Det har som vanligt gått ett antal månader sedan jag skrev någonting på denna blogg. Man kan ju fråga sig varför jag fortfarande tror att jag bloggar.
Jag startade den 2009 som något slags terapi, efter cancersjukdom och en del privata bekymmer. Den har därefter fungerat som en ventil till och från under åren. Under pandemin har släktforskningen varit en ventil.
Men så var det ju dags för Trädgårdsmässan, i år blev den av och så klart att vi ville gå på den. Tre dagar efter att ha besökt Nordiska Trädgårdar så var min man rejält förkyld med en hemsk hosta. Snabbtest visade på Covid. Sedan blev en av sönerna smittad och lagom till påskhelgen fick jag Covid, fast en lättare släng och därefter vår dotter. Eftersom vi alla är fullvaccinerade så blev vi ju inte så sjuka, tack och lov. Precis när vi kunde börja andas ut efter att pandemin börja greppet och samhället skulle börja återgå till normala förhållanden, kom nästa elände: Ryssland invaderade sitt grannland Ukraina 24 februari. Det är så ofattbart hemskt. Jag var helt förstörd av oro i ett par veckor och började nästan tro att det skulle bli ett världskrig.
Efter ett tag inså jag att jag inte klarar av att följa nyhetsrapporteringen så intensivt. Jag ser så pass att jag får inblick i vad som händer men jag klarar inte att se på alla inslag som i början. Jag grät mycket under mars månad, lämnade rätt stort belopp till olika hjälporganisationer och har lämnat filtar och plädar till kommunens insamling för flyktingar. Då och då ser jag ett inslag och inser hur nära det är, Ryssland, Ukraina, Finland och Sverige. Men ska vi gå med i Nato? Ja, jag är kluven.
Jag var ung när Vietnamskrigets fasor spelades upp i nyhetsprogrammen. Jag minns bilderna från Indokina, Vietnam, Laos och Kambodja. En väg full med människor som sprang, de brann av napalm. Kuppen i Chile. Inbördeskriget i Jugoslavien för 30 år sedan. Och nu Ukraina, europèer som mördas och lemlästas. Bilden av de döda männen som ligger längst gatan i staden, en som fallit åt sidan, dödad av ryssarna när han var ute för att köpa mat, sannolikt. Det går inte att förstå hur människor kan bete sig som dessa soldater. I Ukraina kallas de för orcher av lokalbefolkningen. Det är så de beter sig.
Tänker på dem som inte hann rädda sig, bakbundna män som avrättats. Familjer i bilar som beskjutits. Bilderna från Ukrainas städer vittnar om en förödelse så total att det känns nattsvart. Vi är ju trygga här men hur ska världen få Putin att upphöra med sitt fruktansvärda krig. För krig och brott mot mänskligheten är vad det är. Vi utanför Ryssland säger vad det är; krig, slakt och terror.
Människor flyr, kvinnor, mödrar, unga som gamla tar barn och barnbarn samt husdjur och flyr. Till fots, i bilar och på tåg och buss och båt. Europa har öppnat sina portar och släpper in sina grannar.
Alla dessa kvinnor med sina barn, barnbarn och husdjur på flykt från ett krig i Europa. Ett krig som av tyrannen i Ryssland, inte får kallas ett krig.
Nu med invasionen av Ukraina så behöver jag ytterligare ventil, så ska jag nog skriva oftare, således ventilera mig här oftare. Jag mår bättre av att skriva av mig lite av den ångest , som poppar upp ganska ofta, i takt med att nyheterna om kriget i Ukraina blir än värre. Jag gråter när jag ser filmer och bilder från Ukrainas sönderskjutna städer, ser alla dessa oskyldiga människor få sitt liv sönderskjutet. Ser barnens chockade ansikten, deras ögon. Ser föräldrar som sörjer sina dödade barn. Ser de gamlas trötta ansikten. Och ändå, vilken kämpaglöd de har, de som orkar vara kvar. Ser människor som lyckats rädda någonting från sitt hem som ligger i ruiner. De bryr sig om sina djur, lämnar sina katter och hundar utan tar dem med. Jag tycker det säger en hel del om dessa människor som nu flyr. Jag är imponerade över deras mod och beslutsamhet.
Vi ser dagligen på nyheterna vilken fruktansvärd förödelse det är för folket i Ukraina. Ryssland tar ingen hänsyn till kvinnor och barn, sjuka eller gamla. Städerna har bombat, smulats sönder och samman. Sjukhus har anfallits. Teatrar. Kyrkorna står förhoppningsvis kvar, än så länge.
De här veckorna som gått sedan angreppet på Ukraina har väckt upp så mycket känslor. Visst har jag alltid haft känslorna på utsidan, men som det var under första krigsmånaden, tårarna bara rann och rann. Jag blir så påverkad och de första veckorna var jag mycket orolig för att kriget skulle utökas. Att Ryssland, nej inte ryssarna, men Putin inte nöjer sig med Ukraina.
Att Sverige skulle kunna bli angripet. Och det är ett allvarligt läge, det har vi ju fått veta nästan varje dag nu. Dock tror jag att vi tyvärr, börjar vänja oss nu vid allt elände. Det är ett fasansfullt krig i Europa, miljoner ukrainare har flytt sitt hemland.
För någon månad sedan var det en inspelning med Ukrainas president, den modige Zelenskyj, som vägrar att vika ner sig och landet för den ryska terrorn. Han sade då att han insett att det inte går att bli av med ryssarna utan ett världskrig, Så han är beredd till eftergifter. Sedan blev detnya fredsförhandlingar som inte gav något större resultat. Med Fn har nu kunnat evakuera de civila i stålverket i Mariupol medan ryssarna fortsaätter att bomba byggnaden sönder och samman. Under stålverket finns ukrainska soldater. Gud vare dem nådiga.
Även på den privata sidan har det varit tungt. Min äldsta syster är mycket dement och det är bara en tidsfråga innan hon inte minns vilken jag är. Jag har en syster till men vi har ingen kontakt och hon börjar också bli till åren, är en bra bit över sjuttio, Jag har ingen kontakt med hennes barn eller barnbarn och vi har inte träffats riktigt på fem år. Då var det jag som tog initiativ men inget har hänt därefter. Så syskonrelationen får anses som helt bruten numera. Det är tråkigt men syskon är inte något man väljer, man får dem på köpet så att säga. Så är det verkligen i detta fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar