Idag gjorde vi ett besök på Skogskyrkogården, som i år fyller 100 år. Liksom Liljevalchs där vi var i förra veckan. Vi väntade med att besöka gravarna tills det lugnat ner sig efter Allhelgona, och det var fint att gå där. Till slut fann vi min väninnas grav, Barbro som dog för några år sedan. Hon var min första kompis i Stockholm när jag flyttade hit 1975, vi blev bästisar. Men åren gick och hon förblev ensam medan de flesta i vårt gäng i föreningen,  som vi båda var med i, bildade par och sedan familj. Till slut kom hon inte längre på våra träffar och fester och vi förlorade kontakten mer eller mindre. För några år sedan såg jag hennes dödsannons i DN. Barbro, med samma för och efternamn som Lill-Babs, vilken hon absolut inte ville sammanblandas med, hade rökt sin sista cigg.  

Vi besökte "gravväggen"  där askan efter min mans morföräldrar som dog med 20 år mellanrum, Wilma och  Henrik Isidor finns.  Denna gravvägg var nog en av de första av sitt slag. I minneslunden tände vi ljus. Mina anhöriga som gått vidare, föräldrar och tre av mina syskon, vilar alla på en kyrkogård i Västerbotten.. På den kyrkogården finns större delen av min mors släkt, komna från byar i norra Ångermanland och södra Västerbotten. Det kändes bra att kunna tända ett ljus för dem alla. Evigheten kasta långa skuggor och ljuset silades genom tallarna. Vackert och tröstande att de som där vilar, har en så vacker stad nedanför gravkullarna.

Det är inte utan att jag nu som åldrande,  börjar fundera på var jag vill begravas och hur. Det är inte helt oväsentligt och livet är mycket oförutsägbart. Det är också bra för  anhöriga att veta vad som är den avlidnes sista vilja.  När min ensamstående bror dog för över 10 år sedan, så var det tre syskon som skulle enas om hur det skulle ske. Det slutade med att han fick två begravningar, en som minnesgudstjänst och en som faktisk begravning. Detta eftersom ett av dessa syskon, inte jag alltså, inte kunde acceptera att det tredje syskonet deltog i begravningen. Den stackars begravningsentreprenören var helt slutkörd efter förrättningar i dagarna två. Kistan fick åka in i kylfacket igen efter den första begravningsceremonin och ett par dagar senare kunde vi, som valt den senare,  följa kistan till graven och få gravsätta min älskade bror Så mycket vånda det var och så mycket ilska och sorg som blandades samman. Tänk om vi istället kunde ha samlats runt dig, min bror,  som vi gjorde med våra föräldrar och de två syskon som gått före dig.  

 

 

Sommaren som inte regnade bort

 Sommaren  går mot sitt slut, det är obestridligt så. I år blev det en otroligt varm och torr sommar, i vart fall juni och juli, men den glädjen förtogs av alla larm om miljöpåverkan. Med tanke på hur många naturkatastrofer, skogsbränder, översvämningar, jordskred och utrotning av många av jordens djur, känner jag mig bedrövad. Pandemin, som fortfarande härjar i hela världen, även om det stabiliserat sig i Sverige, plågar stora delar av jorden och kommer nog att göra så under år framöver.

Jag och min familj har så klart vaccinerat oss x 2 men nu sägs att vaccinet inte rår över den nya mutationen som dykt upp i Uppsala, härrörande från utlandsresor till Spanien. även om man inte blir lika svårt sjuk som innan vaccinet så känns det inte bra. Jag ska återgå till mitt uppdrag som nämndeman i höst men att sitta i en rättegångssal känns inte något vidare. Vi får se hur jag gör, kanske avsäger jag mig helt. 

Jag måste säga att jag känner en stor vanmakt emellanåt. Det känns som vi, mänskligheten, har påbörjat en rutchkanefärd neråt, neråt och neråt igen. Jag är inte pessimist, inte optimist men realist. Vad kan man göra, vad kan jag göra? Jag vet att vi måste äta mindre rött kött, men jag kan inte äta bönor, tofu och soyaprotein och dylikt. Blotta tanken att äta s k kött som är framodlat, eller vad man nu gör för att få fram konstgjort kött,  får mig att vilja spy.

