Rosa!

Förra vecka var tung för många av oss kvinnor med bröstcancer i vår historia. Sara Danius, som kämpat i flera år med sin sjukdom, avled i denna sjukdom. Denna förkämpe för kvinnors frigörelse, för humanism, konst och jämställdhet lämnade banan. En kvinna som fick knytblusen att bli inne igen!
För det är just så, att även om man klarat sig länge, så finns inga garantier, bara ett hopp att det ska gå bra. Att man får många år till, eller i vart fall få se barn och kanske barnbarn växa upp. När så någon person, känd eller okänd för en, dör i sjukdomen så blir ångesten större ett tag. Dock kan jag inte låta ångesten ta för stor plats, för då tar den över. Och att kämpa vidare är mitt signum. Varje höst går jag på kontroller och varje gång är oron lika stor men sedan släpper jag den och försöker leva ett normalt liv, så gott det går. Dubbelamputerad och med en hel del biverkningar som jag får leva med, men jag lever!
När jag då ser att Kristdemokraterna lagt en motion om att avskaffa fri mammografi, så frågar jag mig! Hur tänker hon, Ebba!?
Hon, Ebba Busch Thor, tar så gärna på sig Rosa Bandet och gör reklam för Rosa Bandet samtidigt som partiet ifråga har lagt en motion om att avskaffa den avgiftsfria mammografin, detta för att spara pengar! I KD:s budgetmotion för 2020  föreslås att den avgiftsfria mammografin avskaffas.  Detta rimmar väldigt illa mot budskapet som hon vill förmedla. Jag kräks över denna idioti och svekfullhet.  Ebba Usch!

Oktober, bröstcancermånaden. Rosa Bandet. Bröstcancergalan där många, många lägger en slant till forskning! Det har hänt så mycket sedan mammografin kom någon gång på 70-talet. Min mamma och min syster fick aldrig går på några mammografier, det fanns inte på den medicinska kartan. Varken i Västerbotten där mamma bodde eller i Skåne där syrran fanns. Mamma dog 1991 och min syster 1997, båda i bröstcancer.
Jag däremot,  gick på mammografi redan i slutet av 70-talet, livrädd för att drabbas. Jag oroade mig lätt men via olika privata mottagningar och att man själv kunde beställa tid så fick jag göra dessa undersökningar. Kanske onödiga men jag behövde inte gå i ovisshet och oroa mig.
Åren gick,  jag bildade familj och fick tre barn. Min mamma hade, samma år som jag blev gravid med mitt första barn, fått bröstcancerdiagnos. Då visste man inte vad man vet idag, att det är bäst att ta bort hela bröstet beroende på typ av cancer och så vidare. Hon fick förvisso strålning men några år senare dog hon i spridd cancer. Så fick en av mina systrar denna diagnos och jag tänkte, nej nej inte hon också! Ingen av dem hade någonsin gjort en mammografi, så vitt jag vet.
Åren gick, jag hade fött och ammat tre barn.  Jag var ingen bystdrottning, förutom när jag ammade! men jag kollade och kände igenom brösten regelbundet. Och så en dag framför spegeln i maj 2007 så ser jag något som fick mig att nästa falla ihop av ångest.  Nästa dag beställde jag en tid på Christinakliniken och fick komma omgående. Denna läkare på kliniken ifråga, kommer jag alltid att sända tacksamma tankar till. Jag hade varit där några gånger och alltid kunnat gå därifrån med lätta steg. Nu gjordes mammografi igen och det var ingenting på bilderna  som oroade. Men den kvinnliga läkaren var inte nöjd, hon ville försäkra sig om att det inte var någonting ovälkommet i bröstet och det med annan teknik, magnetkamera. Egentligen så tyckte jag att det var onödigt, jag hade inte riktigt tid. Det var studenttider och vi skulle åka till Italien med barnen..
Ett par dagar efter undersökning med magnetkameran, fick jag en påringning från kliniken. Läkaren ville träffa mig.  Per telefon fick jag veta att det inte var någonting i bröstet som jag oroat mig för men i det andra..Jag fick komma tämligen direkt och jag minns det som i går. Hur jag med
steg så tunga som bly, gick uppför trappan till mottagningen. Där föll jag nästan ihop, men det var bara att bita ihop, och bestämma sig för att kämpa.  Jag minns att den kvinnliga läkaren var så otroligt empatisk, efter beskedet så kramade om mig och sade: du klarar det här!
Jodå, det blev studentfirande som planerat men Italien fick vänta på mig. Jag fick planera in operationen på försommarn och sedan en ytterligare operation för att ta bort hela bröstet eftersom det inte räckt med tårtbiten. Sedan strålning men ingen cytostatika, tack och lov.  Efter ett antal kirurgiska ingrepp så hade jag fått bröstrekonstruktion.
Livet rullar på, jag går på kontroller med mammografi, ultraljud och magnetkamera. När tumörerna i andra bröstet uppdagades var det värre, det var oklart hur de kunde ha utvecklats så pass och det var en annan typ än första gången, men hormonkänslig cancer likväl. Utredningen var långdragen pga av strul med magnetkameratider och jag fick ringa och påminna Unilab om att jag måste få en tid, remissen hade legat och väntat ett tag.
Hösten gick och i slutet av januari året därpå hade jag en tid. Sedan fick jag göra den ena undersökningen värre än den andra, för att till slut bli uppringd av sjukhuset och ombedd att komma in. Nu var det en annan klinik, men även här en mycket duktig och empatisk onkolog, en kvinna som gav mig beskedet. Sedan föll mörkret över mig ett tag men jag bestämde mig, jag ska inte dö av detta, inte denna gång heller. Jag ska kämpa, kämpa!
I maj 2014 genomgick jag mastektomi, hela bröstet togs bort och lymfkörtlar utrymdes.  Så kom nästa dråpslag. PAD, analysen visade att var invasiv cancer och en smittad lymfkörtel.  Det var mycket värre än första gången, och mycket mer utbrett.
Den här gången fick jag gå igenom hela behandlingspaketet med operation, liksom utrymning av ett stort antal lymfkörtlar, cytostatika och strålning. I slutet av cytostatikaperioden var jag helt slut, det var nästan omöjligt att ta en promenad för jag hade ingen ork. Jag tvingade mig runt på en promenad varje dag, biverkningarna stod som spön i baken och onkologen var bekymrad. Den mycket kraftiga cellgiftsbehandlingen fick ändras ett par gånger att jag skulle kunna genomgå den som planerat.
Men till slut var jag igenom tunneln, fick vila ett tag och sedan var det dags för strålning. Strax före jul var jag klar med den och sedan försökte jag låtsas att livet var som vanligt. Men så var det ju inte. Jag var nu dubbelstympad, allt hår var borta och vissa biverkningar i mängd. Men vi firade ju, jag lagade julmat och bakade och tänkte, jag lever. Jag lever!
Så nu har det gått fem år. Det har ju hänt väldigt mycket på forskningsfronten under de senaste tio åren, både för att diagnosticera och behandla bröstcancer. Under senaste åren har forskningsrönen visat att kvinnor med tät bröstvävnad inte har samma nytta av mammografin, brösten är för täta och tumören syns inte.För dessa måste andra metoder användas, som till exempel magnetkamera.Ett annat forskningsprojekt som var på tapenten för ett par år sedan var att Tamoxifen, kan användas i förebyggande syfta för kvinnor med täta bröst.

Men för alla som inte har täta bröst är det viktigt att få kunna göra mammografi, för att hitta tidiga förändringar i brösten. Att avgiftsbelägga dessa undersökningar är helt fel linje.