Sommarens temperatur

är inte hög, den är acceptabel men inte mer. Det är slutet av juli men ack så kallt om kvällarna. Jag har gjort i ordning altanen som ett mysigt uterum men det är med självövervinnelse och tjock poncho på mig, som jag sitter där om kvällen. Vi huttrar tappert vid middagarna,  som är infaller rätt sent om kvällarna i vår familj.  Altanen otroligt fin  med alla blommar, lyktor och infravärme. Men ändå är jag inte alls ute så mycket på altanen, som jag tänkt.

Jag har semester ett par veckor till och sedan inleder jag det sista arbetsåret innan jag går i tjänstepension i maj 2018. Det ska bli skönt, har jobbat sedan jag  var 16 år förutom sex års studier, gymnasieskola och sedan universitetet. Jag har haft tur, bara en mycket kort tid arbetslöshet 1975 men sedan har jag alltid haft jobb. Det här jobbet som jag haft sedan 2002 men nu räcker det.

Jag har tröttnat på alla missbelåtna kunder och den ilska som vi handläggare får så ofta över oss. Det är som det är ok att vräka sin ilska över oss och vara  rent oförskämd.  Jag har möjlighet att gå vid 62 år men går vid 63, det blir perfekt.

Goodbye yellow brick road -

 Denna sång av Elton John är en av favoritlåtarna fortfarande och lär så vara. 1975 fick jag min första lya i Stockholm, en etta vid Medis. Inköp av det nödvändigaste innebar Ingo-hylla från Ikea och stabilt furubord, säng och så klart trästolar från Skellefteå, (finns kvar fortfarande liksom LP-skivorna). Därefter tog jag ut mina sista besparingar och köpte en avancerad stereoanläggning, högtalare från B&O plus en skivspelare från Över 2 000 pix vilket i 1975 års penningvärde var en aktningsvärd summa.
Första LP-skivan var Good bye yellow brick road, av Elton John. Sedan blev det många fler, har inte allra de senaste men rätt så många. Så i kväll skulle vi ha varit på konserten med Elton John på Gröna Lund!  Vi var ute i god tid, tre timmar innan och hade fått vänta länge på Djurfärjan men till slut kom den och vi gick på. Då säger kaptenen i högtalaren att Gröna Lund har stängt grindarna, fullspikat och av säkerhetsskäl släpptes inga fler in..
Vi gick av båten, gick runt Gröna Lund-området, men det var helt kört..Vi fick syn  på musiktrucken  back stages, och biffiga securitykillar, men that´s all!
Besvikelsen är stor, snopet helt enkelt. Man vet ju aldrig, blir ju kanske inte så många fler konserter i Stockholm med Elton, han är 69 år och har varit lite krasslig. Nu får jag hoppas att det blir en biljettkonsert i alla fall. Skulle gärna se honom på scen, skulle vara så härligt att få uppleva honom live. Jag har sett Bruce Springsteen och Elton John håller fortfarande. So please, come back to us!

I går dog en av mina favoritskådisar/artisten: Mikael Blomqvist, nej så var inte hans namn men väl en av hans roller, Mikael Nyqvist.  Jag vägrade tro rubriken som skrek mot mig på surfplattan, nej  nej inte han också!  Men jo, död i lungcancer. Jag  blev så ledsen.
Så outsägligt trist!  Bara 56 år, han hade mycket kvar av livet!

De sista två- tre åren har det haglat dödsfall i artistvärlden och författarvärlden. Men i många fall finns deras verk kvar, filmer, böcker och musik. Mikael Nyqvist hade en stor produktion, har inte sett alla hans filmer och så finns det serier.

Själv så firar jag min 62-årsdag i dag. Blommor och presenter från familjen, god middag och uppvaktande. Nu

Ciao!

Konstaterar att jag inte skrivit i bloggen sedan april månad.  Tiden räcker liksom inte till. Det blev ju faktiskt vår till slut, en kall sådan och trädgården krävde sitt och så jobbet naturligtvis.
 Jobbet kräver så mycket och jag har ingen ork kvar på min lediga tid. Så nu trappar jag ner, och om ett år så går jag ut genom porten som avtalspensionär. Det ska bli skönt att rå sig själv och bestämma över min egen tid. Nu från juni månad jobbar jag deltid 80 % , ledig varje fredag och jobbar hemma måndagar. Om ett år går jag i avtalspension på heltid.

