Bror min

Just nu firas freden efter att andra världskriget. 1945, fredens år.  1945, var också det år som min bror föddes, på själva fredsdagen, den 9 maj 1945.  Dagen då andra världskriget äntligen var slut i Europa. Bernt skulle ha fyllt 70 år igår. Han var nummer fyra på syskonskaran och skulle komma att få två systrar till. Jag är yngst av alla.

För 10 år sedan insjuknade min bror i en okänd virussjukdom som gav honom så svåra hjärnskador, att han blev totalförlamad, berövad alla sätt att förmedla sig med omgivningen. Jag vet inte hur mycket han förstod av sitt öde eller om hans tankeförmåga var utraderad. Det enda jag hoppades på efter besöken hos honom på sjukhuset och senare vårdhemmet, var att han inte led.

Bernt var en fredens man, en snäll och omtänksam person och han var min enda bror. Saknaden var stor när han avled men han försvann för oss redan 2005, när han sjönk in  i dvala och medvetslöshet. Det var helt ofattbart, att han aldrig mer skulle le och berätta någon rolig anekdot.  Att vi inte skulle få höra hans röst och hans låga skratt. Att aldrig mer bli bjuden på den bästa älgsteken i byn.

 När läkarna kunde ta honom ur sederingen två månader senare så var han totalt förlamad, kunde inte röra sig,  tala, svälja eller andas själv.  Han låg helt fjättrad med slangar och respirator fram till november 2011, då hans lidande tog slut och han fick somna in efter sex år.

                                             
Livet har varit hårt mot mina syskon, en dog när hon var 39, en vid 55 och min bror vid 66 åå.. Två syskon har jag kvar men av olika skäl har vi inte kontakt med varandra längre.

Så är livet. De har gjort sina val och valet att inte ha kontakt är inte mitt.