Jag vet att jag, som är köttätare bidrar till katastroferna rumt om i världen, men jag och mitt hushåll gör en massa bra saker som går ut på att återvinna och inte konsumera nytt hela tiden. Vi, min man och jag återvinner allt som går, köper inte onödiga prylar, har en bil som nästan enbart används för inhandling och transport, använder mest av allt kommunala färdmedel. Vi odlar frukt och grönsaker.. Vi har en trädgård som vimlar av humlor, bin och andra pollinatörer.

Så jag tänker att eftersom jag nu är äldre, så fortsätter jag att äta mina köttgrytor och stekar men även mycket grönsaker tills mina dagar är slut. Jag är en karnivol, uppväxt på landet med kalvstek och älggrytor och jag kan inte och tänker inte byta bort kött.

 I Afganistan har talibanerna tagit makten, människor flyr och klättrar upp på flygplan för att sedan falla mot en säker död när de lyfter. Jag skickade ett bidrag till Svenska Afgankommitten. Det är ju en droppe i havet, men alla bidrag för nytta.

Det är elände överallt och jag har nästan sluta läsa tidningen/se på nyheterna för jag orkar inte ta in mer elände. Så i kväll såg jag ett föga upplyftande avsnitt av Vera, den engelska medelålders kriminalkommisarien. Jag gillar den serien men det är ingen "mysdeckare" a la Morden i Midsomer, i den mån de kan kalla så. Mord och död, elände där med.

Sedan såg jag även  första programmet i serien "Allt går i arv" på SVT. Det var som om det var min egen familjs arvstvist som kom upp, så mycket som stämmer med vad jag upplevt. Det var smärtsamt. All den smärta som följde i spåren på den långa arvstvisten efter mina föräldrars död och så min brors död, allt bubblade upp och till slut kom tårarna. Jag tänker på allt som jag förlorat då relationen med mina syskon upphörde. Först min systers självmord på 80-talet. Så nästa systers död i cancer. Min mor, också död i cancer och även pappa. Själv har jag haft bröstcancer två gånger och har opererat bort båda brösten. Jag lever med sviter men jag lever. När min bror blev sjuk i mitten på 2000-talet och dog sex år senare, brast den sista länken i  hade syskonkedjan. Det fanns inget kvar av syskonkärleken, bara hat mellan mina två systrar som spillde över på mig som inte hade med deras konflikt att göra. Så mina syskonrelationer är väck. En av systrarna är dement och den andra har valt bort alla kontakt. 

Jag inser att jag skulle behöva terapi för det är så mycket som inte är bearbetat. Men att öppna de inre dörrarna skrämmer mig. 

Far far away!

Det har ju faktiskt varit en riktig vinter i fem- sex veckor. Jag har t o m kunnat göra sparkturer med min spark eftersom det var mycket snö, att det var hårdplogade gångbanor. Jag åkte på smågator runt här i området och det var härligt! Men nu är det vårbruk som gäller.  Egentligen är det ju vintermånad fortfarande men nu kom våren rekordtidigt. 

God fortsättning och välkommen 2021!

 - Ett nytt år, äntligen är 2020 över. Vi firade nyår alldeles för oss själva för första gången på säkert 25
år.  Vid tolvslaget flyttade vi ut till glasverandan, som vi kunnat värma upp till 20 grader, drack champagne  och tittade på det spektakulära fyrverkeri som var runt om oss. Det verkade som man tagit i extra i år för att verkligen fira att detta eländiga  år, 2020 var slut. Vi saknade våra vänner som vi brukar fira nyår med men kunde i alla fall fira julafton med våra barn, fast mer eller mindre utomhus. Vi har ju den  inglasade verandan där vi satt med två av barnen som karantänat medan den som inte karantänat satt utanför glasdelen under en presenning, i lager på lager med kläder och med en värmefläkt framför sig. Vi förbrukade massor med stearinljus och värmeljus där inne men åt julmiddag tillsammans och delade ut julklappar. Säkringarna gick hela tiden och det var kallt men vi härdade ut. Sedan fick jag besvär med ledstelhet några dagar men det har lättat lite. Jag känner tydligt hur mina leder blir mer och mer påverkade av kyla och stillasittande, ett tydligt ålderstecken. 

