Idag gjorde vi ett besök på Skogskyrkogården, som i år fyller 100 år. Liksom Liljevalchs där vi var i förra veckan. Vi väntade med
att besöka gravarna tills det lugnat ner sig efter Allhelgona, och det var fint
att gå där. Till slut fann vi min väninnas grav, Barbro som dog för några år
sedan. Hon var min första kompis i Stockholm när jag flyttade hit 1975, vi blev
bästisar. Men åren gick och hon förblev ensam medan de flesta i vårt gäng i
föreningen, som vi båda var med i, bildade par och sedan familj. Till slut kom hon inte längre på våra träffar och fester och vi förlorade kontakten mer
eller mindre. För några år sedan såg jag hennes dödsannons i DN. Barbro, med
samma för och efternamn som Lill-Babs, vilken hon absolut inte ville sammanblandas
med, hade rökt sin sista cigg.
Vi besökte "gravväggen" där askan efter min mans morföräldrar
som dog med 20 år mellanrum, Wilma och Henrik Isidor finns. Denna gravvägg var nog en av de första av sitt slag. I minneslunden tände vi
ljus. Mina anhöriga som gått vidare, föräldrar och tre av mina syskon, vilar
alla på en kyrkogård i Västerbotten..
På den kyrkogården finns större delen av min mors släkt, komna från byar i norra Ångermanland
och södra Västerbotten. Det kändes bra att kunna tända ett ljus för dem alla.
Evigheten kasta långa skuggor och ljuset silades genom tallarna. Vackert och
tröstande att de som där vilar, har en så vacker stad nedanför gravkullarna.
Det är inte utan att jag nu som åldrande, börjar fundera på
var jag vill begravas och hur. Det är inte helt oväsentligt och livet är mycket
oförutsägbart. Det är också bra för anhöriga att veta vad som är den avlidnes sista vilja. När min ensamstående bror dog för över 10 år sedan, så var det tre syskon som skulle enas om hur det skulle ske. Det slutade med att han fick två begravningar, en som minnesgudstjänst och en som faktisk begravning. Detta eftersom ett av dessa syskon, inte jag alltså, inte kunde acceptera att det tredje syskonet deltog i begravningen. Den stackars begravningsentreprenören var helt slutkörd efter förrättningar i dagarna två. Kistan fick åka in i kylfacket igen efter den första begravningsceremonin och ett par dagar senare kunde vi, som valt den senare, följa kistan till graven och få gravsätta min älskade bror Så mycket vånda det var och så mycket ilska och sorg som blandades samman. Tänk om vi istället kunde ha samlats runt dig, min bror, som vi gjorde med våra föräldrar och de två syskon som gått före dig.
