I förra veckan vändes upp och ner på min tillvaro. Från att ha trott att jag hade en tidig bröstcancer även denna gång så hittades en 4,5 cm stor tumör samt två små plus ett förstastadium och så tre av sju påverkade lymfkörtlar. Jag var så inställd på att det även denna gång skulle vara ett tidigt stadium av cancer eftersom jag varit på kontroller med magnetkamera varje år sedan 2007, att jag åkte till sjukhuset för att ta beskedet själv. Det var inte helt bra för jag blev rätt så chockad och oerhört ledsen.
För sju år sedan tog jag bort vänster bröst och det var ett tidigt stadium utan spridning, s k duktal cancer in situ, hormonkänslig. Jag fick strålbehandling och antihormonell behandling och har gått på årliga kontroller, alltid med magnetkameraundersökning. Jag slapp dock cyton, som de säger på sjukhuset.. Men inte den här gången som det nu ser ut.
För tre år sedan hittades en förändring i höger bröst och man försökte ta ett prov med hjälp av ultraljud men hittade inget, så jag gick på uppföljande kontroll och ny MRT sex månader senare och därefter blev det årskontroller igen. I höstas blev det en förskjutning tidsmässigt eftersom det blev en miss från kliniken sidan, de missade att skicka kallelse så jag fick själv ringa och påminna, och det var ju tur att jag gjorde det. Sedan fick jag tyvärr vänta ända tills februari innan jag fick en tid för MRT eftersom St Görans ena MRT-kamera var trasig. När jag äntligen fick göra MRT visade det sig att det nu blivit en förändring och jag skulle därför göra en MRT-ledd punktion. I detta prov fann man maligna tumörceller. Så rullade allt på och den 8 april blev jag opererad med mastektomi. Man skulle göra Sentinel nod, dvs ta ut portvaktskörteln men en sådan hittades inte så man tog ut en klump körtlar på sju stycken. I tre av dessa fanns tumörer, av makrotyp. I bröstvävnaden som togs bort hittade man en tumör på 4,5 cm plus två mindre och ett förstadium på 9 cm. Ett plus i det hela var att tumörerna är hormonkänsliga.
Det som nu är så förvirrande är att operatören, den som opererade sade till mig efter uppvaket att det gått bra, det var en "safe" operation och som det såg ut var det inte ens planerat med strålbehandling.
Det är ju klart att jag fäste vikt vid detta och tänkte att det är inte någon spridning. Ändock visste jag ju längst inne att det var fråga om en mer aggressiv cancer än förra gången, om än tidigt stadium med tanke på alla kontroller som inte visat något. Diagnosmässigt är det fråga om invasiv lobulär bröstcancer, hormonkänslig. I fredags kom jag, orolig som sjutton, till kirurgen för post operativt besök och för att få besked om det patologiska provet. Och världen rämnade nästan..
Läkaren såg hur dåligt jag mådde, han är väldigt bra och inkännande men det hjälpte inte. Han måste ju lämna beskedet, ja tyvärr var det fråga om en större tumör än de trott, och det var spridning till tre av sju lymfkörtlar. Nu sätts hela behandlingsbatteriet med strålning, antihormonell behandling samt cytostatika i förebyggande syfte. Enligt operationsberättelsen var operationen radikal, d v s man fick bort allt malignt med marginal.
Jag har funderat på den här tumören kan ha undgått upptäckt genom magnetkamera, ultraljud och mammografi. Ingenstans i mina handlingar finns noteringar om ett sådant fynd. I morgon ska jag hämta onkologens journaler, kanske finns mer info där. Men just nu undrar jag om de missat något eller tagit fel på provsvar. Dock är jag yrkesskadad eftersom jag läser medicinska utredningar i mitt jobb och vet att det sker misstag.
På fredag ska jag till onkologen för att få behandlingsplanering och då ska min man vara med.
Jag försöker nu se cytostatikan som en vän, en soldat som ska bekämpa eventuella tumörceller som skulle kunna vara kvar. Men håravfall, illamående och kortisonsvullnad kommer att bli min vardag resten av året. Just nu vill jag bara skrika ut min ångest men jag är en sådan där person som skriker inåt. Men det känns bra att skriva här. Jag ska fortsätta med det - mår trots allt bättre av förmedla mina tankar i skrift.
Skrolla på bilden
måndag 12 maj 2014
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Att sörja sin katt
I morgon har det gått en vecka sedan vi lät vår älskade katt Elliot somna in, på veterinärens inrådan. Han hade enligt ultraljudsundersökni...
-
Fastän bara november så är det vinter. Härligt men kallt. Jag kom i alla fall ut en sväng och tog på broddskorna men det var så kallt att d...
-
Denna sång av Elton John är en av favoritlåtarna fortfarande och lär så vara. 1975 fick jag min första lya i Stockholm, en etta vid Medis. ...
Testar kommentarsfältet eftersom flera har haft problem med att lägga kommentarer. Vill passa på att säga att jag är väldigt stolt över min Ann-Katrin som kämpar på. Kan bara stötta men vet att du kommer att klara av alla svårigheter. /Håkan
SvaraRaderaSer fram mot att åldras med dig Håkan!!
SvaraRaderaHåkan - vi ska ha en ålderdom tillsammans!! <3
SvaraRadera