Släktforskning

 Släktforskningen 

Jag har hållit på med släktforskning i rätt så många år nu. Det viktigaste var ju länge att forska efter min farfar men detta har jag nu gett upp , mer eller mindre. Min far föddes som oaäkta barn till min ogifta farmor som sannolikt var piga i ett hushåll i Piteå. En annan sannolikhet är väl att husbonden utnyttjade henne. Men det vet jag inget om. Det jag vet är att farmor tre år senare, 1910, fick ett underhållsbidrag fastställt för pappa tills att han fyllt 16 år. Det var inte ett faderskapserkännande men ett avtal undertecknat av två generationer, far och son Berglund i Piteå, en köpmannasläkt i Piteå plus bevittnat av två personer. 
Med DNA test har visat att sonen B inte är fadern, men dennes barnbarn och jag, vi är släkt på mycket långt håll. 

 Året är 1965, snart 60 år sedan. Jag är tio år gammal och står på en timmerbröt, min syster och hennes kamrat Katarina, som tog fotot hade väl uppsikt över mig men jag står ju faktiskt ovan vattennivån. Men min syster G var min favortsyrra vid den här ålder och jag minns så väl hur glad jag blev, varje gång som jag fick följa med henne och kompisen på promenad i byn. Det var inte mycket som hände i denna gudsförgätna by, och det är väl inte så mycket som händer nu heller. Men byn som ligger  vid ÖRe älvs utlopp, var då en utflyttningsby. Jordbruken bar sig inte, och mina föräldrars var inget undantag.  Min far skolade om sig till båtbyggare och började bygga ekor. Det blev ett tiotal båtar innan hans krafter tröt. Vi hade värphöns i några år efter att korna och övriga kreatur var borta. Därtill hade vi en häst för skogsbruket. En av de senare hette Drängen, och var sjövild emellanåt men urstark. Jag minns även en höst som hette Munter, tidigt 60-tal. Den var min favorit.