Syskonkärlek

Alla som har syskon, har väl ibland varit arg på sina syskon. Så var det i vår syskonskara också men vi var ändå en rätt så sammansvetsad krets, i vart fall så trodde jag det tills att  vår stora arvstvist började. Den arvstvist som tog knäcken på syskonkärleken och som gjort att vi inte har någon kontakt idag, vi som finns kvar av sex syskon. Jag tänker ofta på mina döda syskon,  saknar dem och minns dem.
För 75 år sedan föddes min syster Gudrun. Hon  dog i januari 1997.  Det är nu 30 år sedan som bröstcancern tog hennes liv.

Kära syster, om du levde så skulle jag säga hur mycket jag älskade dig!  

 Hon föddes mitt under brinnande krig, vintern 1942, som nummer tre i syskonskaran. som bestod av systrarna Hjördis och Aina . Sedan kom Bernt, Maj-Britt och jag. Aina dog  39 år gammal år 1980 och Bernt 2011. Han var svår sjuk och inte kontaktbar de sista sex åren av sitt liv. Så tragiskt det var att se sin bror som ett vårdpaket. ännu mer tragiskt blev det när arvstriden tog fart.

La Familia

En sak har splittringen lärt mig, att det är väldigt bra om man skriver testamente. Den dag man är borta så besparas ens efterlevande mycket elände om man bestämt vad som ska ske med en egendom. Mina föräldrar hade inte upprättat något testamente men en oklart gåvobrev och det var grunden till den tvist som sedan kom att splittra oss kvarvarande syskon.

Mina föräldrar flyttade till en liten by i Västerbotten på 1940-talet. Där drev de ett jord- och skogsbruk och slet hårt för att få det dagliga brödet på brödet varje dag. Att mätta åtta munnar, jag förstår inte hur de klarade det.

Hästen Drängen, vår arbetshäst som ofta skenade!!

Jordbruket gav inte mycket att leva på, min far arbetade även som sjåare i hamnen och så vårdade han   skogen, där pengarna skulle finnas så småningom. Min mamma var en duktig husmor och lagade god och närande mat. Bakade, syltade, plockade bär, sydde kläder till oss alla. Hon höll ihop hushållet och familjen. Min pappa var svår att förstå sig på, jag tyckte att han var gammal minns jag. Och han var nästan femtio när jag föddes. Vi stod inte så nära varandra som jag min mor. Så här i efterhand kan jag tycka att det var synd.  Jag skulle ha velat lära känna honom bättre.
En sak vet jag, han hade ett hetsigt humör, var lite dyster till sinnet och pratade ofta om att ryssen skulle inte få ta hans skog.. Rysskräcken var väldigt stark och  i hans fall släppte den aldrig riktigt. Och skogen,  den blev ett bekymmer eftersom det blev en stor arvstvist om den.