Advent

Nu har det gått två veckor sedan terrordådet i Paris och i Libanon. Om Libanon skrivs det inte så mycket men där dog också många människor. Liksom på så många andra ställen. Det är så deprimerande, hur ska framtiden bli?

Paris är ju närmare oss, en del av Europa och EU så kanske är det därför det mesta som händer i Frankrike och Belgien, ventileras. Så blev det ett gripande i Boliden, men det blev fel. Jo men, det kan ju gå fel, men hellre att de griper en för mycket än en för lite. Det finns mycket att fundera över i samband med detta gripande, men vi får nog vänja oss vid att det måste gå snabbt vid ett ingripande och då kanske inte allt är klarlagt innan.

Hur som helst, vår äldsta son  var i Paris när attentaten skedde den 13 november. Som tur var visste vi inte att han skulle till Paris, då hade vi blivit väldigt oroliga.  Nu hann vi inte bli detta eftersom J ringde snabbt och meddelade att de var OK.  Han och kompisen hade hyrt ett rum i en lägenhet i närheten av cafeerna där terroristerna slog till. Men på väg i le metro till lägenheten  fick de ett mobilsamtal från lägenhetsinnehavaren, som varnade dem,  och bad dem vända om för att det var skottlossning! Det kom människor springande mot tbanan med panik i blicken så sonen och kamraten  förstod att något var fel och vände snabbt.

De tog en annan linje och tog in på första bästa hotell och hörde av sig till oss anhöriga. Sedan stannade de på rummet tills dagen därpå och försökte se något av staden som turister men det mesta var stängt. Men de var i vart fall i Paris, kafeernas och frihetens stad.

Idag är det första advent och vi tände första ljuset. Min vana trogen så har jag bakat. Igår blev det saffransbröd på en liter degvätska och degen höll aldrig på att ta slut. Lussekatter, saffranssnurror med mandelmssa och rivet äpple och en julkrans!! Idag har jag börjat på pepparkakshuset men det blev lite strul med bygget. Maken hade köpt glutenfri pepparkaksdeg av någon anledning men den gick inte alls att bytta et hus med! Det mesta åkte i soporna.  Av innehållsförteckningen framgår att der var palmolja i pepparkaksdegen! Plus chiafrön och kokos? Inte underligt att degen flöt ut och sprack. Nä, jag fick tag i annan deg och nu gick de bättre. Men så förväxlade jag hustak med husvägg och på den bogen är det, Just nu är jag bäldigt trött på bakning..Egentligen är jag trött på julen innan den ens börjat.
Jag är ganska trött på det mesta just nu. November är en trist månad, och det har varit så mörkt och regnigt. Det vor nog bra med snö och kallt, trots halkrisken.

Vive la libertè, fraternitè et egalité!

Det har varit en  helg i skuggan  av terror och våld. När attentaten i Paris började i fredags kväll, den 13 november, så visste jag inte om att vår äldste son var där på besök, kanske var det lika bra det. Han ringde i vart fall hem sent på fredagkvällen för att meddela att han var OK och att han inte var skadad! Då först kollade jag internet och slog  på TV.n och fick en chock. Nyheterna visade bilder på ett Paris i  blodbad, människor som sprang för sina liv, som sprängts och skjutits ihjäl av dessa mördare. Jag blev verkligen chockad, och stängde av mig lite. När jag vaknade i går morse så var det fullt med information överallt om de fruktansvärda händelserna och jag kände verkligen ångest och rädsla. Sonen är trygg och är försiktig men det är  oroligt, ska bli skönt när han åkt därifrån.
Det råder undantagstillstånd i Frankrike och man jagar terrorister som kommit undan. Rafi är effektiv och kommer att hitta förövarna så de får nog sitt straff.

Vi vanliga medborgare, var vi än bor, ska inte låta rädslan och skräcken ta över våra liv oavsett IS. För det är det som terroristerna vill, att vi ska vara rädda. En ung kille, en franskman intervjuades i TV och han sade något viktigt  - han kommer inte att begränsa sitt liv, ingen ska ta de franska medborgarnas frihet ifrån dem. Vive la liberté!

Novembermörkret har sänkt sig över landet. . Det är lite ljusare nu på morgnarna men när man kommer hem är mörkret ganska så kompakt. Men med många små lampor, ljus och lyktor i varje hörn så fördrivs mörkret.

Egentligen så är det en skön tid, bara den inte var så mörk. Trädgården vilar, det går inte att göra så mycket på tomten och växthuset är tömt. Jag läser böcker , har två på gång just , en i väskan att läsa på bussen och en i fåtöljen. Ofta ligger jag i soffan och ser filmer på Nexflix som jag inte hunnit se på bio, eller kollar serier och då är bra att växla till en bok ibland.
Just läser jag "I museets dunkla vrår."

Jag har börjat engagera mig i en bröstcancerförening plus att jag är aktiv i en villaförening. i kväll hade vi möte och planerade lite åtgärder för att driva frågan om en bättre kollektivtrafik. Men det är mycket tomgångsprat, dvs det händer inte så mycket. Kommunen kör sittrace, Nobina kör sitt  och någonstans däremellan kommer en buss i rätt tid..

Höst i Stockholm

Stockholm visade sig från sin vackra sida idag. Solen lyster genom ett molndis och det var perfekt väder att promenera i. Vi tog oss till Söder och efter promenaden blev det en fika på Café Chic och så Maria kyrka. Där hittade vi en liten minneslund där man kan tända ett ljus, även om ma ninte har någon grav just här. Det var jättefint, jag har saknat att kunna gå till mina föräldras och syskons gravar.

Ett filter har lagts på denna bild. Molnen fanns inte..  

Lägg till bildtext

Oro och ängslan

Härom dagen träffade jag en taleskvinna för en bröstcancerförening, . Vi pratade om föreningen och dess verksamhet och vad den gör för att stärka kvinnor som drabbats av bröstcancer. Det var ett givande möte och jag bestämde mig för att jag också ska engagera mig lite.

Jag har allt sedan första gången jag hade bröstcancer, distanserat mig. Inte tagit avstånd men hållit avstånd, inte gått på en enda träff mer än ett infomöte på sjukhuset 2007. Men sedan har jag valt bort. Jag har inte velat, inte orkat och inte hunnit. Inte velat i vart fall.. Jag har mitt liv, min familj och mitt jobb.

Men en sak har jag gjort, jag har  skrivit om sjukdomen och dess våndor här i bloggen. Det har varit min ventil. Jag har skrivit om att få denna fruktade diagnos, behandling och om att resa sig och gå vidare och så få nästa slag,  inte återfall utan en helt ny cancer.

Jag har således varit storkonsument av cancervård utan att egentligen reflektera så mycket på uppbyggnaden och organisationen, men  den är under stor förändring och sannolikt till det sämre, RCC.

Jag måste erkänna att jag som cancerpatient x 2, inte alls varit uppdaterad på detta. Regionalt cancercentrum för Stockholms del innebär att bröstmottagningen på Danderyds sjukhus läggs ner och att denna verksamhet ska koncentreras till NKS, (det nya skrytbygget ) SÖS och Capio St Görans sjukhus. Vad händer med bröstmottagningen på Aleris Sabbatsberg . ska den också läggas ner? Den är en av de få mottagningar där du kan få besked samma dag som du söker för din knöl!! De utför trippelundersökningar och du slipper gå igenom den oro och ängslan som det innebär att få vänta i flera veckor på besked. Jag vet definitvt vad det innebär att vänta och vänta. 

Det som var mest märkbart under den andra cancerresan som jag gjort, är att det tog längre tid mellan diagnos och behandlingsstart , delvis på grund av väntetider. Och att det nya systemet med dropin- behandling på strålningsenheten på SÖS ofta medförde väntetider på ett par - tre timmar. Det var patienter utanför Stockholmsområdet som satt och väntade på sin tur, för att sedan ta tåget eller taxi till flyget.

Eftersom syftet med dessa RCC ska vara att cancervården ska bli mer rättvis över landet så undrar jag vad det rättvisa består i, om det innebär att fler kvinnor i Stockholmsområdet år vänta längre på undersökningar och att påbörja sin behandling av cancern. Ändå så anser jag att SÖS har en bra mottagning, men det måste finnas på fler ställen än SÖS, Karolinska och St Göran.

Så oavsett var du bor, på norra eller södra, västra eller östra sidan om Stockholm och känner en knöl i ditt bröst, var god vänta inte. Sök dig till någon av de nu befintliga bröstmottagningarna, nu och inte sedan. Var envis - fråga om du har täta bröst, för då räcker inte mammografin till. 

