Eländesveckan

 

Det har varit en jobbig vecka. Tusse, vår katt som var nästan 18 år, somnade in idag, en timme innan han skulle till veterinären för att få en spruta för att få lämna in eftersom han var så sjuk och kroppen helt slut. Hans njurar och flera endokrina organ hade lagt av och han hade blåsljud på hjärtat. Men kroppen höll inte längre och på eftermiddagen så dog han hemma i vardagsrummet. Det var nog bra att han slapp åka den där sista bilfärden till veterinären.

Jag saknar verkligen Tusse men han har det bra nu. Det är så man måste se det.

Den senaste veckan med beskedet om vad man hittade vid operationen och nu kattens död har varit tungt.

Igår ringde en av kirurgerna som opererade mig eftersom jag tidigare ringt dit och undrat varför jag nu hade en så stor tumör när man  före operationen gett mig intrycket att det var ett tidigt stadium och efter operationen så fick jag besked om att det var en "safe" operation och knappt strålning  var inplanerad. Jag var helt klart chockad efter förra veckans besked. Jag undrade hur det kan komma sig att jag, trots årliga och ibland halvårsvisa kontroller med magnetkamera, ändå hade en tumör på 4,5 cm plus ett ännu större område med cellförändringar, förstadium till bröstcancer. Borde inte detta ha upptäckts tidigare? Jag fick till svar att nu var det fråga om en sort som växer inåt i körtlarna och infiltrerar, en mycket lömsk sort. Den kan inte alltid upptäckas på MR eller mammografi.

Nu undrar jag dock stillsamt om  inte sjukvården borde ha föreslagit en radikal operation, mastektomi redan hösten 2011 när MR visade den första förändringen. Den fanns där och var säkerligen början till den tumör som nu togs bort. Kirurgen förnekade inte  att så kunde vara fallet.

Om det är så har detta fått växa i tre år. Jag vill inte tänka mer.