- Sluta jobba? - Jag?
- Jo jo snart är det dags! Det har inte varit lätt att bestämma sig. Men det har varit så mycket de senaste åren. Två cancerfall på 10 år! Frakturer! Sviter av behandlingar. Allmänt sliten Anki!

För att ladda batterierna lite var vi i a f till Italien och Sicilien. Strax före G7 mötet i maj var vi i Taormina och Naxos Giardino. Efter oss kom Marcon,  Merkel och Trump!

Vi hade en  härlig vecka med värme, lagom varmt, sol och bad samt utflykt till Etna. Äntligen fick Håkan bestiga Etna,  visserligen med linbana och jeep men vi var i a f på 2 900 meter höjd. Det var en upplevelse men ack så kallt däruppe, det blåste  och mina stackars fingrar värkte. Men så fick jag en supervarm lavasten och det räddade min onda tumme.

 Hotellet, som vi bodde på även förra gången, 2015,  Giardino Naxos är trevligt hotell, med väldigt fin trädgård och poolområde. Dock lite för lyhört och hårda sängar. Plus att det firades ett sicilianskt bröllop i trädgården som vätte mot vårt rum. Vi led av discodunk tills kl 02 00 på natten.

 Vi tog bussen upp till Taormina några gånger för att leta en bra restaurang. Att lista ut när bussen skulle komma gick inte, busstidtabellen hölls inte alls. Väntetiden var lång varje gång vi skulle ta bussen. En kväll orkade vi inte vänta utan traskade iväg till utkanten av Naxos för att hitta en restaurang  som vi kunde äta på. Vi kom till en restaurang som hade en fantastisk upplyst trädgård  och beställde mat. Det var lågsäsong med väldigt få gäster men god mat. När vi var klara så öste regnet ner och vi bad restaurangägaren om att ringa efter taxi åt oss. Efter fem minuter kom han tillbaka och bad oss  följa med till hans egen bil. Han skjutsade helt enkelt hem oss till hotellet. Det kallar jag service. Han pratade om Stockholm och om sin svenska fru från Tierp. En mycket trevlig man.

RIP Barbro!

Min vän Barbro, 63 år, har somnat in fick jag veta idag. 63 år är ingen ålder. 
1974 flyttade jag till Stockholm från Uppsala. Kände inte en kotte i sta´n men var ju med i en ungdomsklubb. Så jag gick ner till lokalen på Nytorgsgatan på Söder och vips kände jag en en hel drös. En av dem, var Barbro Svensson, nej nej inte Lill-Babs. Barbro var mäkta irriterad över sin namne. 

 - Denna Babs var en äkta Söderbrud, pigg och kul, kedjerökte och var politiskt medveten. Hon blev min första riktiga vän i denna stora växelvarma stad. Vi bodde båda på Söder och var ofta hos varandra. Hon gillade katter som u t , och hennes föräldrar hade världens envisaste tax som vi gick ut och rastade i Vitabergsparken. Vi roade oss i stadens larm när vi inte målade plakat, demonstrerade eller agiterade. Vi gick ut och dansade. Gick på olika evenamang, min första och enda  fotbollsmatch med Bajern..Kenta Olsson. 

Tiden gick, familjer  bildades men Barbro förblev singel . För en sju - åtta år sedan slutade hon att komma på våra   fester och träffar. Hon dök allt mer sällan upp. För ett par år sedan träffade jag på henne på tunnelbanan, hon rökte och hostade som vanligt. Såg sliten ut. 

Jag ångrar att jag inte tog mig tid att föreslå en fika. Vi skulle ha satt oss på ett fik och snackat. Jag kan minnas hur hennes stämma lät. Minns hennes dansstil. Hennes cigg! Hon drog nog alltför många bloss. 

Barbro lyssnade ofta på musik, t ex Pugh Rogefeldt som jag verkligen kom att gilla. Jag hade knappt lyssnat på mer än the Monkeys inna.. Hon  hade skivor som t ex  Beatles, Ola Magnell och Pugh Rogefeldt. 

