Mor och dotterresa

 Nu har jag och dottern äntligen gjort vår mor&dotter-resa till Barcelona!   

  

Barcelona är en trevlig stad, med sina olika stadsdelar. Vi bodde i den äldre delen, nära Gamla stan med sina fina miljöer.

Vårkänning

Länge sedan sist på denna blogg. Har haft fullt upp med jobb och skrivarkurs och att flyttstäda. Nej. vi flyttar inte utan ena sonen har  nu lämnat sin studentlägenhet , själv studerar han i Holland så vi förldrar fick rycka in. Sedan var det dags för dottern att att flytta in i sin andrahandstvå så då blev det städning där och flyttlass.
Efter dessa intensiva helger med skrivarkuser därtill så fick jag himla ont i höften, i ett muskelfäste och blev riktigt orolig ett tag för jag hade svårt att gå, speciellt i trappor. Men det är antagligen  överansträngning och efter en kur med Voltaren är jag nu bättre.
 Skrivarkursen som jag gått på under tre lördager var riktigt bra. Jag har börjat  skriva och det är som en inre rening. Det kommer upp så mycket hela tiden som pockar på at skrivas ner och sedan så kan jag avsluta de kapitel som jag inte vill ha med att göra mer.
Det finns väldigt många skrymslen i ens innersta.

Att jag tidigt lämnade mitt föräldrahem och lämnade hela minbarndom och tånårstid bakom mig i en liten Norrlandsby, har satt sina spår. Att sedan ha varit med om tragiska händelser i den närmaste familjekretsen och till råga på allt, två cancersjukdomar och en arvstvist som heter duga,  kan ju knäcka den starkaste.

Så här börjar min berättelse;  

"Den vackra höstdagen var mild och solen värmde ordentligt. Det var tidig eftermiddag och fast jag hade gjort ett par stopp på vägen upp från Stockholm, så jag var rätt trött. Resan hade tagit nästan åtta timmar när jag körde in genom byn och vek in på den smala väg som leder till mitt barndomshem. Byvägen var lika öde som jag mindes den, var det inte precis om tiden stått stilla? En nött klyscha, men här stämde denverkligen. – Hur länge sedan var det som jag var här senast? 15-20 år? Jo minst 10 år i vart fall. Skogen hade tagit över de öppna fälten närmast vägen och det såg igenvuxet, ja rent av övergivet.

Kommen så långt i mina tankar var det nu dags att göra det sista vägvalet till gårde. Skulle jag ta den som går via bönhuset eller förbi min systers hus?  Jag tvekade inte utan tog bönhusvägen och passerade missionshuset, det vita trähuset som var granne med mitt barndomshus. Huset var nu omgjort till asylboende enligt ryktet. Kanske bättre så, än som bönhus betraktat.  Få var själarna som hittade dit innan i alla fall.

Nu var jag så nära att  jag kunde skymta husen, huvudbyggnaden och den förfallna ladugården. Pappas verkstad, den gamla ombyggda bagarstugan i sommarhuset.

Precis i böjen innan den lilla bron över bäcken,  stannade jag till, stängde motorn och klev ut ur bilen. Solens eftermiddagsstrålar silade ner genom lövverket  och  nedfallna blad kilade fram över vattenytan som små båtar.  Just precis här syntes inte bilen från grannhuset där min syster bodde och jag ville ha en stund för mig själv, andas ut och samla mig lite innan jag körde fram till gården. "