Att veta

Nu är ovissheten över. Jag har fått veta att jag har cancer igen. Jag har ringt flera gånger och frågat efter provsvar  från den punktion som gjordes i magnetkameran för över två veckor sedan. Provet var inte klart. Jag har våndats och varit hemskt orolig.

Idag jobbade jag hemifrån och strax efter nio så ringde mobilen. Det var sjuksköterskan på onkologen, jag hade en tid hos läkaren kl 11 30. Tiden stannade upp, jag förstod med ens, läkaren ville inte ringa om provet eftersom hon hade således ett jobbigt besked att lämna. Så var det också. Jag ringde maken och mailade jobbet att jag måste in till sjukhuset. Jag var där i god tid och fick vänta en stund  men så fick jag komma in till läkaren, en relativ ung kvinnlig doktor som är väldigt bra i sin patientkontakt. Hon gav mig all information och undanhöll inget,  men poängterade att det är ett mycket tidigt stadium av cancer i det andra bröstet. Det måste givetvis tas bort och vi får se vilken behandling som det blir sedan. Operation kommer att göras inom ett par veckor, jag fick förtur och mitt  fall ska upp på kirurgkonferens snarast.

Läkaren, Linda,  är så empatisk och proffsig, hon tar sig tid och hon stressar inte. Jag erbjöds samtalsstöd och behöver jag något att sova på? Men jag avböjde detta än så länge, jag vill inte släppa fram för mycket känslor ännu, jag orkar inte det. Jag har haft svårt att sova för all del, men det släpper nog lite nu när jag vet.

För det är det som är värst, att inte veta. Ångestnivån har nått nya höjder de här veckorna och jag har haft svårt att koppla av. Alla möjliga scenarior har passerat revy i min hjärna men nu finns bara ett scenario jag klarar även den här omgången. Det blir jobbigt, svårt och jag kommer att må skit men jag kommer igenom.

Jag har nog fått vad kallar för fatique, svår trötthet som kommer av man reagerar på diagnosen. I kväll har jag somnat på soffan i två omgångar. Jag är så trött, efter att jag fått besked släpper allt och nu måste jag landa i vetskapen om att jag har cancer , en helt ny typ , inget recidiv utan det ses som nytt fall, sannolikt genetiskt.

Nu får jag ta en dag i taget, kanske sjukskriver jag mig på halvtid för att spara på krafterna till operationen.