Livets föränderlighet

Höst! Regn! Grått! Fast solen tittade fram när jag åkte hem från Personskadeseminariet på Östermalm.
Det blev en givande och intressant dag, träffade f d kollegor  som jobbar inom branschen och lyssnade på intressanta föredrag.  En föreläsare var en man i sin bästa ålder som nästan dog p g a felbehandling, men som mot alla odds överlevde. Priset var dock högt, han fick amputera båda benen och en del av magen och har bara en brukbar hand. Rullstolsbunden så klart men har gått, eller rullat vidare med sitt liv Han är numera författare och inspiratör, och int alls den bittra person som jag trodde att det skulle vara.
Han har skrivit två böcker om sin egna historia, har en drastisk mörk humor och betonar vikten att inte vara bitter på livet. Han har vänt sitt öde till  något att leva med värdighet och humor. En beundransvärd bedrift att inte ge upp när livet vänds upp och ner.

Det kändes lite nostalgiskt att veta att det här var sista gången som jag deltar i ett branschseminarium för nästa år vid den här tiden är jag avtalspensionär och har slutat jobba.
Men det blir lagom. Jag är mätt nu på omorganisationer och förändringar. Men jag kommer att sakna mina kollegor. Och våra luncher. Skratten och glädjen att vi har ett ett intressant jobb.
Men allt har sin tid och jag ska ägna mig åt annat. Det finns så mycket att göra och jag ska fundera på vad jag ska ägna mig åt.

 Jag jobbar redan nu på deltid vilket känns bra. Jag tog så steget att begära hel avtalspension i våras  för jag känner att jag har ett liv att leva. Jag vill orka med något mer än att gå till jobbet,  hem och vila och sova och så nästa dag gå upp, till jobbet, hem och sova.

Kvällar tillbringar jag halvsovande framför tv:n, Somnar när jag ska läsa en bok. Bio och teater kräver mental förberedelse eftersom en sådan kväll blir sen och jag är mån om den sömn som ibland  är svårfångad. Men i kväll kändes det lite mer inspirerat så nu sitter jag framför datorn för i morgon  är min lediga dag.

Småortigt

Om man kommer som jag, från en småort - kan man då sägas vara småortig. Vad menas i så fall med detta begrepp?

Öre by som jag kommer från,  är en typisk småort. Googlar lite löst och hittar många träffar på denna småort på 51 hela invånare. Två av dem är mina släktingar..

Byn har fått ett bageri har det visat sig.En ung tjej med sin pojkvän har köpt ett hus i byn. Hon gillar att baka och har nu ett litet bageri på deltid. Kul att någon vill sats på byn, eller ska man säga småorten..
Nä, för mig är det byn.

Byn som Gud glömde brukade vi säga. Kanske lever byn upp lite igen. Det går i vågor.

Minnena strömmar ur fotoalbumen

Nostalgiafton i kväll. Skulle skanna några bilder från 80-talet och fastnade i albumen och fotohögarna.

Här är jag 10 år, 1965. Jag hade fått mina första glasögon och snart därefter fick några typer i skolan för sig att att börja retas: Glasögonorm! Det var starten på en lång mobbningskarriär i skolan. Jag har aldrig glömt men förlåter dessa idioter som antagligen aldrig sett annat än hemkommunen Nordmaling. Jag är mest glad att jag tog mig från orten innan jag var helt förstörd. Jag hade ju aldrig kunnat tro att Stockholm och Uppsala skulle kunna vara alternativ för en lantis som jag om jag fått gå igenom högstadiet i lugn och ro.

Jag läste nyligen en frågespalt där en kille i 30-årsåldern, som mobbats i högstadiet, frågar psykologen om hur längedessa minnen påverkar en.
Tyvärr måste jag säga, dock är jag inte psykolog men beteendevetare, att dessa minnen aldrig försvinner men man kan bestämma, eller man måste bestämma sig för att de inte får påverka ens liv. Det tog mig många år att komma vidare, har alltid haft en känsla av att jag är utanför och inte så social. Jag har lite svårt ff att känna mig bekväm. Fast nu på äldre dar så tar jag igen det där med att vara så blyg och inte våga synas.

I den lilla byn Öre, som jag kommer ifrån  har en ung tjej startat ett litet gårdsbageri och kafé. Äntligen händer det något i den avkrok. Förra sommarn var vi upp och hälsade på min syster och svåger som bor i byn och jag fick då höra om bageriet.  Vi fick smaka på brödet,  gott men skulle nog kanske ha behövt lite mer salt.

Bröd behöver lite sälta tycker jag som annars är lite försiktig med salt. 

Men nu ska jag nog göra i ordning en surdeg, känns att det är dags igen!

Sommaren är kort, alltför kort. Men att det mesta regnar bort, som det heter i Thomas Ledins sång, stämmer inte riktigt med hur det blev i år. Det har inte regnat så mycket under juni till augusti , men det har varit en kylig sommar. Jag, som hoppades att  det skulle bli många varma sommarkvällar på altanen med alla underbara, doftande blommor, fick allt som oftast ta på mig fleecejackan. Och infravärmen fick gå igång. Men regn, det blev det inte så mycket av. Nu är det dock redan 4 september och regnet har öst ner hela dagen lång med hård blåst. En del av de höga sommarväxterna har blåst omkull, till och med blåst av. Så vi får raskt konstatera att det är höst.
Ett annat hösttecken är att det det skördas tomater, gurka och kryddor och lök i vår trädgård. Vi sådde ett par sorter av sallad, plocksallad och romansallad och den har vi ätit av fram tills nu, resten får gå i komposten då det är rätt grova blad nu.

Frösådd av malva blev fina dekorativa blommor på höga stänglar.

 David Austin-ros, en av totalt 22 rosenbuskar som vi har i vår trädgård.

Den här klängrosen, har prunkat som aldrig förr. Det trivs verkligen och i år var det särskilt lång och ymnig blomning. 

 I den nya odlingslådan med glas, pallkrage med glastak,  kuvösen kallad, har jag sått broccoli. Den växte, växte och växte och i augusti skördade jag ett par kilo,  förvällde och frös in. Ett par veckor senare skulle jag skörda mer och fick en chock. Broccolin var nämligen  helt översvämmad av kålmask, gröna och bruna larver som åt upp plantorna helt. Totalsanering och plastsäckar med plantor och allt togs till sopstationen. Fy så äckligt, aldrig mer odlar jag något med kål..
Det värsta är att jag nästan dagligen hittar tjocka larver på en av tomatplantorna i växthuset intill. Jag duschar av plantan, skakar och plockar bort dessa äckliga saker. Med de äter bara blad än så länge vilket jag är glad över..

Lägg till bildtext

Många djur och insekter finns i vår trädgård, denna ser lite kaxig ut där den står på krassebladet. Den fick vara kvar där den var..

Sommarens temperatur

är inte hög, den är acceptabel men inte mer. Det är slutet av juli men ack så kallt om kvällarna. Jag har gjort i ordning altanen som ett mysigt uterum men det är med självövervinnelse och tjock poncho på mig, som jag sitter där om kvällen. Vi huttrar tappert vid middagarna,  som är infaller rätt sent om kvällarna i vår familj.  Altanen otroligt fin  med alla blommar, lyktor och infravärme. Men ändå är jag inte alls ute så mycket på altanen, som jag tänkt.

Jag har semester ett par veckor till och sedan inleder jag det sista arbetsåret innan jag går i tjänstepension i maj 2018. Det ska bli skönt, har jobbat sedan jag  var 16 år förutom sex års studier, gymnasieskola och sedan universitetet. Jag har haft tur, bara en mycket kort tid arbetslöshet 1975 men sedan har jag alltid haft jobb. Det här jobbet som jag haft sedan 2002 men nu räcker det.

Jag har tröttnat på alla missbelåtna kunder och den ilska som vi handläggare får så ofta över oss. Det är som det är ok att vräka sin ilska över oss och vara  rent oförskämd.  Jag har möjlighet att gå vid 62 år men går vid 63, det blir perfekt.

Goodbye yellow brick road -

 Denna sång av Elton John är en av favoritlåtarna fortfarande och lär så vara. 1975 fick jag min första lya i Stockholm, en etta vid Medis. Inköp av det nödvändigaste innebar Ingo-hylla från Ikea och stabilt furubord, säng och så klart trästolar från Skellefteå, (finns kvar fortfarande liksom LP-skivorna). Därefter tog jag ut mina sista besparingar och köpte en avancerad stereoanläggning, högtalare från B&O plus en skivspelare från Över 2 000 pix vilket i 1975 års penningvärde var en aktningsvärd summa.
Första LP-skivan var Good bye yellow brick road, av Elton John. Sedan blev det många fler, har inte allra de senaste men rätt så många. Så i kväll skulle vi ha varit på konserten med Elton John på Gröna Lund!  Vi var ute i god tid, tre timmar innan och hade fått vänta länge på Djurfärjan men till slut kom den och vi gick på. Då säger kaptenen i högtalaren att Gröna Lund har stängt grindarna, fullspikat och av säkerhetsskäl släpptes inga fler in..
Vi gick av båten, gick runt Gröna Lund-området, men det var helt kört..Vi fick syn  på musiktrucken  back stages, och biffiga securitykillar, men that´s all!
Besvikelsen är stor, snopet helt enkelt. Man vet ju aldrig, blir ju kanske inte så många fler konserter i Stockholm med Elton, han är 69 år och har varit lite krasslig. Nu får jag hoppas att det blir en biljettkonsert i alla fall. Skulle gärna se honom på scen, skulle vara så härligt att få uppleva honom live. Jag har sett Bruce Springsteen och Elton John håller fortfarande. So please, come back to us!

I går dog en av mina favoritskådisar/artisten: Mikael Blomqvist, nej så var inte hans namn men väl en av hans roller, Mikael Nyqvist.  Jag vägrade tro rubriken som skrek mot mig på surfplattan, nej  nej inte han också!  Men jo, död i lungcancer. Jag  blev så ledsen.
Så outsägligt trist!  Bara 56 år, han hade mycket kvar av livet!

De sista två- tre åren har det haglat dödsfall i artistvärlden och författarvärlden. Men i många fall finns deras verk kvar, filmer, böcker och musik. Mikael Nyqvist hade en stor produktion, har inte sett alla hans filmer och så finns det serier.

Själv så firar jag min 62-årsdag i dag. Blommor och presenter från familjen, god middag och uppvaktande. Nu

Ciao!

Konstaterar att jag inte skrivit i bloggen sedan april månad.  Tiden räcker liksom inte till. Det blev ju faktiskt vår till slut, en kall sådan och trädgården krävde sitt och så jobbet naturligtvis.
 Jobbet kräver så mycket och jag har ingen ork kvar på min lediga tid. Så nu trappar jag ner, och om ett år så går jag ut genom porten som avtalspensionär. Det ska bli skönt att rå sig själv och bestämma över min egen tid. Nu från juni månad jobbar jag deltid 80 % , ledig varje fredag och jobbar hemma måndagar. Om ett år går jag i avtalspension på heltid.

- Sluta jobba? - Jag?
- Jo jo snart är det dags! Det har inte varit lätt att bestämma sig. Men det har varit så mycket de senaste åren. Två cancerfall på 10 år! Frakturer! Sviter av behandlingar. Allmänt sliten Anki!

För att ladda batterierna lite var vi i a f till Italien och Sicilien. Strax före G7 mötet i maj var vi i Taormina och Naxos Giardino. Efter oss kom Marcon,  Merkel och Trump!

Vi hade en  härlig vecka med värme, lagom varmt, sol och bad samt utflykt till Etna. Äntligen fick Håkan bestiga Etna,  visserligen med linbana och jeep men vi var i a f på 2 900 meter höjd. Det var en upplevelse men ack så kallt däruppe, det blåste  och mina stackars fingrar värkte. Men så fick jag en supervarm lavasten och det räddade min onda tumme.

 Hotellet, som vi bodde på även förra gången, 2015,  Giardino Naxos är trevligt hotell, med väldigt fin trädgård och poolområde. Dock lite för lyhört och hårda sängar. Plus att det firades ett sicilianskt bröllop i trädgården som vätte mot vårt rum. Vi led av discodunk tills kl 02 00 på natten.

 Vi tog bussen upp till Taormina några gånger för att leta en bra restaurang. Att lista ut när bussen skulle komma gick inte, busstidtabellen hölls inte alls. Väntetiden var lång varje gång vi skulle ta bussen. En kväll orkade vi inte vänta utan traskade iväg till utkanten av Naxos för att hitta en restaurang  som vi kunde äta på. Vi kom till en restaurang som hade en fantastisk upplyst trädgård  och beställde mat. Det var lågsäsong med väldigt få gäster men god mat. När vi var klara så öste regnet ner och vi bad restaurangägaren om att ringa efter taxi åt oss. Efter fem minuter kom han tillbaka och bad oss  följa med till hans egen bil. Han skjutsade helt enkelt hem oss till hotellet. Det kallar jag service. Han pratade om Stockholm och om sin svenska fru från Tierp. En mycket trevlig man.

RIP Barbro!

Min vän Barbro, 63 år, har somnat in fick jag veta idag. 63 år är ingen ålder. 
1974 flyttade jag till Stockholm från Uppsala. Kände inte en kotte i sta´n men var ju med i en ungdomsklubb. Så jag gick ner till lokalen på Nytorgsgatan på Söder och vips kände jag en en hel drös. En av dem, var Barbro Svensson, nej nej inte Lill-Babs. Barbro var mäkta irriterad över sin namne. 

 - Denna Babs var en äkta Söderbrud, pigg och kul, kedjerökte och var politiskt medveten. Hon blev min första riktiga vän i denna stora växelvarma stad. Vi bodde båda på Söder och var ofta hos varandra. Hon gillade katter som u t , och hennes föräldrar hade världens envisaste tax som vi gick ut och rastade i Vitabergsparken. Vi roade oss i stadens larm när vi inte målade plakat, demonstrerade eller agiterade. Vi gick ut och dansade. Gick på olika evenamang, min första och enda  fotbollsmatch med Bajern..Kenta Olsson. 

Tiden gick, familjer  bildades men Barbro förblev singel . För en sju - åtta år sedan slutade hon att komma på våra   fester och träffar. Hon dök allt mer sällan upp. För ett par år sedan träffade jag på henne på tunnelbanan, hon rökte och hostade som vanligt. Såg sliten ut. 

Jag ångrar att jag inte tog mig tid att föreslå en fika. Vi skulle ha satt oss på ett fik och snackat. Jag kan minnas hur hennes stämma lät. Minns hennes dansstil. Hennes cigg! Hon drog nog alltför många bloss. 

Barbro lyssnade ofta på musik, t ex Pugh Rogefeldt som jag verkligen kom att gilla. Jag hade knappt lyssnat på mer än the Monkeys inna.. Hon  hade skivor som t ex  Beatles, Ola Magnell och Pugh Rogefeldt. 

Jag sörjer min vän och lyssnar nu på Pugh  "Små lätta moln".   https://youtu.be/bfUN_1Wi3Z00

Stockholm Stockholm stad i världen

I Pugh Rogefeldts låt från 70-talet dyker upp titt som tätt nu efter det fruktansvärda terror dådet på Drottninggatan.

Det som vi fruktat har hänt. Terrorn hittade sin väg i form av en lastbil fylld med öl.
Nu släcktes fyra liv och ytterligare tio personer blev skadade, flera av dem svårt. En liten hund fick plikta med livet också.

Jag har vandrat upp och ner så många gånger på Drottninggatan, senast förra tisdagen. Jag gick gansak högt upp ibacken och tänkte att här på det italienska kafeet ska jag ta mig en fika någon dag. Tänkte att det var trevligt att gå där och inte så mycket folk ute heller.
Det var ju en väldig tur att terrorattacken inte kom senare på eftermiddagen i fredags, vid tretiden har inte så många hunnit gå från jobbet ännu.
Det kunde ha blivit så mycket värre.

Min största rädsla är nu att detta öppnat portarna för de spärrar som även fanatiska fundamentalistiska galningar, ändå har.

Men vi får inte låta oss skrämmas till att inte våga vistas ute på gator och torg,  i vår stad. Vi har tagit tillbaka vår stad. Terror och våld ska inte  ta över.