Läs mera här: täta bröst innebär större risk 

Begär remiss till magnetkamera om du har täta bröst. Begär second opion om du inte känner dig trygg med beskedet du fått.

Min stora oro, förutom oron för återfall i sig, är att behöva vända mig till primärvården om jag skulle hitta något som kan vara återfall eller metastaser. Jag frågade därför den behandlingsansvariga onkolog som jag har, om hur jag ska hantera detta i framtiden.. Det som hon sade, var att jag ska inte vända mig till primärvården utan ringa till bröstcentrum och få undersökning den vägen. Ännu så länge fungerar det så men hur blir det nästa år när RCC blir helt genomfört? Det finns verkligen skäl till oro.

Det meningslösa

Det som hänt i dag i Trollhättan är en stor sorg. Två oskyldiga unga människor, varav ett skolbarn, mördades av en ung man i en rent rasistiskt motiv, ett hatbrott. Helt ofattbart.

Rosa öl!

Ett glas rosa fruktöl, vore det inte trevligt så här i Rosa Kampanjens månad. Jag är inte så förtjust i öl men det här fruktölet föll jag för. Jag var i Amsterdam och i väntan på flygbussen tog vi en öl på en bar. De hade inte någon cider men denna öl dock. När jag kom hem försökte jag få tag i det på Systembolaget och det visade sig finnas i beställningsregistret.. Ett aber var att man var tvungen att köpa ett helt flak på 36 flaskor, eller så. Min man är inte så begeistrad  i detta ö, det är nog ett "icke-grabbigt" öl, mer som en aperitif så våra 36 flaskor räckte nästan ett helt år. Det är inte ett öl som passar med mat heller, möjligen en Croque Monsieur eller dylikt. Men oavsett detta så är det gott, välkylt och gärna isbitar i glaset.

Bulor och blånader

I dag är det precis en vecka postoperativt och kontrolldags av ärr.  När jag stod i morgonduschen så kände jag plötsligt en bula i midjan, liksom en stor en bulle med något hårt i, nedanför ett stort blåmärke. Jag har haft rejält ont där sedan operationen och har en mindre blånad även på andra sidan i midjehöjd.  Det måste ju ha något med fetttransplantationen att göra. Nu var det ju lätt att gripas av panik men jag tvingade mig själv att tänka logiskt: det var inte varmt, rött och svullet, alltså inte tecken på en blodpropp.  Men dock en distinkt ömmande bula, som måste kollas upp. Som tur är så skulle jag ju på kontroll just idag.

Det första jag tog upp på bröstmottagningen var bulan. Sköterskan kollade först och sedan bad hon en läkare undersöka bulan.  Plastikkirurgen var inte där, men den trygge läkaren som opererat mig tidigare ett antal gånger, klämde, kände och bedömde att det inte var fråga om trombos eller blodpropp, bara blödning som gett hematom och inte heller något som hade förbindelse med bukhålan. Puh - detta hade jag inte tänkt på. Det senare skulle kunna vara riktigt farligt.  Så jag åkte till jobbet för att lämna sjukintyg och hälsa på mina kollegor,  fick chokladpraliner av min arbetsgrupp och åt lunch med mitt lunchgäng för att sedan åka hem. Sedan var jag så trött att jag somnade i soffan när jag kom hem.

Operationen som jag gjorde var en kapselklyvning, dvs den inkapslade expanderprotesen frigjordes och klövs och man tog bort allt runt omkring för att sedan lägga in en silikonprotes samt spruta in kroppseget fett. Metoden att spruta in kroppseget fett i brösten utvecklades av plastikkirurget som sysslar med bröstförstoring, för mig handlar det om rekonstruktion efter bröstcancer. Det känns  vettigt att den kostsamma plastikkirurgin översatts till offentlig vård, dvs att i sådana lägen som mitt,  använda sig av vedertagna metoder att för att hjälpa  cancerdrabbade kvinnor.

Så nu hoppas jag att bulnader och blånader ger med sig snart. Jag har korsett, nej gördel i form av stödstrumpbyxa med avklippta ben, dygnet om och ska ha det en vecka till. Jag ger mig själv injektioner mot blodproppar varje och har tagit en antibiotikakur för säkerhets skull. Hela batteriet av smärtstillande får stå, tar mest Alvedon just nu.

Höstlöv

Idag har jag faktiskt kunnat räfsa lite, det känns bra att kunna röra sig lite mer. Jag har haft rejält ont i buken och i midjehöjd efter fettransplantationen.. Stora blaffiga blåmärken överallt. Men det går framåt och i morgon har jag en vecka kvar i gördeln som håller in bukmusklerna så jag inte får bråck, antar jag att det är.. Jag fick ett tips från plastikkirurgen att klippa av strumpbenen på stödstrumpbyxor /stay ups.. Det funkar rätt så bra. Jag måste dock ha dem dygnet om i 14 dagar..

Hoppet finns och ska alltid finnas

Nu har jag gjort en rekonstruktion v höger bröst, s k kapselklyvning och fettransplantation från buken till båda brösten. Hmm bröstförstoring alltså  men av medicinska skäl eftersom jag haft  cancer i båda brösten.

Strax innan jag gick in genom ingången till SÖS så tog jag denna bild, det finns två grunda dammar framför sjukhuset med fina skulpturer med finaspeglingar.  Den här människan som begrundar sin spegelbild, kändes passande. Jag vill ju få tillbaka litet av av mitt forna jag, som jag såg ut före bröstcancern.

Den duktiga plastikkirurgen Catharina Eriksen och hennes kollega har nog gjort ett bra jobb. Operationen gjordes, i vart fall enligt sköterskan på avdelningen , som den andra i sitt slag på det sjukhus jag tillhör så jag får sägas vara pionjärpatient. Visserligen har jag rejält ont och måste ta en hel del smärtstillande men så vitt jag kan bedöma redan nu, så ser de bra ut redan, brösten har en mjuk  och naturlig form. Jag har dock blånader här och där av fettsugningen men de bleknar så småningom. Jag fick antibiotika och tar injektioner mot blodproppar så det är ett pyssel. Ärren har jag ju men de syns ju inte under kläderna. De psykiska ärren av cancer, att dessutom drabbad två gånger, syns inte heller men de finns. En oro och en latent ovisshet men den får hållas i schack för annars kan jag inte leva livet.

Samtidigt så läser jag i media att den och den har dött i cancer, nu senast Henning Mankell. Det är klart att jag funderar men jag måste lägga dessa tankar åt sidan.  Jag lever här och nu, tar vara på varje dag.

Oktober - rosa bandet - rosa allting

Så var det oktober och till veckan som kommer så blir det en plastikoperation. Nu ska expanderprotesen tas ut och en silikonprotes läggas in, och så lite kroppseget fett från buken ska fylla upp det andra som har ett krondike tvärs längs med ärret.

Jag är verkligen ärrad. Det blir min 11:e operation om jag räknar in övriga operationer, cancern förutan. Efter canceroperationen förra året var jag så trött och orkade inte med tanken på en rekonstruktion, dock var ju en expanderprotes inlagd och förr eller senare bör den tas ut. Så nu är det dags, Södersjukhusets duktiga plastikkirurg ska fixa till ytskiktet!!

Jag har en hel besvär av den antihormella behandlingen fortfarande och har fått byta från aromatashämmande behandling Tamoxifen. Ledbesvären har blivit något bättre och jag börjar kunna somna utan piller. Tänk, jag hade aldrig tagit ensömntablett innan förra våren men då fick jag problem, låg vaken långt in på småtimmarna, vred och vände på mig för att till slut gå upp och lägga mig i en soffa. Då kunde jag somna ibland men vaknade stel och ännu segare. Jag började med insomningstabletter, lägsta dos och kunde sova igen. Men man blir lätt beroende av dem och numera tar jag bara dem bara om jag känner att ikväll kommer jag inte att kunna somna.

Eftersom jag blir konvalescent ett par veckor så försöker jag hinna med att räfsa löv och tömma krukor, dela och plantera perenner och jaa, så mycket som möjligt i trädgården. Egentligen borde jag torka fönsterna också men jag tror inte att jag hinner det.  Gräsmattan har vuxit fast det är oktober nu, löven trillar av och snart är det riktigt grått . Men innan dess gäller det att dra ut på sommarfägringarna så krukor med alltjämt blommande sommarväxter får stå ett tag till. Har jag tur så håller vädret i sig och då  kan jag ta en fika på altanen, bland mina blomkrukor, när jag är konvalescent.