Den 4 februari 1980 dog min syster Aina, 39 år, på bilden längst t v. Hon hade i många år haft svåra psykiska problem, bollats mellan olika kliniker och fått olika svåra biverkningar av medicinering bl a litium. Om hon fått bättre vård och omhändertagande, hade hon blivit gammal då och hade vi syskon fått dela minnen som hon tog med sig? Ingen vet! Idag är det f f alltför många som väljer, att på egen hand, avsluta sitt liv.
Gudrun drabbades av bröstcancer och dog 55 år gammal. Så många skratt som vi inte fick dela, min konstnärliga och kreativa syster. Pappa och mamma dog också av cancersjukdom, mamma av bröstcancer. Om de levt nu och blivit sjuka i cancer, hade de nog levt längre.
Idag är cancersjukvården så mycket bättre, det vet jag av egen erfarenhet. Speciellt inom bröstcancervården görs många framsteg.
Min bror som fick vid 60 år fylld en oklar infektion hjärnan som helt slog ut alla funktioner, han blev i princip hjärndöd och var så i sex år innan han somnade in. Den bäste av bröder, så godhjärtad att han nog var för god för denna värld. Sjukvården gjorde vad de kunde för att utröna vad han drabbats av, inga orsaker kunde fastställas men som anhörig vet jag att de inte sparade på resurser för att utreda hans fall. Slutligen svågern Lars, vars Parkinson tog över när Gudrun gått bort.
Så vad vill jag säga med detta långa inlägg: livet är kort, ta reda på det. Lev ut dina drömmar ibland. Var en god människa. Tänk på dina medmänniskor. Ge ett bidrag till forskning av olika slag. Tänk på att vara rädd om naturen, den lämnar vi bakom oss till efterkommande när vår liv är över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar