Sommaren går mot sitt slut, det är obestridligt så. I år blev det en otroligt varm och torr sommar, i vart fall juni och juli, men den glädjen förtogs av alla larm om miljöpåverkan. Med tanke på hur många naturkatastrofer, skogsbränder, översvämningar, jordskred och utrotning av många av jordens djur, känner jag mig bedrövad. Pandemin, som fortfarande härjar i hela världen, även om det stabiliserat sig i Sverige, plågar stora delar av jorden och kommer nog att göra så under år framöver.
Jag och min familj har så klart vaccinerat oss x 2 men nu sägs att vaccinet inte rår över den nya mutationen som dykt upp i Uppsala, härrörande från utlandsresor till Spanien. även om man inte blir lika svårt sjuk som innan vaccinet så känns det inte bra. Jag ska återgå till mitt uppdrag som nämndeman i höst men att sitta i en rättegångssal känns inte något vidare. Vi får se hur jag gör, kanske avsäger jag mig helt.
Jag måste säga att jag känner en stor vanmakt emellanåt. Det känns som vi, mänskligheten, har påbörjat en rutchkanefärd neråt, neråt och neråt igen. Jag är inte pessimist, inte optimist men realist. Vad kan man göra, vad kan jag göra? Jag vet att vi måste äta mindre rött kött, men jag kan inte äta bönor, tofu och soyaprotein och dylikt. Blotta tanken att äta s k kött som är framodlat, eller vad man nu gör för att få fram konstgjort kött, får mig att vilja spy.
Jag vet att jag, som är köttätare bidrar till katastroferna rumt om i världen, men jag och mitt hushåll gör en massa bra saker som går ut på att återvinna och inte konsumera nytt hela tiden. Vi, min man och jag återvinner allt som går, köper inte onödiga prylar, har en bil som nästan enbart används för inhandling och transport, använder mest av allt kommunala färdmedel. Vi odlar frukt och grönsaker.. Vi har en trädgård som vimlar av humlor, bin och andra pollinatörer.
Så jag tänker att eftersom jag nu är äldre, så fortsätter jag att äta mina köttgrytor och stekar men även mycket grönsaker tills mina dagar är slut. Jag är en karnivol, uppväxt på landet med kalvstek och älggrytor och jag kan inte och tänker inte byta bort kött.
I Afganistan har talibanerna tagit makten, människor flyr och klättrar upp på flygplan för att sedan falla mot en säker död när de lyfter. Jag skickade ett bidrag till Svenska Afgankommitten. Det är ju en droppe i havet, men alla bidrag för nytta.
Det är elände överallt och jag har nästan sluta läsa tidningen/se på nyheterna för jag orkar inte ta in mer elände. Så i kväll såg jag ett föga upplyftande avsnitt av Vera, den engelska medelålders kriminalkommisarien. Jag gillar den serien men det är ingen "mysdeckare" a la Morden i Midsomer, i den mån de kan kalla så. Mord och död, elände där med.
Sedan såg jag även första programmet i serien "Allt går i arv" på SVT. Det var som om det var min egen familjs arvstvist som kom upp, så mycket som stämmer med vad jag upplevt. Det var smärtsamt. All den smärta som följde i spåren på den långa arvstvisten efter mina föräldrars död och så min brors död, allt bubblade upp och till slut kom tårarna. Jag tänker på allt som jag förlorat då relationen med mina syskon upphörde. Först min systers självmord på 80-talet. Så nästa systers död i cancer. Min mor, också död i cancer och även pappa. Själv har jag haft bröstcancer två gånger och har opererat bort båda brösten. Jag lever med sviter men jag lever. När min bror blev sjuk i mitten på 2000-talet och dog sex år senare, brast den sista länken i hade syskonkedjan. Det fanns inget kvar av syskonkärleken, bara hat mellan mina två systrar som spillde över på mig som inte hade med deras konflikt att göra. Så mina syskonrelationer är väck. En av systrarna är dement och den andra har valt bort alla kontakt.
Jag inser att jag skulle behöva terapi för det är så mycket som inte är bearbetat. Men att öppna de inre dörrarna skrämmer mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar