Alla vägar bär til Rom.

I vart fall makens och min. Snart åker vi iväg till Rom Vi hoppas att Norwegian flygpersonal inte går i strejk nästa vecka, då kanske det kanske längre än en vecka. Men det finns gott om hotell i Rom och något flyg ska väl gå, så vi tar det med ro.

Det ska bli så skönt att komma iväg nu. Förra året var ingen höjdare, med cancer  och tuffa behandlingar, Jag är rätt så infektionskänslig fortfarande, har haft två kraftiga förkylningar och den senare sitter i lite fortfarande och lite semester och miljöombyte blir fint. Dags att njuta lite. Vad är då bättre än en vecka i Rom!

Katterna är lite oroliga nu när vi har resväskorna framme för att packa! De undrar nog vad som är på gång. Men två av våra barn  bor hemma och tar hand om Maja och Elliot, som de heter så de är inte ensamma.  De är forfarande innekatter och börjar nog bli lite rastlösa, även de har vårkänslor kan tänkas.  I april ska vi börja lotsa ut dem pö om på. Det blir pirrigt både för dem och oss.

Jag har nu jobbat halvtid sedan en månad och det fungerar bra. Jag börjar vid 0900 och slutar vid halv två och är hemma vid halv tre eller tre. Resvägen är rätt lång så det gäller att passa in tåg och buss. Efter att jag kommit hem så vilar jag en stund och tar itu med sådant som man ska orka med i vardagen. Under våren blir det 75 % och tills sommaren ska jag vara tillbaka på heltid, har jag tänkt. Vi får se om detta håller, så länge det inte blir några bakslag så går det bra.

Ännu har jag inte fått veta hur ofta jag ska gå på kontroller, de beror på den mutationsutredning som gör nu. Det känns lite osäkert eftersom den förra utredningen, som tydde på en mycket låg risk för recidiv eller kontralateral cancer (cancer i motsatt bröst), faktiskt inte var till någon större hjälp att förutsäga ny cancer. Jag hade en invasiv lobulär cancer som är en lömsk variant och läkarna säger att den inte kunde förutses på  magnetkamerabilderna från 2011. Så vad ska jag tro? Om magnetkameran visat något så behöver det inte vara cancer, nej det förstår jag. Men om det är det ändå, och man inte tror eller bedömer att det är en cancer - vad gör man då? Väntar och går på nya undersökningar tills det en dag blir uppenbart att tyvärr, du har cancer igen. Men annan sort och värre än förra gången.

Men jag har tagit mig vidare trots allt. Ingenting kan förutsägas om framtiden, jag tar en dag i taget just nu och lever i nuet.

resväskan är fylld av en blandning av vårkläder och varmare plagg. Några böcker surfplatta och kamera. Sköna skor - det blir en del gående! Goda viner. Lite shopping!

Arrividerci!