Detta år 2020, kommer någon att minnas året ifråga, för mer än Coronan? Jag tvivlar men för egen del så tycker att en sak är bra, äntligen har en nära anhörig fått påbörja neuropsykiatrisk utredning.  Vad den leder till vet vi icke men det kan bara bli bättre. Hen behöver hjälp och struktur och med rätt insatser kommer hen att klara sig bättre i framtiden.

- Vaccineringen mot Covid-19 har börjat även i Sverige och kanske blir det vår tur, vi som är 65+ i mars -april. Just nu är det de  mest utsatta grupperna som vaccineras. IVApersonalen borde också vaccineras, sjukhusen går på knäna. Det är ju helt rätt att vi måste börja i rätt ände för att begränsa smittan som härjat ett helt år nu över världen men vilka ska vårda de sjuka om vårdpersonalen insjuknar en efter en..

-Vi har passerat den mörkaste tiden och nu går vi mot ljusare tider. i  förrgår kom ett gäng stjärtmesar och tog för sig lite innan de flög i väg. Jag hann precis fotografera dem. I dag såg jag ett fågelsträck med stora fåglar men hörde inget trumpetande så jag vet inte vad det var för fåglar, bara att det kändes hoppfullt. Om fyra månader är det full sprutt i trädgården men gräsmattan är så blöt att det plaskar i den.

-Det gäller ju att tills dess hitta på saker som man kan göra hemma i dessa tider. Baka, städa, pyssla, promenera, läsa, äta gott, TV tittande på dessa utmärkta serier som finns på SVT och Netflix m fl kanaler! Jag gör allt det där men det är ändå långtråkigt. Ibland tar vi bilen och rymmer till något ställe mitt på vardagen, där det är garanterat rätt så öde och så promenerar vi. 

-Men mitt nya intresse, släktforskningen upptar det mesta av min tid nu. Jag har skaffat mig både Ancestry och Arkiv Digital och har nu kommit till 1600-talet avseende mina anor. Efter det ska jag försöka få fram lite mer om personerna, just har jag bara en mängd namn i släktträdet men det är roligt att forska. 

Den förbaskade Coronan

Covid 19 har ökat alldeles förfärligt igen , var femte som testats i Stockholmsregionen är smittad. Den har också börjat ta sig in i äldreboendena också. Den eller det, ett virus, som sätter hela världen i skräck. Det är som en mardröm. En skräckfilm. Men skräckfilmer tar slut och mardrömmar också, när man vaknar av dem. Men när tar detta slut? Alla väntar på ett vaccin och det är på väg men innan allmän vaccination kan göras så är det en bra bit. 

Så det gäller att hälla avstånd, hålla sig borta från allt socialt liv, inte  resa, inte göra det och det som vi alltid gjort..Och framför allt, hålla ångan uppe , hoppet och inte anlägga en alltför pessimistisk syn på allt just nu, då däckar man ju. Ett vaccin kommer när det kommer och vi måste göra allt för att skydda oss tills dess. 

I dag fick vi veta att skådespelaren Sven Wolter har dött i Covid 19. Han var förvisso gammal men så vital. Det lär ju droppa in flera kända namn som dukat under för denne hemska sjukdom. Det är som tidigare så många äldre som drabbas hårt och en del yngre men främst 70plus. 

Även om jag inte tillhör denna grupp, 70 plus, så är både jag och maken mycket försiktiga. Vi handlar på tider då affären har minimalt med folk, vi har handskar på och handspritar . Ibland har jag munskydd men det är så himla obekvämt men jag vänjer mig mer och me, märker jag. Allt socialt liv är fortfarande inställt. Vi har en bokcirkel som vi återigen kör på distans men det är ju inte lika kul. Men bättre än ingenting alls och böcker går ju att diskutera mot en datorskärm. Så vi gör vad vi kan för att skydda oss,  och begränsar oss till vårt lilla hushåll. 

Samtidigt är det ju så jäkla trist. Jag orkar inte läsa så många böcker som jag köpt, ser väldigt mycket på TV och promenerar en del. Jag gör lite gympa hemma men det är si och så med detta.  Någon gång, som igår när det var så fint väder med sol och uppehåll så tog vi bilen in till stan och gick en promenad längs Kungsholmsstrand. På ett kafé i närheten var det nästan folktomt så vi tog oss en fika där och satt utomhus. Det kändes lugnt. Skönt att komma ut lite. 

Som det är nu får man ju lov att leta efter ljuspunkter, såväl bildligt som bokstavligt. En sådan är ju att Biden blir USA.S näste president. Men Trump är ju galen, helt klart. Han har fortfarande inte gratulerat Viden elelr förklarat sig besegrad. Men USAs yngre befokning gick till valurnorna som aldrig förr, de vill inte ha Trump i fyra år till. Fullt förståeligt, Jag blev så glad över att Trump inte blir återvald att jag fällde en tår. 

Nu gäller det att försöka hantera julen coronasäkert. Det  blr till att beställa julklappar på nätet. Att gå i affärer är inte tänkbart. 

Kung Bore på väg?

 Nej knappast här, tyvärr. Stora delar av inlandet i mellersta och norra Sverige har fått snö, och stora mängder dessutom. Men här i Haninge så regnar det bara. Men i natt var det 3 minus och idag föll löven tätt.  Jag stod ute på gräsmattan med en av katterna när det började singla massor av löv från våra träd. Jag tänkte att katten skulle gilla att jaga löven men se Maja, hon markerade att hon ville in. Det började att regna därefter, ett kallt strilande regn. Jag gick också in. Turligt nog så hann höstsilveraxen blomma ordentligt. De frös ner i natt men det är nog första säsongen som de blommar ut ordentligt.

Rosorna blommar fortfarande.

Jag har tömt alla krukor, tvättat, sköljt och staplat dem. Växthuset är tömt och tvättat. Trädgårdsredskap med trähandtag har oljats in liksom det eminenta träbord som jag och maken snickrade ihop förförra sommaren. Täckt rabatter med löv och mer finns det nu att ta av..Trädgårdsmöblerna är staplade på altanen och på glasverandan står de sista pelargonerna och en doftranka. 

Så nu är det bara att sjunka in i böckerna, filmerna och TV-seriernas värld så att man får lite stimulans. För allt som man kunde göra för ett år sedan, det kan man inte göra nu. Som  att gå på bio, teater , museum och restauranger.. Coronafallen ökar allt mer i Stockholmsområdet och man får verkligen se till att hålla distans. Blir det så illa som det var i våras får vi lov att beställa matvaror igen.

Vi försöker att komma iväg på utflykter på de dagar som maken är deltidspensionär. På helgerna vågar vi inte gå på museum för då är det för mycket folk. Vi får se vad det blir till helgen, utflykt till naturen kanske.   

Hösttankar

 Nu är det verkligen höst. Trädens löv i gult och rött faller till marken och det prasslar när jag går genom löven.. Jag söker ro och tröst i mörkret, läser goda böcker och lyssnar på vacker musik. Äter chokladtyngda bakverk. Men jag måste erkänna att jag är utled på detta nu. F-k Corona! Rastlösheten är således jobbig emellanåt. Jag bakar, lagar goda grytor och försöker hitta på aktiviteter som ska ge mig lite stimulans. Men det är knepigt när man ska var på distans hela tiden. Jag vill gå på museum och teater, se en bra biofim, sitta på kafé med en kopp kaffe eller rent av, dricka ett glas vin på en vinbar i Gamla Sta´n. Inget av detta, såklart,  gör jag  p g a pandemin. Liksom så många andra. I nio månader nu har jag inte träffat några andra än familjen förutom några få ett par tre gånger, och då på distans men ändå fysiskt närvarande. Så jag är så himla trött på detta. 

Några gånger tar jag mig till tingsrätten med bil för att vara nämndeman. Det ger mig en viss stimulans även om det är deprimerande att se vilken brottslighet som finns, vilket missbruk och vilken narkotikahandel som försiggår i princip, överallt. Sedan är det alla våldsbrott. Men det sägs vara en god samhällsinsats att vara nämndeman. även om det är mycket låga arvoden. 

I dag tömde jag sista krukorna på sommarblommor. Några pelargoner har fått flytta in på glasverandan liksom ett par krukor med doftande heliotrop. Växthuset är städat och nya vårlökar nedgrävda. Det var så fint i trädgården i vår och somras men nu är det först en höst och sedan vinter att genomlida. 