Jag sörjer min vän och lyssnar nu på Pugh  "Små lätta moln".   https://youtu.be/bfUN_1Wi3Z00

Stockholm Stockholm stad i världen

I Pugh Rogefeldts låt från 70-talet dyker upp titt som tätt nu efter det fruktansvärda terror dådet på Drottninggatan.

Det som vi fruktat har hänt. Terrorn hittade sin väg i form av en lastbil fylld med öl.
Nu släcktes fyra liv och ytterligare tio personer blev skadade, flera av dem svårt. En liten hund fick plikta med livet också.

Jag har vandrat upp och ner så många gånger på Drottninggatan, senast förra tisdagen. Jag gick gansak högt upp ibacken och tänkte att här på det italienska kafeet ska jag ta mig en fika någon dag. Tänkte att det var trevligt att gå där och inte så mycket folk ute heller.
Det var ju en väldig tur att terrorattacken inte kom senare på eftermiddagen i fredags, vid tretiden har inte så många hunnit gå från jobbet ännu.
Det kunde ha blivit så mycket värre.

Min största rädsla är nu att detta öppnat portarna för de spärrar som även fanatiska fundamentalistiska galningar, ändå har.

Men vi får inte låta oss skrämmas till att inte våga vistas ute på gator och torg,  i vår stad. Vi har tagit tillbaka vår stad. Terror och våld ska inte  ta över.

April april

Äntligen - vårmånaden april är inledd. Tyvärr inleddes april med nyheten att Gösta Ekman , denne underbara skådis har lämnat jordelivet. För några veckor var det Sven-Erik Magnusson, Sven-Ingvars frontfigur som avled. Det känns om hela kartan av personer vars musik, böcker eller skådespelande, som varit en stor del av en intressen, bara vittrar sönder. Under förra året så dog sjukt många artister, författare och skådespelare. En del var sjuka ett tag, andra dog tvärt. En del var riktigt gamla så då känns det mer naturligt. Som t ex min favorit Leonard Cohen. Men David Bowie, Alan Rickman, George Michael.. Josefine Nilsson, alldeles för ung.  Och 2017 verkar lika illavarslande. Alla dessa som nu lämnat jordelivet har varit mellan 60 och 70 år verkar det som. Det känns om något snörs åt omkring mig när jag läser eller hör om någon som dött. I dag var det väldig sorgligt, Gösta Ekman har kilat vidare men han var i alla fall 78 år.
Det  är väldigt viktigt att leva, känna att livet är här och nu. Om morgondagen vet vi intet.

Eftersom jag begärt att få pensionera mig till 40 procent hade jag stora planer.  Tyvärr så gick det inte att få gå ner till 60%, det blir 80 %  men jag får i alla fall en hel dag ledigt. Fredag blir min lediga dag och så ska jag jobba hemma måndagar. Det blir bra, jag slipper åka in till Stockholm två dagar av veckans vardagar. Jag är så trött på att åka buss, fullpackade till max och så in från Gullmarsplan med fullpackade tbanetåg.
Nä, det räcker nu. Jag jobbar ett år till, på deltid från juni och funderar redan skarpt på att pensionera mig helt nästa sommar, Som det nu känns så räcker det. Jag är trött och vill ha några år i lugn och ro. Jag hoppas klara mig från recidiv, i år är det tre år sedan jag fick den andra cancern diagnosticerad. Att få vara frisk och vara en glad pensionär vore härligt.

 Vintern är snart ett minne blott. Jag har varit ute i i trädgården ett par helger nu så nu börjar det bli fint i rabatterna. Det växer så det knakar och krokusen blommar.  De har fått vara i fred för rådjuren så jag har täckt nästan alla planteringar m med trädkorgar av hönsnät. Idén fick jag när vi var på Bergianska trädgården i julas . Vi gick runt i parken och då upptäckte jag att alla rabatter med tulpanlökar var övertäckta med korgar av hönsnät. Smart sätt att skydda tulpaner och annat gottigrönt från rådjursattacker.

Våren är kommen hopp tra lal ala

Ett underbart väder i två dagar. I veckan som gått, dök de första vårblommorna upp i en rabatt, vintergäck. Så våren är kommen. Även om det är snö emellanåt och minusgrader nattetid. 

