Trädgårdsterapi

I fredags när jag åkte hem från jobbet var jag nedstämd, tyckte synd om mig själv och var allmänt förbannad på att just jag skulle drabbas av cancer ännu en gång.  Men en skön men hektisk helg med  trädgårdssysslor, fågelkonsert och den pigga ekorren, botade en del av fredagens frustation. I går var det helt underbart väder och alla utemöbler togs fram på altanen och dynor likaså. Det var skönt att sitta i solen och njuta av lunchmackan sedan och så till plantskolan och köpa penséer och lite annat. Hallonbusken och den lilla alpinen från trädgårdsmässan fick sin plantering.

Visst är den fin, rödhaken som besökte trädgården förra helgen.

I år ju våren väldigt tidig , överallt så knoppas det och klematisens bladsprickning är långt driven och magnolians knoppar blir större och större för var dag.

Lyckades få igång mossrivaren ( hm, kontaktfel, inget fel på maskinen.. tur att vi har en lugn och metodisk granne som först och främst kollade elförsörjningen förlängningssladden..  Hann med en fjärdedel av gräsmattan och sedan var det drivor med mossa som skulle krattas och föras bort till avskild plats vid komposten. Helst ska mossan skicka iväg för den kan man inte kompostera. Men gräsmattan ser nu mycket friskare nu, lite gödsling så blir den fin.

Växthuset är nu i ordning för odling och eftersom jag tjuvstartade med inomhusodling förra helgen har jag  redan nu ett par sålådor med bleka långa stänglar.

Ekorn satt i björken..

Kurre har nu lärt sig att det finns nötter i fågelmatarna..

Två val

I går var jag på förbesök på sjukhuset inför operationen. Eller preoperativt besök som det heter i journalen. Det tog en halvdag med EKG, blodprover, träffade kontaktsjuksköterskan, samma som tidigare, lika trevlig och gullig som tidigare,  en  kirurg, redig kvinna med dialekt. jo jag frågade naturligvis - hon är norrlänning. Narkosläkaren så klart. Ville jag ha samtalsstöd - f f nej tack. Jag reder mig, hemma har jag familjen, när det blir för tungt på jobbet går jag in till någon kollega och avbördar mig lite. Bloggen här fungerar också som mental avlastning.

Det som är jobbigt just nu är att jag måste själv fatta två beslut före operationen , varav det ena är jobbigare. Först det lätta - kan jag acceptera att eventuellt sätta in ett inlägg av grisinplantat utifall bröstmuskeln är för klen?? Jaa , det känns inte helt bekvämt men jag har redan silikon och det är inte mer naturligt eller..Dermalprotes - vet någon något om detta??

Det andra är betydligt svårare - delta i ett forskningsprojekt om besvär från armhålan/axillarutrymning.  Om, bara om,  man vid operationen hittar påverkade lymfkörtlar efter att ha tagit ut portvaktskörteln, så klassas tumörerna i mikrometastaser respektive makrometastaser, mindre eller större än 2 mm.  Det har visat sig att det inte har någon betydelse om man tar bort lymfkörtlarna i fallen med mikrometastaser, eller ej. Man anser därför att det är en onödig åtgärd som ger mer besvär än nytta.

Så jag kan alltså välja att avstå att ta lymfkörtlarna ifall det är så. Då kvarstår det obehagliga faktumet att det finns kvar påverkade lymfkörtlar - de kontrolleras istället med täta kontroller. Men ändå.. Det här finns nu i mitt huvud - hur ska jag göra??

Vårrus

Denna vackra vårdag tillbringades på trädgårdsmässan, tillsammans med halva Stockholms befolkning. Måste vara den tidiga våren men det var byst med folk. Jag skulle ju inte köpa plantor  .. ha ha .. så var det ju. Det är omöjligt att komma därifrån utan att ha köpa några fröpåsar, några sticklingar och några lökar. Ja, och så hemkokt sylt från Hälsingland till våfflorna i morgon, och så en fantastisk vacker blomkruka. I morgon ska jag så frön, ta fram cykeln och frisera olivträdet som klarat vintern inomhus.

Perspektiv

Så här en vecka efter nya cancerdiagnosen som ställde allt på ända, börjar jag få perspektiv igen. Är enormt tacksam att vi har en så bra sjukvård i Sverige, och speciellt cancervården. Visst det finns brister, men det stora flertalet får bra vård. Och det endast med 1 100 kronor som kostnad per år. Alla som klagar på skatter och det som finansieras av skattemedel borde betänka vad de får för 1 100 kr per år ifall de blir sjuka..

I mitt fall har jag fått högkvalitativa undersökningar som visat att jag har cancer men i så tidigt skede att det är botbart. I vart fall goda prognoser. Jag har gått igenom fem operationer tidigare p g a cancer och även opererat frakturer, eftersom jag har viss tendens att bryta ben här och där.  

Den här gången vill jag tacka min onkolog på SÖS.  Jag har haft tur som fått gå kvar i femårsprogrammet efter förra sjukdomsfallet. Hon ville inte släppa mig efter fem år (enligt nationella  vårdprogrammet sker uppföljning fem år efter  cancerdiagnos) utan fortsatte att kalla årsvis till magnetkamera. eftersom tumörerna var så svåra att upptäcka och mammografin inte visade något alls. Och där är jag nu, med en ny diagnos. Om inte MRT, liksom förra gången, hade avslöjat förändringen, hade den fått växa till sig och eftersom det är en annan typ, mer aggressiv, hade det haft konsekvenser som jag inte ens orkar tänka på.

Onkologen peppade mig när hon ringde hem i går kväll. Tänk vilken omtänksam läkare, ringer till mig på kvällen, sent efter arbetstidens slut för att se till att jag får utlovad info.

Skönt att jobba och  glömma bort tiden, jobbar 75 % i avvaktan operation så jag fick avsluta hastigt och lustigt..  Dagarna går fort när jag arbetar och även om jag inte är koncentrerad till 100 % så glömmer jag emellanåt vad som väntar.  Men det är nog bra att varva ner lite, operationen blir om två veckor drygt och tills dess ska jag vara i god fysik form och utvilad. Det blir en längre operation än tidigare i och med att man ska göra en rekonstruktion.

I helgen ska jag dock nöta golvet på Trädgårdsmässan men ska hålla i mig i skinnet och inte förköpa mig, för allt i växtform  och frön ska planteras och i år kan jag inte ösa på i trädgården. Det blir till att läsa och vila och i mån av ork, fast jag har ju bra läkekött, kan jag ägna mig åt att jaga sniglar och andra odjur i trädgården.

Den här senaste månaden har vi haft många besök i trädgården, en del mer välkomna än andra.
I dag kom ekorren igen - funderar att sätta mig i trädgårdsgungan ( hmm, förra årets inköp på trädgårdsmässan  - maken kved och led, "vi får inte in den i bilen"  men vi fick den levererad direkt från tillverkaren i Danmark  med lastbil .. ) och sitta blickstilla med nötter i utsträckt hand så kanske Kurre kommer och äter ur handen på mig. Jag stod med kameran tre - fyra meter från den lille rackaren så vi känner snart varandra. 

Snabba besked

Idag på morgonen var jag på sjukhuset och gjorde mammografi och ultraljud, det tog en bra stund innan något napp.  Fick veta att om förändringen är så liten att bara kunde anas och då med hjälp av att magnetkameran bilder gav positionen. Det känns bra att veta det för det måste betyda att det är fråga om ett tidigt, tidigt stadium. På eftermiddagen ringde  sköterskan och gav mig ett par alternativ på datum för operationen och jag valde tidigaste tiden, i början på april och det blir rekonstruktion direkt.

Många klagar på sjukvården och med rätta ibland men SÖS är väldigt bra, i vart fall på onkologen och Bröstcentrum.  Känner att jag är i goda händer även denna gång och att allt flyter på. Det är bara sex dagar sedan diagnosen ställdes  och nu är  operationen planerad.

I morse när jag gick till bussen var det ett vackert vinterlandskap. Hemvägen var desto blötare och jag hoppas verkligen att det inte fryser på nu. I helgen ska jag på trädgårdsmässan... men jag ska inte förköpa mig. I år blir det att förvalta och inte nyplantera i trädgården eftersom jag kommer att vara konvalescent under stor del av våren.

Trädgårdar har ett stort terapeutiskt värde har det visat sig i forskning om läkande och rehabilitering. Förra gången som jag behandlats för cancer var jag i trädgården och påtade så mycket jag kunde, det fördrev tankarna och jag kunde koncentrera mig på annat. Nu har vi en större trädgård som kräver mer arbete så jag måste nu planera så att det tyngsta arbetet delegeras medan jag göra vad jag orkar. Det är vår och mycket att njuta av och i helgen  kom en ekorre och vittjade fågelmaten. Den verkar trivas bland nötbehållarna så jag hoppas att den kan samsas med fåglarna.

Att vara sjuk

Nu ska jag  försöka att varva ner inför operationen, kirurgerna vill dessutom att jag ska göra mammografi och ultraljud innan de fattar sitt operationsbeslut så det blir flera undersökningar innan operationen. Onkologen är bra, hon driver på så att det inte ska bli någon fördröjning. Jag tar nu en dag i taget, tog en promenad på Söder efter jobbet och slank in på Rival för en kopp kaffe. Måste försöka driva undan tankarna på vad som väntar men bör ju ändå förbereda mig mentalt.

Jag vet inte om det är ett bra beslut att jobba deltid, kanske är det lika bra att jobba heltid. Helst vill jag glömma allt men det går ju inte. Jag har cancer och får lov att vänja mig eftersom jag har en lång väg framför mig. Men jag har siktet inställt på att bli helt återställd.

Innan jag åkte hem tog jag en promenad på Söder och en tur till tebutiken på Hornsgatan för inköp av gott te.

Att förbereda sig

Dagen startade med snökaos, bussarna och tågen var väldigt försenade. Efter fredagens cancerbesked så hade det börja sjunka in. Jag  gick till fikarummet för att hämta vatten. Där var en kollega, en klipsk och intelligent kvinna som såg att här står en människa som behöver en medmänniska. Hon frågade hur det var med mig och jag svarade i stil med att det är väl inte så bra, och sedan var det som hon tryckt på en knapp. Hon frågade om jag ville prata så vi gick in till henne och jag satte mig i hennes soffa och hon lyssnade noga på mig, tröstade och peppade. Och det var skönt att prata. Det känns bra att ha kollegor som bryr sig och det är bra att få prata av sig. Jag har många fina kollegor som bryr sig om och jag får vara ledsen, kan gråta mot en axel och får en kram här och där. Så länge jag är på jobbet och inte sitter hemma och deppar ihop så mår jag bättre. 

 Så jag var hela dagen på jobbet och tänkte sedan gå hem och träna men sedan var krafterna slut. Idag har jag hämtat ut tabletter för att få sova, har så svårt att sova sedan det blev klart att det var en förändring. Hjärnan  är på högvarv fast jag är så trött och bara vill sova. Så fort jag lagt mig så ligger jag klarvaken.

Nu ska jag kanske jobba bara 75 % fram till operationen för att vila upp mig lite. Vet dock med mig att jag har svårt att släppa jobbet. 

Jag  inser mer och mer att det är lika så bra att förbereda sig på både strålning och cytostatika.  Strålningen var inte så jobbigt förra gången, lite  strålskadad hud men inte så farligt ändå. Jag var lättad att slippa cytostatikan så allt annat var lätt. Men nu kanske det blir nödvändigt med både och så jag frågar runt bland de som har erfarenhet: - tappar alla håret? -mår alla skitdåligt? tappar man all ork?  osv. Jag försöker förbereda mig mentalt, och är inte längre lika skräckslagen inför en tänkbar cytostatikabehandling.  Alla behandlingar är vapen mot sjukdomen och lierade med mig för att vinna.

Här och nu inser jag att det här blivit en blogg, som mer eller mindre, handlar om min hälsa eller snarare min väg tillbaka till hälsan. Det får väl vara så tills saker och ting ändrat sig.

Ett och annat recept lär det bli och även trädgårdsbilder, för kameran är utmärkt rehabilitering.
Och våren är ju här även fast snön vräkte ner i natt. Det var knoppar på Bellis och påskliljor och krokusen blommade så fint i går och så hade vi besök av Kurre.  Han försåg sig med nötter och frön.

Att veta

Nu är ovissheten över. Jag har fått veta att jag har cancer igen. Jag har ringt flera gånger och frågat efter provsvar  från den punktion som gjordes i magnetkameran för över två veckor sedan. Provet var inte klart. Jag har våndats och varit hemskt orolig.

Idag jobbade jag hemifrån och strax efter nio så ringde mobilen. Det var sjuksköterskan på onkologen, jag hade en tid hos läkaren kl 11 30. Tiden stannade upp, jag förstod med ens, läkaren ville inte ringa om provet eftersom hon hade således ett jobbigt besked att lämna. Så var det också. Jag ringde maken och mailade jobbet att jag måste in till sjukhuset. Jag var där i god tid och fick vänta en stund  men så fick jag komma in till läkaren, en relativ ung kvinnlig doktor som är väldigt bra i sin patientkontakt. Hon gav mig all information och undanhöll inget,  men poängterade att det är ett mycket tidigt stadium av cancer i det andra bröstet. Det måste givetvis tas bort och vi får se vilken behandling som det blir sedan. Operation kommer att göras inom ett par veckor, jag fick förtur och mitt  fall ska upp på kirurgkonferens snarast.

