Alla vägar bär til Rom.

I vart fall makens och min. Snart åker vi iväg till Rom Vi hoppas att Norwegian flygpersonal inte går i strejk nästa vecka, då kanske det kanske längre än en vecka. Men det finns gott om hotell i Rom och något flyg ska väl gå, så vi tar det med ro.

Det ska bli så skönt att komma iväg nu. Förra året var ingen höjdare, med cancer  och tuffa behandlingar, Jag är rätt så infektionskänslig fortfarande, har haft två kraftiga förkylningar och den senare sitter i lite fortfarande och lite semester och miljöombyte blir fint. Dags att njuta lite. Vad är då bättre än en vecka i Rom!

Katterna är lite oroliga nu när vi har resväskorna framme för att packa! De undrar nog vad som är på gång. Men två av våra barn  bor hemma och tar hand om Maja och Elliot, som de heter så de är inte ensamma.  De är forfarande innekatter och börjar nog bli lite rastlösa, även de har vårkänslor kan tänkas.  I april ska vi börja lotsa ut dem pö om på. Det blir pirrigt både för dem och oss.

Jag har nu jobbat halvtid sedan en månad och det fungerar bra. Jag börjar vid 0900 och slutar vid halv två och är hemma vid halv tre eller tre. Resvägen är rätt lång så det gäller att passa in tåg och buss. Efter att jag kommit hem så vilar jag en stund och tar itu med sådant som man ska orka med i vardagen. Under våren blir det 75 % och tills sommaren ska jag vara tillbaka på heltid, har jag tänkt. Vi får se om detta håller, så länge det inte blir några bakslag så går det bra.

Ännu har jag inte fått veta hur ofta jag ska gå på kontroller, de beror på den mutationsutredning som gör nu. Det känns lite osäkert eftersom den förra utredningen, som tydde på en mycket låg risk för recidiv eller kontralateral cancer (cancer i motsatt bröst), faktiskt inte var till någon större hjälp att förutsäga ny cancer. Jag hade en invasiv lobulär cancer som är en lömsk variant och läkarna säger att den inte kunde förutses på  magnetkamerabilderna från 2011. Så vad ska jag tro? Om magnetkameran visat något så behöver det inte vara cancer, nej det förstår jag. Men om det är det ändå, och man inte tror eller bedömer att det är en cancer - vad gör man då? Väntar och går på nya undersökningar tills det en dag blir uppenbart att tyvärr, du har cancer igen. Men annan sort och värre än förra gången.

Men jag har tagit mig vidare trots allt. Ingenting kan förutsägas om framtiden, jag tar en dag i taget just nu och lever i nuet.

resväskan är fylld av en blandning av vårkläder och varmare plagg. Några böcker surfplatta och kamera. Sköna skor - det blir en del gående! Goda viner. Lite shopping!

Arrividerci!

Blå blå himmel

Häromveckan blev jag förkyld på nytt och var tvungen att sjukskriva mig helt veckan ut. Hostan har varit jobbig, kändes om kikhosta ett tag men nu har går  åt rätt håll igen. Jag är trött men jobbar halvtid så att jag sover en hel del på den lediga tiden. Förutom igår , då varjag kick-off med jobbet ute på Lidingö. På kvällen middag men klockan 23 00 var jag så trött att jag inte höll ihop. Jag gick och lade mig och idag har jag vilat.

Om en vecka ska vi åka till Rom, Då tar jag semester från allt vad sjukdom heter. Nu är det omkring 12-13 grader varmt i Rom så det blir vårväder. Härligt!

Feberuari

Jag skulle vilja döpa om februari till feberuari. Vaknade i morse med feber och tjock grönt slem i halsen, snyter grönt, som dagisbarnen. Har sovit nästan  hela dagen, men i kväll känner jag mig lite piggare även om huvudet dunkar lite fortfarande.

Förkylningen gjorde i alla fall att jag har haft tid att läsa ute en riktig feel good-bok, " Och så levde de lyckliga" av Lucy Dillon. Har ni läst två av hennes böcker, de handlar om ganska vanliga människor och dess drömmar, relationer och om hundar och böcker. Det är så härligt att krypa upp i soffan med en bra bok och en kopp te, dra pläden över sig och försjunka i boken. Ännu bättre är det när katterna kommer och lägger sig vredvid mig en stund, även om de tröttnar på mig när jag inte leker med dem utna bara läser.

Att läsa är en absolut nödvändighet. Det finns inget så bra som en bra bok om man behöver förströ sig  eller skingra tankar eller oro. Nu har jag flera böcker som väntar, har inte bestämt mig för vilken jag ska välja ännu.

Host host

Jag som nästan aldrig är förkyld, har åkt på en ny förkylning. Alla i familjen har haft influensa och sedan kom maken hem med ny hosta, snuva och halsont så nu har jag fått slem och hosta igen. Jag måste vara mer infektionskänslig än tidigare, vilket nog inte är så konstigt. Men innan jag blev riktigt förkyld igen så hann jag med att träffa mina fyra av mina f d kollegor igen. Vi hade en trevlig träff på lokal, och återigen hade vi lika trevligt som sist.

Idag var rösten rätt så skrovlig och hostan har satt in så i morgon blir hemarbete så jag orkar med min halva arbetsdag. Hoppas att förkylningen ger sig snabbt den här gången också.

Om tre veckor är vi Rom, oh så jag längtar. Jag tränar italienska på en app, Babbel. Repetition av användbara fraser och begrepp.  Kollade vädret,  i Rom kl 19 00 var det hela 14 grader.

Idag har jag jobbat en månad och har kommit upp i halvtid. Det känns bra men jag har varit väldigt trött efter influensan så halvtid räcker bra just nu. Har inte haft mycket mer ork än att ta mig till jobbet ooch hem, men hjärnan har fått stimulans igen.

I början  kändes det nästan skrämmande att jobba, hade glömt bort alla rutiner och dessutom så har det hänt lite på jobbet så det var lite nya rutier. Men nu känns det lugnt, har dessutom hjälpsamma kollegor som hjälpt till att få ned mina balanser. Skönt att inte behöva känna någon stress. En effekt av det som jag gått igenom är att jag är mycket stresskänslig och att uttröttbarheten har ökat. Men jag tar en dag i taget, gör mina timmar på jobbet och åker för det mesta direkt hem.  Jag har tänkt gå på museum någon dag men när jag slutar för dagen är jag så pass trött att jag bara vill hem. Vilar mest på min lediga tid och läser böcker, sover en stund.

Härom dagen var jag och gjorde osteoporosmätning eftersom jag nu tar aromatashämmare för att förebygga återfall. Jag hade bra värden och inte någon benskörhet, liksomförra gången jag gjorde DEXA-mätning. Dock ligger jag för pressat på sköldkörtelvärdena så nu ska jag halvera dosen Levaxin.

I dag har vi veckohandlat och städat lite, snarare så har Neo har dammsugit. Neo är vår robotdammsugare, av märket Neato. Med lite planering, tar upp kattleksaker och annat som hamnat på golvet så tar den hand om dammsugningen så att vi kan göra annat.

Fotoskatt

När jag var sjukskriven så passade jag på att scanna fotografier från början av 60-talet och framåt. Fotona har dels fått av en syste och dels ärvt så det är familjealbum. Det är tidstypiska porträtt av pesoner som jag är släkt med. De två äldre kvinnorna är till vänster min mormor Helga och till höger min fars moster, Gerda som  min far fick växa upp hos. Han var född utanför äktenskapet och hans mor lämnade honom hos sina föräldrar. Det var nog tufft , att välja bort sin som, vilket hon gjorde. Men hon hade nog inte valt, min farmor. Det var 1907 och att vara ensam mor i denna trakt var nog mer än vad hon klarade av. Så min far togs om hand av sina morföräldrar och sin ogifta moster Gerda. Hon tog först hand om min far och sedan skötte hon sina gamla föräldrar, David och Maria .  Jag minns Gerda som en frejdig tant, med dialekt och enligt fotot här nedan.  var hon ganska så parant dam måste jag säga.

Fyra chica damer 1961, två mostrar, mormor och fars moster..

Rent allmänt så är det mycket värdefullt att ha dessa foton och kunna digitalisera dem för eftervärlden. För mig är det mina minnen. Mina föräldrar var av den gamla,  hårt arbetande sorten och tämligen djupt religiösa. Lantbrukare med många barn och ett jordbruk som inte lönade sig. Men alla barnen har de "läshuvud" som det kallades förr och alla tog sig vidare och utbildade sig, blev socionomer, psykolog, sjuksköterska, beteendevetare och lärare.  Så mina föräldrar var nog stolta över oss barn, även om man inte skulle förhäva sig.

La familia. Mellan mina föräldrar sitter den minsta, dvs undertecknad. Bakom min mor Berta står Gudrun, sedan Maj-Britt, så Bernt och Hjördis. Framför henne sitter Aina och t h om henne, min far Halvard, Eftersom det är Bernt som konfirmeras så bör det vara 1959. Förutom mig själv så är två syskon kvar i livet men vi har ingen kontakt.