 En annan vårlig observation var de första spåren efter rådjurens eskapader. Ett gäng krokusstjälkar var uppätna så de har definitivt upptäckt rabatterna igen. Nu har jag tillverkat burar av svart hönsnät, det är vanligt hönsnät med svart plastöverdrag, finns även grönt.  Jag köpte den bredaste jag hittade på Bauhaus, klippte til lefter rabatternas längd  och vek in kanterna och stagade upp korgarna med gröna trädgårdspinnar. 

 Sedan har lag lagt dessa korgar  över de rabatter där nu det har dykt upp lökar, det går fort när det är varma dagar.  Eftersom korgarna är ett par decimeter höga så får nu i första hand. krokus och tulpaner växa upp ifred. Rådjuren kan stå och längta till det som är under ståltråden men de kommer inte åt växterna. Jag har tryckt ner pinnar i den frusna marken så att inte rådjuren ska sparka bort korgarna. 

Syskonkärlek

Alla som har syskon, har väl ibland varit arg på sina syskon. Så var det i vår syskonskara också men vi var ändå en rätt så sammansvetsad krets, i vart fall så trodde jag det tills att  vår stora arvstvist började. Den arvstvist som tog knäcken på syskonkärleken och som gjort att vi inte har någon kontakt idag, vi som finns kvar av sex syskon. Jag tänker ofta på mina döda syskon,  saknar dem och minns dem.
För 75 år sedan föddes min syster Gudrun. Hon  dog i januari 1997.  Det är nu 30 år sedan som bröstcancern tog hennes liv.

Kära syster, om du levde så skulle jag säga hur mycket jag älskade dig!  

 Hon föddes mitt under brinnande krig, vintern 1942, som nummer tre i syskonskaran. som bestod av systrarna Hjördis och Aina . Sedan kom Bernt, Maj-Britt och jag. Aina dog  39 år gammal år 1980 och Bernt 2011. Han var svår sjuk och inte kontaktbar de sista sex åren av sitt liv. Så tragiskt det var att se sin bror som ett vårdpaket. ännu mer tragiskt blev det när arvstriden tog fart.

La Familia

En sak har splittringen lärt mig, att det är väldigt bra om man skriver testamente. Den dag man är borta så besparas ens efterlevande mycket elände om man bestämt vad som ska ske med en egendom. Mina föräldrar hade inte upprättat något testamente men en oklart gåvobrev och det var grunden till den tvist som sedan kom att splittra oss kvarvarande syskon.

Mina föräldrar flyttade till en liten by i Västerbotten på 1940-talet. Där drev de ett jord- och skogsbruk och slet hårt för att få det dagliga brödet på brödet varje dag. Att mätta åtta munnar, jag förstår inte hur de klarade det.

Hästen Drängen, vår arbetshäst som ofta skenade!!

Jordbruket gav inte mycket att leva på, min far arbetade även som sjåare i hamnen och så vårdade han   skogen, där pengarna skulle finnas så småningom. Min mamma var en duktig husmor och lagade god och närande mat. Bakade, syltade, plockade bär, sydde kläder till oss alla. Hon höll ihop hushållet och familjen. Min pappa var svår att förstå sig på, jag tyckte att han var gammal minns jag. Och han var nästan femtio när jag föddes. Vi stod inte så nära varandra som jag min mor. Så här i efterhand kan jag tycka att det var synd.  Jag skulle ha velat lära känna honom bättre.
En sak vet jag, han hade ett hetsigt humör, var lite dyster till sinnet och pratade ofta om att ryssen skulle inte få ta hans skog.. Rysskräcken var väldigt stark och  i hans fall släppte den aldrig riktigt. Och skogen,  den blev ett bekymmer eftersom det blev en stor arvstvist om den.

Den här bloggens namn, syftar på det dagliga bröder. När jag startade bloggen 2009 så var jag väldigt surdegsintresserad och bakade en hel del. Särskilt surdegsbröd så klart. Nu bakar jag väldigt sällan. Lite kakor och saffransbröd till jul och någon gång emellanåt, ett matbröd.

Jag är ofta så trött efter jobbet och helgen är kort  och mycket ska hinnas med. Städning, tvätt och inhandling och laga god mat, för det gör vi. Men jag hinner inte och orkar inte längre baka. Och det är synd för jag gillar verkligen att baka.