Över halva sommaren har gått och vädret har varit med oss. Maj månad var kall och regnig, med likadant väder in i juni. Men så, poff, kom värmen och stannade ett par veckor. Midsommarhelgen var den varmaste på 50 år. Veckan efter vågade vi oss till en mindre badplats, trots Corona och kunde sola, bada och koppla av.
Sedan blev det mera av normalvärme igen och inget direkt badväder, om än någon dag här och där.
Men vi fortsätta att distansera oss men har började träffa barnen i alla fall, i vår glasveranda eller ute i trädgården. Barnen har varit mycket noga med avstånd, handsprit och var i "karantän" innan de kom hem till oss.  
Vi har också haft bokcirkelträff i en park på Söder. Men att sitta på härda träbänkar i tre timmar gjorde mig stel i ryggen så till nästa träff ska vi nog vara i vår trädgård.
Det är så vacker i trädgården, även om rosornas första blomning nu är förbi. I går rensade jag bort allt överblommat och klippte ner till nästa grenklyka, så får vi se om de orkar blomma en gång till. Nu blommar jätteveronika, klematis och en mängd liljor så det finns ett överflöd av blommor. Därför 
undra jag var humlorna är:
Det är massor med andra  insekter och kryp, sniglar och annat som knaprar på blad och blommor. Men var är humlorna! Vi har massor med växter som gynnar dessa, trots detta så lyser de med sin frånvaro. En och annan finns ju men jätteveronikan brukar locka mängder . Vi får hoppas att de är lite sena i år.

I går fick vår familj ett mycket tråkigt besked, att min ena svägerska avlidit mycket hastigt! Inte av corona dock men troligtvis hjärtat. Det var en chock och vår saknad är mycket stor. Eva var en ljus personlighet, humoristisk och hade en härlig humor. Hennes skratt klingade över våra släktträffar och jag kommer alltid att minnas henne som en extra syster. 2016 var vi till Toscana med Eva, M&B. Vi har så mångr trevliga minnen av Eva, hennes härliga ljusa skratt och humor och självironi. R I P!

Karantäntrötthet

Facebook lägger nästan dagligen upp reminders om tidigare händelser som man skrivit om i sin logg. För två år sedan var jag och min man i New York i maj, precis vid den här tiden. Vi hann med väldigt mycket på tio dagar och tur var väl det, för vem vet när man kan resa igen. Vi var i alla fall på Metropolitan Museum of Arts. Det var fantastiskt att se dessa konstverk. I dag kunde jag se mina foton på FB och naturligtvis började jag minnas. Det här är historia, för detta här var på den tiden man gick på ett museum i r l. Hur blir det i framtiden, efter Coronaviruset?

Jag är så trött på karantänen, men vilka är inte det? Tre av våra grannar runt om har haft/har eländet.

Vi håller stenhårt på vår karantän. Men det är väldigt segt emellanåt.

Jag är ute i trädgården och jobbar så ofta jag kan men i dag var det så kallt och blött att jag höll mig inne. I går gick jag däremot en promenad och träffade på en kvinna med hund som bor på vår gata, vi språkade lite på var sin sida om gatan. Så kom en annan kvinna promenerande från andra hållet som också bott häri området så vi började prata med varandra om lite av varje, stod i en trekant men med säkerligen tre meter mellan. Det var trevligt att träffas så där spontant och på adekvat distans.
För att hålla humöret uppe så är det en fröjd att titta på Jacke Sjödins veckovisa video på Youtube.
Lite språkinfo: Ordet karantän kommer f ö från italienskan, quaranta = 40, så 40 dagar var det som besättning och övriga på ett skepp måste vänta innan de klev i land under pestdrabbade tider..

- Ibland måste jag trots allt till apoteket eller posten. Då planerar jag detta likt en general. Spejar utanför och kollar hur många i butiken, avstånd, flyktväg. Så gör jag min räd, gud nåde den som kommer innanför min tvåmeters gräns.

Det där med postförsändelser är ett sätt att bidra till att hålla landets ekonomi igång, något lite nytt vill jag ha på mig i trädgården. Att handla över nätet är mig egentligen främmande, men nu så, lite kläder och till och med växter har jag beställt över nätet.. Undrar ju dock vart är min trädgård på väg när jag inte kan granska en vara före köpet?

Vi har haft hemkörning av varor och hämtning av beställda matvaror från Coop och Willys. Varje gång blir jag lika förvånad över knallgröna bananer som vägrar mogna eller över varor som inte levererats eftersom de tagit slut, och jag inte tillåter utbytesvaror. Nu har vi en annan strategi, mycket tidigt på morgonen eller mycket sent på kvällen, nästan inga kunder på stormarknaden. Gubben handlar, jag oroar mig. Men han har handskar, handsprit och är duktig på att hålla avstånd.

