Promenad i Paradiset

Idag tog vi bilen ut till naturreservatet Paradiset i Huddinge. Det var väldigt många andra som också fått denna impuls, visade det sig. Redan en bra bit före parkeringen var det kö med bilar i båda riktningar och en propp hade uppstått så ingen kom varken fram eller bakåt. Jag klev ur bilen, maken som körde pratade med dem i bilarna framför oss medan jag snirklade mig bakåt och fick bilarna att backa. Till slut blev det en öppning och jag stod där som en trafikpolis och vinkade fram bilar tills det vi kunde köra vidare. När vi så kom till parkeringen så var det knökfullt, så vi tänkte ge upp och åka hem.  Men vi hade tur, en kvinna klev in i sin bil precis där vi var så vi fick en parkering i alla fall.
Sedan gick vi minst 7 kilometer, över stock och sten och över spångar. Det var helt tyst i skogen, nästan inget fågelliv men jag tog några bilder med systemkameran som jag släpat med mig.

När vi kom hem efter tre timmar i skogen värkte mina ben och speciellt mitt atrosknä men det var skönt att komma utanför huset. Känns ju som tiden står stilla och jag vill göra något annat än baka, städa och läsa. Vi är ändå lyckligt lottade då vi har ett hus med gott om utrymme, en stor trädgård och inglasad altan som vi kan njuta av under soliga dagar. Jag skulle bli tokig att vara instängd i en lägenhet, nu under Coronavirusets framfart. När solen ligger på så kommer innetemperaturen på altanen upp till 25 C, även om det är ett par plusgrader ute.

Efter att ha gjort lasagne till middag och avnjutit denna med ett glas vin så var det dags att lyssna på statsministerns tal till nationen. Det är en overklig känsla, denna djupa kris som vi befinner oss i. Men Stefan Löfvens tal var utmärkt, lugnt och sakligt, präglat av allvar och medkänsla för alla som drabbas på olika sätt. Han menar att vi måste vara beredda på fler uppoffringar.

Och visst är jag orolig, jag går knappt utanför huset och har ställt in allt, även tandläkarbesök. Precis innan det stora utbrottet av Corona blev kän så tappade jag en krona på en tand längs in i överkäken. Jag fick tid efter en vecka hos folktandvården som tyckte att tanden måste tas bort, finns inget kvar att bygga en ny krona på.. En tid tre veckor senare bokades in men nu vågar jag inte göra det. Tanden värker inte så tandbehandlingen får anstå tills att Coronaviruset lagt sig.

Det inställda

När jag skrev senaste inlägget hade jag inte ägnat många tankar åt Coronaviruset. Det var under spridning, men jag hade nog inte tänkt så mycket på detta faktum.  Sedan började informationen drälla över mig. Nu är det upp och nervända världen. Paniken tycks sprida sig fastän viruset inte är så farligt som SARS och svininfluensan. Men även om jag är frisk så vill jag ju inte bli smittad, och lite orolig blir jag ju. Så nu följer jag alla råd som ges hur man ska undvika smittan.
Först tänkte jag att det hela nog är över tills slutet av april då vi ska till Italien, eller skulle.
Jag har gradvis tagit in allt mer information, så kom sportlovet med många som drog till Norditalien och tog med sig viruset hem.. Det har sedan dragit fram som stormvind över Europa och stora delar av välden. Ingen kontinent går fri men Afrika verkar hyfsat förskonat än så länge.
Allt som fyllt dagarna med lite substans är nu inställt. Min italienska kurs på Senioruniversitet är inställd tills vidare. Vår resa till Sorrento och Amalfi i södra Italien kommer sannolikt att bli inställd, just nu avråder UD från resor till hela världen och den rekommendationen gäller t o m 14 april. Även om denna avrådan upphör därefter så vill vi ju inte åka i alla fall, viruset kommer att finnas kvar ett bra tag, kanske gå i skov. De nu till synes desperata åtgärderna,  med inställda resor, avståendet från all social samvaro utanför hemmen och arbeta hemifrån m m  har till syfte att förskjuta piken av smittade personer så att inte sjukvården och samhällsförsörjningen brakar samman.
Vi tvättar händerna så att de blir så torra att det blir hudsprickor. Jag håller mig hemma, undviker att åka buss och tåg, vi träffar inte barnen, går inte på teater, bio eller museum. Trädgårdsmässan är inställd.
Vi hamstrar dock inte, varken toapapper eller annat. Hygieniskt är vi exemplariska.
Noggrann handtvätt och handskar på när vi åker kommunalt. Byter vagn om någon hotar eller nyser i närheten.. Undviker affärer utom för att handla mat.
De som inte kan jobba hemifrån måste ju in och jobba men det är ju färre som åker kommunalt och det är ju bra i detta läge.
Livet blir ganska begränsat, att se på TV till ögonen blir trötta, läsa böcker, tapetsera ett rum vilket vi snart är klar med, baka lite, oroa sig över nya virussiffror.. Pluggar italienska men inte med samma frenesi nu eftersom resan inte blir av.
Jag går ut i trädgården och jobbar lite, eller titta på fåglar i trädgården. Promenerar och i dag tog jag fram cyklarna. Våren är så extremt tidig, vintern blev ju i princip inställd den med och i februari började vårlökar att blomma. Nu idag såg jag att våririsarna blommar. Så våren är igång, inte inställd än så länge.  Gäller att njuta av våren i alla fall, fast den är på tok för tidig. Livet måste levas!

4 februari

En bild från sista sommaren med hela min syskonskara, sex stycken inkl fotografen som inte syns, av naturliga skäl. Idag för 78 år sedan föddes min syster Gudrun, på bilden den mellan  mina föräldrar.
Den 4 februari 1980 dog min syster Aina, 39 år, på bilden längst t v. Hon hade i många år haft svåra psykiska problem, bollats mellan olika kliniker och fått olika svåra biverkningar av medicinering bl a litium. Om hon fått bättre vård och omhändertagande, hade hon blivit gammal då och hade vi syskon fått dela minnen som hon tog med sig? Ingen vet! Idag är det f f alltför många som väljer, att på egen hand, avsluta sitt liv.
Gudrun drabbades av bröstcancer och dog 55 år gammal. Så många skratt som vi inte fick dela, min konstnärliga och kreativa syster. Pappa och mamma dog också av cancersjukdom, mamma av bröstcancer. Om de levt nu och blivit sjuka i cancer, hade de nog levt längre.
Idag är cancersjukvården så mycket bättre, det vet jag av egen erfarenhet. Speciellt inom bröstcancervården görs många framsteg.

Min bror som fick vid 60 år fylld en oklar infektion hjärnan som helt slog ut alla funktioner, han blev i princip hjärndöd och var så i sex år innan han somnade in.  Den bäste av bröder, så godhjärtad att han nog var för god för denna värld. Sjukvården gjorde vad de kunde för att utröna vad han drabbats av, inga orsaker kunde fastställas  men som anhörig vet jag att de inte sparade på resurser för att utreda hans fall. Slutligen svågern Lars, vars Parkinson tog över när Gudrun gått bort.

Så vad vill jag säga med detta långa inlägg: livet är kort, ta reda på det. Lev ut dina drömmar ibland. Var en god människa. Tänk på dina medmänniskor. Ge ett bidrag till forskning av olika slag. Tänk på att vara rädd om naturen,  den lämnar vi bakom oss till efterkommande när vår liv är över.

Nu är glada julen slut och granen kastas ut!

 Julen är i stort över, tomtarna plockas ner i lådor igen. Granen blev väldigt fin i år men nu barrar den ohemult. Katterna brukar ligga under granen men nu är det för stickigt.

Maja och Elliot

Nu är det januari 2020 och jag inser att denna blogg blir mer och mer oskriven av mig. Oläst kanske, till och med så. För vem vill läsa en blogg där inget händer. Men bloggen har nu funnits i 11 år  i år och så pass trodde jag ju inte att jag skulle hålla på.
 Efter att ha drabbats av bröstcancer igen 2014 blev det mycket om denna sjukdom på dessa sidor.
 Nu har jag klarat mig i fem år igen, och onkologens årliga kontroller upphör.
Min läkare menar att jag har goda förutsättningar så jag får sätta mitt hopp på detta. Det var ju inte ett återfall heller, utan en helt ny cancervariant 2014.
 I sommar blir jag 65 år och då upphör den förmånliga avtalspension som jag nu har fram till 65 år. Därefter blir det PPM, ålderspension och pensioner i övrigt. Mindre pengar att leva på men jag har ett litet extraknäck som ger ett par tusenlappar per månad, så jag ska nog klara mig. Man har inte så stora behov som äldre. För det är ju det som jag blivit, rejält äldre. Jag ser mig själv i spegeln, ser alla streck och rutmönster som kallas åldersrynkor. Håret skulle vara helt grått om jag inte färgade det.
Jag har atros i knä och höft och höft, blir rätt så stel. Jag måste ta mig samman och motionera mera.

 Gubben min ska gå ner i tid men fortsätta jobba och på deltid, efter 65 år, så längre han känner för det. Det blir nog bra, han skulle nog inte stå ut med att vara hemma hela dagarna, är för rastlös för det.

Rosa!

Förra vecka var tung för många av oss kvinnor med bröstcancer i vår historia. Sara Danius, som kämpat i flera år med sin sjukdom, avled i denna sjukdom. Denna förkämpe för kvinnors frigörelse, för humanism, konst och jämställdhet lämnade banan. En kvinna som fick knytblusen att bli inne igen!
För det är just så, att även om man klarat sig länge, så finns inga garantier, bara ett hopp att det ska gå bra. Att man får många år till, eller i vart fall få se barn och kanske barnbarn växa upp. När så någon person, känd eller okänd för en, dör i sjukdomen så blir ångesten större ett tag. Dock kan jag inte låta ångesten ta för stor plats, för då tar den över. Och att kämpa vidare är mitt signum. Varje höst går jag på kontroller och varje gång är oron lika stor men sedan släpper jag den och försöker leva ett normalt liv, så gott det går. Dubbelamputerad och med en hel del biverkningar som jag får leva med, men jag lever!
När jag då ser att Kristdemokraterna lagt en motion om att avskaffa fri mammografi, så frågar jag mig! Hur tänker hon, Ebba!?
Hon, Ebba Busch Thor, tar så gärna på sig Rosa Bandet och gör reklam för Rosa Bandet samtidigt som partiet ifråga har lagt en motion om att avskaffa den avgiftsfria mammografin, detta för att spara pengar! I KD:s budgetmotion för 2020  föreslås att den avgiftsfria mammografin avskaffas.  Detta rimmar väldigt illa mot budskapet som hon vill förmedla. Jag kräks över denna idioti och svekfullhet.  Ebba Usch!

Oktober, bröstcancermånaden. Rosa Bandet. Bröstcancergalan där många, många lägger en slant till forskning! Det har hänt så mycket sedan mammografin kom någon gång på 70-talet. Min mamma och min syster fick aldrig går på några mammografier, det fanns inte på den medicinska kartan. Varken i Västerbotten där mamma bodde eller i Skåne där syrran fanns. Mamma dog 1991 och min syster 1997, båda i bröstcancer.
Jag däremot,  gick på mammografi redan i slutet av 70-talet, livrädd för att drabbas. Jag oroade mig lätt men via olika privata mottagningar och att man själv kunde beställa tid så fick jag göra dessa undersökningar. Kanske onödiga men jag behövde inte gå i ovisshet och oroa mig.
Åren gick,  jag bildade familj och fick tre barn. Min mamma hade, samma år som jag blev gravid med mitt första barn, fått bröstcancerdiagnos. Då visste man inte vad man vet idag, att det är bäst att ta bort hela bröstet beroende på typ av cancer och så vidare. Hon fick förvisso strålning men några år senare dog hon i spridd cancer. Så fick en av mina systrar denna diagnos och jag tänkte, nej nej inte hon också! Ingen av dem hade någonsin gjort en mammografi, så vitt jag vet.
Åren gick, jag hade fött och ammat tre barn.  Jag var ingen bystdrottning, förutom när jag ammade! men jag kollade och kände igenom brösten regelbundet. Och så en dag framför spegeln i maj 2007 så ser jag något som fick mig att nästa falla ihop av ångest.  Nästa dag beställde jag en tid på Christinakliniken och fick komma omgående. Denna läkare på kliniken ifråga, kommer jag alltid att sända tacksamma tankar till. Jag hade varit där några gånger och alltid kunnat gå därifrån med lätta steg. Nu gjordes mammografi igen och det var ingenting på bilderna  som oroade. Men den kvinnliga läkaren var inte nöjd, hon ville försäkra sig om att det inte var någonting ovälkommet i bröstet och det med annan teknik, magnetkamera. Egentligen så tyckte jag att det var onödigt, jag hade inte riktigt tid. Det var studenttider och vi skulle åka till Italien med barnen..
Ett par dagar efter undersökning med magnetkameran, fick jag en påringning från kliniken. Läkaren ville träffa mig.  Per telefon fick jag veta att det inte var någonting i bröstet som jag oroat mig för men i det andra..Jag fick komma tämligen direkt och jag minns det som i går. Hur jag med
steg så tunga som bly, gick uppför trappan till mottagningen. Där föll jag nästan ihop, men det var bara att bita ihop, och bestämma sig för att kämpa.  Jag minns att den kvinnliga läkaren var så otroligt empatisk, efter beskedet så kramade om mig och sade: du klarar det här!
Jodå, det blev studentfirande som planerat men Italien fick vänta på mig. Jag fick planera in operationen på försommarn och sedan en ytterligare operation för att ta bort hela bröstet eftersom det inte räckt med tårtbiten. Sedan strålning men ingen cytostatika, tack och lov.  Efter ett antal kirurgiska ingrepp så hade jag fått bröstrekonstruktion.
Livet rullar på, jag går på kontroller med mammografi, ultraljud och magnetkamera. När tumörerna i andra bröstet uppdagades var det värre, det var oklart hur de kunde ha utvecklats så pass och det var en annan typ än första gången, men hormonkänslig cancer likväl. Utredningen var långdragen pga av strul med magnetkameratider och jag fick ringa och påminna Unilab om att jag måste få en tid, remissen hade legat och väntat ett tag.
Hösten gick och i slutet av januari året därpå hade jag en tid. Sedan fick jag göra den ena undersökningen värre än den andra, för att till slut bli uppringd av sjukhuset och ombedd att komma in. Nu var det en annan klinik, men även här en mycket duktig och empatisk onkolog, en kvinna som gav mig beskedet. Sedan föll mörkret över mig ett tag men jag bestämde mig, jag ska inte dö av detta, inte denna gång heller. Jag ska kämpa, kämpa!
I maj 2014 genomgick jag mastektomi, hela bröstet togs bort och lymfkörtlar utrymdes.  Så kom nästa dråpslag. PAD, analysen visade att var invasiv cancer och en smittad lymfkörtel.  Det var mycket värre än första gången, och mycket mer utbrett.
Den här gången fick jag gå igenom hela behandlingspaketet med operation, liksom utrymning av ett stort antal lymfkörtlar, cytostatika och strålning. I slutet av cytostatikaperioden var jag helt slut, det var nästan omöjligt att ta en promenad för jag hade ingen ork. Jag tvingade mig runt på en promenad varje dag, biverkningarna stod som spön i baken och onkologen var bekymrad. Den mycket kraftiga cellgiftsbehandlingen fick ändras ett par gånger att jag skulle kunna genomgå den som planerat.
Men till slut var jag igenom tunneln, fick vila ett tag och sedan var det dags för strålning. Strax före jul var jag klar med den och sedan försökte jag låtsas att livet var som vanligt. Men så var det ju inte. Jag var nu dubbelstympad, allt hår var borta och vissa biverkningar i mängd. Men vi firade ju, jag lagade julmat och bakade och tänkte, jag lever. Jag lever!
Så nu har det gått fem år. Det har ju hänt väldigt mycket på forskningsfronten under de senaste tio åren, både för att diagnosticera och behandla bröstcancer. Under senaste åren har forskningsrönen visat att kvinnor med tät bröstvävnad inte har samma nytta av mammografin, brösten är för täta och tumören syns inte.För dessa måste andra metoder användas, som till exempel magnetkamera.Ett annat forskningsprojekt som var på tapenten för ett par år sedan var att Tamoxifen, kan användas i förebyggande syfta för kvinnor med täta bröst.

Men för alla som inte har täta bröst är det viktigt att få kunna göra mammografi, för att hitta tidiga förändringar i brösten. Att avgiftsbelägga dessa undersökningar är helt fel linje.

Pensionärsliv

Sedan ett år tillbaka är jag avtalspensionär. och råder helt själv över min tid.  Eftersom jag hade ett bra kollektivavtal inom försäkringsbranschen kunde jag egentligen vid 62 år ta ut hel avtalspension, men väntade till 63. Då tyckte jag att nu fick det räcka, hade jobbat i över 15 år där och kände mig inte alls sedd på arbetsplatsen längre.  Efter mina två sjukperioder p g a cancer hade jag blivit ointressant för arbetsgivaren. Att vara över 60 år och dessutom haft cancer gånger två,  tja de är ju osäkra kort. Antagligen tänkte mina chefer så, jag fick i vart fall inga intressanta uppdrag och uppgifter som de övriga i min grupp och jag låg mycket lägre i lönefältet än vad de flesta kollegorna. Så jag bestämde att jag pensionerar mig. Det fanns inte heller någon större social interaktion på jobbet och de som jag haft mest med att göra, hade slutat av ålder eller bytt jobb. När vi därtill skulle flytta till ett kontorslandskap blev det ännu ett skäl att lämna. Jag har aldrig ångrat detta, även om min pension framöver blir lägre.
Jag tar vara på dagarna och är aktiv på olika vis. Det jag inte gör är att vila!!

Från april månad tillbringar jag nästan all tid  i trädgården och nu under sommaren så är det en del renovering att göra. Tiden löper på. Det gäller att ta vara på den tid man har. Så jag njuter av att bara kunna gå ut i trädgården, dra in doften av honungsrosorna och allt annat som doftar och sedan njuta av en bra bok i hörlurarna medan jag arbetar. Jag har börjat att lyssna på böcker i BookBeat och är helt fast!  Sedan i juni har jag lyssnat på 10-12 böcker samtidigt som jag läst några böcker,  helt perfekt när man målar bräder eller gräver i trädgården. Även om jag lyssnat på böcker så har jag försjunkit i bokläsande i min  läsefåtölj om kvällarna. När jag jobbade var jag så trött om kvällarna att jag inte orkade läsa. Just nu läser jag andra delen av Maj-triologin, hemmafrun från Övik. Nästan mina hemtrakter.
Bygget med den inglasade altanen framskrider. Min man jobbar med detta varje kväll och varje helg samt hela semestern..Det bli  så fint. Direkt som första väggen blev klar, den med glasdörrar så blev det som en helt ny altan. Med nytt tak och delvis inglasning får vi förlängd vår och höst där inne!

Njalta hemlängtan

Just nu har lite hemlängtan till byn norrut som jag lämnade när jag var sexton.  Men vi är i full färd att glasa in altanen till en veranda och lägga på nytt tak, så vi lär inte hinna i sommar heller. Just nu lockar inga Norrlandsresor heller, det är bara 10-15 C, blåser kallt och regnar. Varierande väder med andra ord. Skulle sitta fint med lite värme. Det ska bli så mysigt med den inglasade verandan. Vi kommer att ha en glasvägg mot trädgården och resten blir inbyggt med fönster.

Så detta byggande medför att hembyn får vara även i år. Min syster som bor i byn , har jag inte någon kontakt med och så lär det även bli framledes. Hon har gjort sitt val och jag mitt, en mångårig tvist om bl a arv av hemmanet ligger bakom allt. Det går inte att överbrygga.

Jag var väldigt ung när jag äntrade långfärdsbussen söderut. Min mamma och min bror,  den senare  hade körkort och bil, en Volvo PV vinkade av mig. Både mor och jag grät, men det var bara att torka tårarna och så klev jag på bussen. Jag minns än idag hur jag var klädd. Det var varmt, juni månad 1971 och jag hade vita korts som mamma sytt till mig och syrénlila åtsittande tröja. En liten resväska. Jag grät en och annan tår till på bussen, slumrade och åt matsäcken som mor skickat med. Så anlände bussen till Uppsala där min syrra Gudrun mötte mig. Så började livet för i hembyn skulle jag ha inte ha utvecklats till den som jag blev. Där var jag bara en förläst jänta med glasögon, som mobbats så hårt i skolan att självförtroendet körts i botten. Där fanns Jantelagen, och den religiösa miljö som var som ett gissel. Det var så mycket som var synd.

Jag flyttade ju inte direkt till syndens näste, å nej. Uppsala var den

stad där jag återställde mitt självförtroende. Jag gick gymnasiet och fick kompisar, engagerade mig politiskt. Grunden till det liv som skulle följa, lades i lärdomsstaden. Jag gillade Uppsala men valde att sedan flytta till huvudstaden,  jobb och sedan högskolestudier och fortsatt politiskt engagemang. Det var tider det, man var medveten och protesterade mot krig och orättvisor.

Vad gör de nutida ungdomarna? Jo de speglar sitt ego genom Insta och FB. Precis som vi äldre förfallit till. Och även medelålders.

Sedan ett år tillbaka är jag avtalspensionär. och råder helt själv över min tid.  Eftersom jag hade ett bra kollektivavtal inom försäkringsbranschen kunde jag egentligen vid 62 år ta ut hel avtalspension, men väntade till 63. Då tyckte jag verkligen att nu fick det räcka, hade jobbat och kände mig inte sedd på arbetsplatsen längre.  Efter mina två sjukperioder p g a cancer hade jag blivit ointressant för arbetsgivaren. Dock nästan ingen sjukfrånvaro i övrigt men jag var äldre och de som haft cancer, tja de är ju osäkra kort. Antagligen tänkte mina chefer så, jag fick i vart fall inga intressanta uppdrag och uppgifter som de övriga i min grupp och jag låg mycket lägre i lönefältet än vad de flesta kollegorna. Så jag bestämde, jag pensionerar mig. Det fanns inte heller någon större social interaktion på jobbet och de som jag haft mest med att göra, hade slutat av ålder eller bytt jobb. När vi därtill skulle flytta till ett kontorslandskap blev det ännu ett skäl att lämna. Jag har aldrig ångrat detta, även om min pension framöver blir lägre. Jag tar vara på dagarna och är aktiv på olika vis.

Från april månad tillbringar jag nästan all tid  i trädgården och nu under sommaren så är det en del renovering att göra. Tiden löper på. Det gäller att ta vara på den tid man har. Så jag njuter av att bara kunna gå ut i trädgården, dra in doften av honungsrosorna och allt annat som doftar och sedan njuta av en bra bok i hörlurarna medan jag arbetar. Jag har börjat att lyssna på böcker i BookBeat och är helt fast!  Sedan i juni har jag lyssnat på 10-12 böcker samtidigt som jag läst några böcker,  helt perfekt när man målar bräder eller gräver i trädgården. Även om jag lyssnat på böcker så har jag försjunkit i bokläsande i min  läsefåtölj om kvällarna. När jag jobbade var jag så trött om kvällarna att jag inte orkade läsa. Just nu läser jag andra delen av Maj-triologin, hemmafrun från Övik. Nästan mina hemtrakter.

Full sprutt på sommarn!

En månad sedan förra inlägget, och nu kom sommarn! Den kom lika snabbt och intensivt som förra våren.En ganska så varm april, mindre varmt i maj och nu i slutet på maj, eller i vart fall andra hälften av månaden, så kom först ett regn under ett par dagar och sedan värme. Idag har vi haft 25 grader, vilket är helt sjukt varmt så tidigt- Nu lär det gå snabbt med syren och annat, bladen har knappt slagit ut på vissa håll. Våra tulpaner har äntligen slagit ut. Jag lyckades rädda merparten från rådjuren, så fort knopparna kommit så lägger jag på ett svart nät. Men nu blommar de och då är de inte lika intressanta.
I växthuset har jag så mycket frösådd att det bågnar, har börjat bära ut plantor till rabatterna. En del får växa till sig i ett plasttält medan andra grävs ner direkt.
Så ringde jag min  syster som bor på ett äldreboende i Västerbotten, en bit från byn där vi växte upp, alla mina fem syskon och så jag, lilljäntan. Syrran är 80 år och relativt pigg, dement men vet fortfarande vem jag är, än så länge. Hon hade fått en bok en bok om Öreälven som hon rekommenderade, den  ska jag absolut skaffa mig. Vårt föräldrahem ligger en bit från älven och när jag växte upp var det inte så igenvuxet ner till älven, utan man kunde se vattnet. Ibland såg man även brötarna med timmer eller när isen gick. Älven har en central roll i min uppväxt. Ibland när jag var nedstämd kunde jag gå ner till älva och bara stå där vi vår lilla strand där pappas egenbyggda eka guppade. Jag kastade sten och såg ut över vattnet, krusningarna och lät blicken vandra längs strandniporna. Längtade bort!

Våren är i full gång, fastän det är mycket kalla nätter. I går var vi till en ridskola i Huddinge och hämtade hästgödsel, prima gödning för trädgården. Den luktar nästan ingenting och uppblandad med vår egen kompostjord, blir det kanongödsel för växterna. Det skulle dock behövas ett regn, då det är mycket torrt i markerna. Jag är lite orolig över att det knappt regnat något under våren, bara kalla nätter och någon snöby har inte gett mycket vatten till växterna.
Eftersom gödseln nu ska ut i alla rabatter och under fruktträd och buskar så behöver jag vattna lite.

Vi har, som hela världen, nåtts av nyheten att Nôtre Dame brinner. Dottern och jag tänkte åka till Paris några dagar om vi hittar en billig resa men nu blir det  i alla fall inget besök i Notre Dame. Vi har varit till Paris ett par gånger, senast så skulle vi bese katedralen men den var stängd just dessa dagar som vi var där.Och nu har den brunnit! I  700 år har den stått där, den har klarat sig undan krigets förstörelse och så tänds en gnista under reparationen av kyrkan och nu är den förstörd. Det är ofattbart sorgligt.

Våren är kommen hopp tralla la la

Idag var det ett ljuvligt vårväder så jag gick ut i trädgården genast efter frukost. Där har jag förberett lite inför vårsådden. Inomhus finns ett otal frökrukor med försådd. Det måste ut snart  till växthuset. Jag har en mängd fröpåsar därtill, egentligen alldeles för många för att kunna hantera det som kommer upp. I år ska jag försöka att få ut så mycket som möjligt till växthuset a s a p. Naturligtvis var jag på Nordiska Trädgårdsmässan, inte bara en dag utan två dagar, förra veckan.  Först med en f d kollega på en vardag, betydligt mindre med folk då och på lördagen med dottern, det senare är tradition. jag var så trött på lördag kväll, räcker med en dag definitivt. Jag hade förstås, som vanligt, ambitionen att inte köpa så mycket. Men det blev ju några plantor och en hel påse med fröpåsar från privata frösamlare. Lite mer ovanliga växter men hur jag ska kunna driva upp allt blir en annan femma.
Kunde heller inte motstå plantor som en Tage Lundell-klematis och så lite annat. De bor än så länge i en "växtkuvös" i växthuset.
Jag räfsade och tog en titt på alla rosskott, snart dags att klippa rosorna. Sedan avnjöts kaffet på altanen i solen.

Idag, äntligen såg jag den första vårblomman, vintergäck, i en av våra rabatter. En del lökar är på g och för att förekomma harar och rådjur så har jag täckt dessa med svart nät. Vad gör man inte för att få se blomsterfröjden? Speciellt knoppar på tulpaner och krokus samt rosor. De senare dröjer ju. Men det växer trots kyla och snö, rosornas skott utvecklas snabbt.
Till veckan ska jag på trädgårdsmässan, Nordiska trädgårdar. Egentligen är det mest en massa biprodukter, blir mer och mer för varje år. Ett föredrag av Stefan Sundström ska jag nog lyssna på. Möjligtvis en buskpion men inga stora inköp i år. Jag har så många fröpåsar att det räcker och blir över. Jag började med sådden för en månad sedan, det gick väldigt trögt men nu tar det sig i lådorna. Det lär ju dock dröja innan jag kan ta ut någonting till växthuset så det är lika bra att  inte växer  snabbt.