Jag slängde den gamla vildjästen härom veckan och skulle göra en ny, men den satte inte igång jäsningen så jag slängde satsen. Vildjästen är lite macklig att jobba med men när man väl fått igång jäskraften så fungerar den bra.

Mitt dagliga bröd, giv oss idag ...jobbet ger oss brödet för dagen är det ju tänkt. Men om brödet är för stort så kan man behöva ett mindre bröd och äta något annat till, och så var tanken, Jag skulle jobba mindre och få mer fritid innan jag blir 65 år.

Jag ansökte därför  om delpension  två dagar i veckan men får bara en dag ledigt. Det var en missräkning för jag behöver verkligen trappa ner. Om jag framhärdade med två dagar ledigt skulle jag behöva arbeta med andra uppgifter än idag och det vill jag inte göra. Så jag jobbar väl 80 procent ett tag och så lägger jag in om hel avtalspension om ett år istället. Det är nog enda utvägen. Jag måste få ork til lett vettigt liv. Jag har inte ork att gå på bio ens. Mitt jobb tar all min kraft och ork som det nu är .Jag har jobbat över nästan varje dag och jag hinner ändå inte med allt som behövs. Men jag har bestämt mig för att inte jobba mig in i väggen.

Jag får blir avtalspensionär på heltid nästa år. Det är så som jag ser det just nu. Men synd är det för jag hade nog kunnat orka till 65 år och lite till om jag fått igenom en deltid på 60 procent.

God fortsättning på det nya året, 2017!
Det var länge, alltför länge som jag skrev något här. Hela hösten har varit  fylld med arbete och jag har sällan kommit hem före halv 7 om kvällarna, middag har det blivit vid halv åtta och sent i säng,
Jobbet tar all kraft och ork och på kvällarna har jag ofta somnat i soffan. Helgerna är fyllda med allt jobb här hemma som måste hinnas med. Så det är svårt att hinna göra det jag vill göra. Blogga. Skriva. Fotografera. Läsa. I stället somnar jag framför TV:n. Det är inte ett bra liv.
Så ett nyårslöfte är att jag ska vända denna trend. Och jag har börjat nu, i dag har jag nämligen lämnat in ansökan om tjänstepension på deltid. Flexpension, ett sätt att orka jobba längre men på deltid. Pensionssvtalen blev klara före jul och jag blir först ut på mitt jobb att ta ut flexpension. Så om jag nu får som jag vill så går jag ner på deltid, tar ut pension två dagar i veckan med början i sommar, och det ska bli så skönt. Jag har så många intressen att ägna mig åt, har börjat med släktforskning dessutom så förutom alla böcker som kan läsas, eller rabatter som kan grävas om eller bara ligga i hängmattan, så försöker jag få fram lite fakta om min farfar.
Vem var min farfar? Förutom att han var född 1887 och hette Johan Hjalmar Lundberg och kom från Piteåbygden så vet jag inte mycket om denne man som gjorde min farmor med barn, ett barn som växte upp med sin moster och sina morföräldrar eftersom min farmor antingen inte fick eller kunde ta hand om sitt barn. Men min farfar ska ha heder av att han faktiskt undertecknade ett avtal om underhåll för min pappa när denne var 3 år gammal, 1910 således.  Hur var min farmor Lydia som person, varken henne eller min farfar har jag träffat. Min far var 49 år när jag föddes. Vi hade inte så bra relation egentligen, för mig var han "så" gammal. Egentligen vet jag inte så mycket om min far heller. Jag stod min mor väldigt nära men far skulle jag ha velat lära känna bättre.
Det finns således mycket att reda på och att skriva ner. Fotografier att ta hand om och organisera. För framtiden , för att mina barn ska kunna förmedla historien om sina förfäder till sina ättlingar.👀
Hur det kom sig att min mor och min far träffades är en historia för sig. Jag har kopior av deras kärleksbrev och de är väldigt speciella. Jag funderar på hur det blev dessa två. De kom från helt olika miljöer. Hur träffades de?💑
Hade jag möjlighet så skulle jag skriva en bok om min brokiga familj och alla dessa öden. Tills dess jag har det så skriver jag här i denna blogg.