Läkaren, Linda,  är så empatisk och proffsig, hon tar sig tid och hon stressar inte. Jag erbjöds samtalsstöd och behöver jag något att sova på? Men jag avböjde detta än så länge, jag vill inte släppa fram för mycket känslor ännu, jag orkar inte det. Jag har haft svårt att sova för all del, men det släpper nog lite nu när jag vet.

För det är det som är värst, att inte veta. Ångestnivån har nått nya höjder de här veckorna och jag har haft svårt att koppla av. Alla möjliga scenarior har passerat revy i min hjärna men nu finns bara ett scenario jag klarar även den här omgången. Det blir jobbigt, svårt och jag kommer att må skit men jag kommer igenom.

Jag har nog fått vad kallar för fatique, svår trötthet som kommer av man reagerar på diagnosen. I kväll har jag somnat på soffan i två omgångar. Jag är så trött, efter att jag fått besked släpper allt och nu måste jag landa i vetskapen om att jag har cancer , en helt ny typ , inget recidiv utan det ses som nytt fall, sannolikt genetiskt.

Nu får jag ta en dag i taget, kanske sjukskriver jag mig på halvtid för att spara på krafterna till operationen.

En helg i ovisshet

blir det återigen. Jag hade hoppats att få svar från sjukhuset den här veckan men  icke. Nu får jag våndas ytterligare en helg. Tiden rinner iväg- jag kan inte planera någonting då jag inte vet vad som väntar, kanske måste jag gå igenom operation och behandlingar. Det är väldigt jobbigt.

Nu får jag i alla fall skjuta ifrån mig oron över helgen, om det är fint väder så går det lättare. Då blir det till att räfsa lite i trädgården och så har vi bokcirkeln på söndag.

Tyvärr har vår katt Tusse, 18 år börjat halta svårt. Han har ont i sitt ena bakben men det är nog inte någon fraktur för då skulle man inte kunna ta på benet men kanske höftluxation eller annan muskelskada, Veterinären gav oss en tid på måndag e m men om han blir sämre så får det bli vet.akuten och röntgen av benet. Han  har njurproblem och ska egentligen ha bara specialmat men ikväll fick han lite oxkött och det försvann, trots att han har ont så det är ju skönt att han äter, den game gossen som  ju besitter en aktningsvärd ålder.

Familjeband

I kväll var jag och dottern på bio och såg En familj, med bl a Meryl Streep och Julia Roberts. En mycket bra film, jag blev väldigt berörd  av den.  Den handlar om en familj med ett bagage av ångest, trauman och dolda hemligheter, uppgörelser och tragik.. Storartat spelat.

Filmen rörde upp en hel del från min egen uppväxt och den familj som jag kommer från. En stor familj med många syskon och en inte enkel uppväxt.   I filmen är det tre systrar som samlas med resten av familjen runt modern efter pappans självmord. Många uppgörelser. Och i en scen där en av systrarna betecknar syskonrelationen som enbart genetisk gemensamma gener, hon hade aldrig känt att de haft någon systerrelation, där kände jag att det är väl ungefär så jag känner numera, vi delar gener men inte så mycket mera.

och vintern har inte rasat ut

Igår kväll kom ett ymnigt snöfall, allt fick ett vitt täcke. Dessförinnan hade jag varit ute och räfsat ihop kvistar och tog t o m bort löv från ett par rabatter med vårlökar!   Hybris, ja men då var det vår! Men snön smälte ju bort så nog är det vår. Det hör ju till att det blir backlash, Kung Bore brukar härja ett bra tag in i mars.

Vår vinter är över - nu är det vår!!

Idag var jag ute i trädgården och tog ner ett par ljuskedjor, det är ju faktiskt vår nu!! I vart fall enligt metrologerna.
                                         
Jag rensade lite bland fågelmaten och kollade vårlökarna som nu segar sig upp allt mer och hörde så ett fågelkvitter, lite vemodigt sjup, sjup!! Kikade mot trädtopparna bakom huset och såg en rund liten fågel sitta i tippen. Raskt hämtades kameran med zoomobjektivet på. Till min stora glädje så var det en domherre,  de har vi inte sett i trädgården tidigare.


Grann herre



 

En annan grann herre är Tusse, 18 år och har en och annan fågel på sitt samvete. Men nu tar han det lugnt, är mestadels inomhus och fåglarna bryr sig inte så värst mycket om honom när han går ut på sin runda. Han har nog längtat efter våren också, gillar inte snö och slask.