På kvällen ser jag inget läskigt på TV eller internet, måste vara lugn och avslappnad och helst lite drogad av trädgårdsprogram och dylikt. Då somnar jag medan jag tänker på hur den där rabatten kan göras, flyttar den där rosen dit och zzzzzzzzzzzzzzzz

Nu är det en vecka in i maj, som inleddes med kalla och regniga dagar. Men i går och i dag var det skönt ute, 15 C ungefär och jag har kunnat dona och fixa i trädgården. Dagarna går fastän man inte kommer hemifrån, trädgården kräver sitt liksom växthuset. Där är knökfullt med plantor, de flesta omskolade men en hel del byttor där det inte alls grott. En del har jag tröttnat att vänta på, så där hjar krukorna. Eftersom jag inte varit till någon handelsträdgård p g a smittorisken så tänkte jag försöka driva upp allt själv. Men jag har köpt penséer och lobelior,  både Bauhaus och Blomsterlandet har stora butiker så jag har snabbt gått in, ilat runt och undvikit alla och snabbt till kassan. Med handskar och handsprit.

Våren kom först med supervärme och så började allt knoppas och blommar det lite överallt. S
Det är skönt med värme för mina leder. Jag känner verkligen av mina ledbesvär, om det är nu är medicineringen med Tamoxifen eller artros, vet jag inte. Det är i alla fall bättre nu än under det nya försöket att ta Anastrozol, aromatashämmare men fick ge upp efter tre månader och började med Tamoxifen igen. Jag fick än mer ledbesvär, ledstelhet och till och med med eksem. Kände mig som hundra år och kände mig ständigt väldigt låg till humöret.

Varje dag hastar jag ut i trädgården och jobbar. I växthuset växer det snabbt. Ett antal tomatplantor har fått komma till glasaltanen, allt ryms inte i växthuset. I mitten på april var vi till en hästgård i Huddinge och hämtade hästgödsel och en viss doft spred sig i trädgården, men detta var kortvarigt. Det blir en extra växtkraft för växterna med gödsel.

Denna våren lär man sent glömma. Coronahotet är och har varit så massivt. Jag har avbokat allt sedan i mitten på mars, har bara lämnat hemmet för enstaka butiksräder. Jag har antingen cyklat eller åkt bil, eller promenerat. Vi har beställt och hämtat hem/fått hemskickat varor. Nu gör vi så att vi åker antingen mycket sent på kvällen eller tidigt på förmiddagen och handlar, då är det tämligen folktomt.
Jag har avbokat tandläkarbesök två gånger då jag inte kan tänka mig sitta i en tandläkarstol just nu. För att inte tala om frisören, behöver verkligen klippa mig..

Det är kul att ha ett litet trädgårdsprojekt, så det har jag, inspirerad av Trädgårdstider, får se vad det blir. Nu har jag kantklippt gräset, gödslat och kalkat rosor och luckrat jorden. Rosorna är klippta och växer på sig och en del klematis har knopp redan. Päronträden är smockfulla med blommor, får se vad det blir av dem.

Drömmen om Italien

Om några dagar skulle vi ha åkt till Sorrento, Amalfi, Neapel och Pompeij. Vi skulle ha vandrat runt omkring de vackra sluttningarna och besökt små lokala små vingårdar och ätit god mat.. Det får bli ett annat år.

Tänker på vad hemskt det skulle ha varit om vi åkt iväg nästa vecka och så hade viruset börjat spridas medan vi var där. 

Södra Italien är så fattigt i jämförelse med övriga landet och det måste vara än mer kritiskt att bli sjuk i de södra delarna. Så kontentan är att om man tycker att det är kaotiskt här så är det inget mot t ex Italien.. Sjukvården i Italien klarar inte av alla provtagningar längre och många av sjukhuspersonalen har insjuknat och även avlidit. Så vi har det nog rätt så bra här.

Så alla, även du som vet att du är frisk, tillhör ingen riskgrupp och inte bär du på något virus, nej nej, du måste avhålla dig från sociala kontakter och hålla avstånd, två meter. 

Läs mer: Corona drabbar nu södra Italien