur en slutar. På min dörr till mitt rum på jobbet har jag en liten whiteboard-tavla och innan jag gick sista arbetsdagen före min långa sjukskrivning så skrev jag just så:  Ute på en lång resa. En del som gått förbi min dörr har tydligen trott att jag var på resa, och på sätt och vis så var det så.

För att komma till boken, klicka på denna länk, http://www.cancerresan.se/e-bok/denofrivilligeresenaren/index.html

Sol ute och sol i sinne

Hur går den gamla ramsan, sol ute - sol i sinne? Det är riktigt skönt att ha börjat jobba igen. Visserligen bara 25 % till att börja med. Men nästa vecka trappar jag upp till 50 % så att jag får längre arbetstid än vad mina arbetsresor tar. I går tog hemresan 1 timme och 45 minuter,  detta p g a att pendeltågen inet fick köra längre än till Skogås, polisen hade stoppat alla tåg ett tag. Det var helt kört att försöka komma på den enda buss som jag kan åka med. Den går varje halvtimme och passar till varannat pendeltåg.. Jag tog  en annan linje, som jör parallellt med min "riktiga " buss ett tag och klev av där busslinjerna delar sig. Därefter hade jag att välja på att vänta "min" buss i 25 minuter  (som sannolikt skulle var aöverfull fortfarande) eller gå sista biten, valde det senare och kom hem tämligen trött efter en jobbig promenad utefter vägkanten. 

Ljuset är tillbaka, dagarna är mycket ljusare och man kan ana en blå himmel emellanåt. Vore det inte så halt så skulle jag ta långpromenader nu på helgen. Men även med isbroddar så är det halt och jag spänner mig varje gång jag går på isiga vägar. Istället för en promenad så tog jag en titt på köket och insåg att det var smutsigt, och städade lite extra.  Med klart väder och januarisolen som tittade in, syntes också hur smutsiga fönster vi har. Putsade köksfönstren och bytte gardiner,  och nu känsn det betydligt fräschare.  Granen och alla julsaker tog ut förra veckan så julen var redan utstädad. Det räckte så bra med att ha allt framme till Trettondagshelgen.

Nu längtar jag till våren, och den ska vi möta i Rom, min man och jag. Det ska bli skönt att åka iväg. Molto bello da fare un viaggio di Roma.

Take it isi!

Efter en snöig helg så har vi forfarande snö, trots att det varit tö. Ha, ha - det rimmar så här på eftermiddagens timmar. Halt så in i vassen, bara igår kom det in ett 30-tal frakturer pga halka till ett av Stockholms akutmottagningar. Jag har kraftiga skodubbar, vågar inte gå till bussen utan dessa.  Gångvägarna är hyfsat sandade och bara  jag håller koll på fläckarna av gråis och glansis, de är läskigt hala, så går det att ta sig fram. Det var på en sådan fläck som jag råkade sätta min kängklädda fot, utan dubbar, vintern 2009 och jag damp i backen. Landade på ena fotleden som fick en mycket ful fraktur och fotleden blev inte vad den varit sedan. Lite snedställning blev det tyvärr.

Trots att det är jobbigt att ta sig fram till bussen så är det är kul att var igång med jobb igen. Det är bara två timmar per dag men nu har jag rutiner igen. Jag går iväg på morgonen, senare än de flesta men slipper ju köer och rusningstrafik. Det är väldigt skönt. Efter mina timmar på jobbet  så äter jag lucnh och åker hem. eller tvärt om. Väl hemma så är jag rätt trött och vilar med katterna, läser eller tittar på en bra film. Idag blev det den första Götakanal-filmen , från 1981, 34 år sedan! De flesta skådisar var så unga,  Janne Carlsson, Yvonne Lombard och  Kim Anderzon m fl  skådespelare.

År 1981 var jag 26 år, inte purung men pluggade på högskolan, var politiskt aktiv och samma år blev jag och Håkan ett par. Tre år senare gifte vi oss och sedan kom barnen, tripp, trapp, trull. En hel kull.

Det är ju enormt mycket som hänt i   världen, samhället och Sverige sedan dess. och definitivt i ens egen lilla värld sedan 1981. Har ju lite svårt att ta in att jag närmar mig sextio och pensionen är inte så långt borta. Men sedan är det ju frågan om man har råd att bli pensionär, kanske måste vi 50-talister jobba hela 2020-talet! Den som lever får se.

Växlande väderlek

I morse var det sju grader kallt när jag steg upp, och härligt vinterföre. Under dagen började det snöa rejält och när jag åkte hem från jobbet vid ettiden så var det riktigt snöfall. Tyvärr så blev det plusgrader i kväll så snön lär vara blöt i morgon och så blir det riktigt halt, vattenhalka. Broddar anbefalles.

I går var det ett perfekt sparkföre så jag tog ner sparkstöttingen och monterade ihop den igen. Den har hängt oanvänd sedan förförra vintern. Nu var det dags och det var härligt att sparka iväg. Vi får se om kung Bore hänger kvar så kan det bli fler turer.

Den här veckan har varit dramatisk med först attentatet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris och sedan ytterligare ett illdåd av en annan terrorist. och dessutom samordnade attacker.  Två dagar senare är de tre förövarna  döda och en jagas, och totalt sjutton oskyldiga människor har fått sätta livet till, pga dessa ynkliga terroristers skull.

Vår statsminister har idag manifestera mot våld och extremism. tillsammans med 40-tal andra ledande ministrar och presidenter, Det är rätt och riktigt. En miljon franskmän trotsade sin oro och rädsla för att ytterligare våld skulle komma att ske, och visade sin solidaritet för offren och sin avsky för dödandet.

Det är viktigt att inse att att rädslan, vad det nu vi är rädda för, inte får hindra oss från att leva. Om det så är terrorism eller sjukdom.

Den här veckan har jag i alla fall börjat jobba lite igen och det känns bra. I onsdags var första arbetsdagen på sju månader, två timmar per dag är första ransonen,  Nästa dag var jag ganska så trött och somnade på soffan, med katterna intill mig,  när jag kommit hem på eftermiddagen. Jag jobbar som sagt deltid till att börja med, men resvägen hem tar i sämsta fall en och halv timme eftersom det inte finns någon snabbuss förrän sent på dagen. Så det blir pendeltåg och buss, och då måste jag välja rätt avgångstider för tåget och hoppas att det inte blir försenat på vägen, för anslutningsbussen väntar inte. Men det var i alla fall ljust när jag kom hem, vilket underlättade att ta sig fram mellan isfläckarna på gångvägen.

Igår var vi till Ulriksdals slottsträdgården för en liten nutflykt, såg nämligen i DN att det var Tulpanens dag. SÅ vi trotsade vinetern och åkte dit för att fika i trädgårdskaféet och köpa blommor. Snöstormen kom dock över oss på hemväg så det tog en stund att köra  från norra sidan av Stockholm. Vi åt lunch i kaféet och sedan tog vi en runda i växthusen. Givetvis blev det inköp, köpte blommande tulpanlökar,  dvs tulpanerna var ej avskilda från sina lökar. När jag kom hem snittade jag stjälkarna och satte ner tulpanerna med anemoner och vaxblommor som jag också köpte. Lökarna ska jag sätta ner i en rabatt, om de inte ruttnat när det går att gräva i marken i vår.

Je suis Charlie

Terrorattacken som igår drabbade fransmännens älskade satiriska tidskrift, Charlie Hebdo, och som dödade tolv personer i redaktionen, är en fasansfull händelse. Dessa tecknare  och tidningsmänniskor väljde inte för något tema i sitt satiriska sätt att uttrycka sig. Nu är de döda, kallblodigt mördade av två män med automatvapen och dessa jagas av 88 000 militärer och poliser i Frankrike. Få lär vilja skydda dessa personer som badade i tecknarnas blod.

Rätten  att uttrycka sig fritt är oavvislig. Dock förstår jag att Aftonbladet valde att inte publicera bilden från det senaste tidningen. Det är nu så infekterat men på sikt, alla demokratiska krafter måste värna det fria ordet och konsten!

Filmtajm

I dag blev det äntligen bio, var så väldigt länge sedan vi kom ut. Vi såg Micke och Veronica och den var verkligen bra. En rolig, humoristisk feel good-film.

Hela 2014 var ju ett år med utredningar och sedan behandlingar med nedsatt ork och infektionskänslighet, så jag har inte varit på några nöjen alls efter konserten i augusti då vi var i Dalhalla på konsert med Tomas Ledin.

Så att komma iväg på bio var en höjdare.  Det har ju gått veckor då jag knappt utanför huset känns det som ibland, bara in till sjukhuset för behandling och så hem för vila. Nu passar vi på att komma ut och göra trevliga saker och om ett par dagar börjar jag jobba, först på deltid.  Det känns som en evighet sedan jag stämplade ut från jobbet som sjuk. Ser fram mot att träff amina kollegor och social kontakt  igen.

Allt det nya

Nytt år. Nya friska tag. Nya löften att uppfylla. Nya idéer. Ny regering höll det på att bli igen, men nej,  något omval blir det ju inte och det är bra. Nu får det lugna ner sig och om alliansen nu ser till att hålla sina löften och vice versa så kan det bli en vettig politik igen.

Nu är det även nytt väder, tyvärr grått och regnigt. 8 grader varmt. Å andra sidan lär olivträdet i växthuset klara sig ett tag till. Men jag föredrar ju kyla och snö, det var så ljust och fint ute förra veckan. Julen blev relativt vit i alla fall. Trädgården var draperad i vit skrud en kort tid, men jag njöt medan det varade och gick ut med kameran.