Minns i november..

Hösten är nu långt framliden, november, den mörkaste och mest onödiga månad som finns.
Nu är det Allhelgonahelgen, tid att minnas våra döda och hedra dem med gravsmyckning. Mina släktingars gravplatser ligger i Norrland så jag skickar mina tankar till dem. Hoppas att mina två systrar som sinsemellan är djupt osams, inte låter sin aggression mot varandra ta över när de ska träffas i morgon och dela upp sakerna efter min bror. Själv avstod jag från allt, de fick slåss om sakena. Prylar har jag så mycket och minnet av min bror , vilar inte på ägodelar utan på minnen. Tänder ett ljus och tänker på mina föräldrar och syskon, Aina, Gudrun och Bernt som är borta.

Det är rätt så tungt emellanåt, tankarna kommer och går. Men  alltför tunga tankar måste jag skjuta åt sidan. Jag behöver bearbeta allt som varit och min oro för framtiden. Efter att behandlingen  är avslutad är det vanligt med depressioner. Det är när man släpper fokus på behandlingen och sedan, när man är igenom så smyger sig tankarna på. Hur ska det gå? Hur blir min framtid? Klarar jag mig? Hur länge?

Och visst är jag optimist, det måste jag vara. Dock är det lätt att falla i tankar. Men de får skuffas åt sidan, måste se framåt. Tar en dag i taget, kan inte oroa mig för mycket. Livet går vidare.

Nu växer håret i alla fall, kan se "kustlinjen, d v s var hårgränsen gick runt om huvudet. Stubben ser ganska ut, blir nog ljusare i håret än innan. Det känns skönt, spejar efter ögonbrynen  men de har inte någon utväxt ännu. Jag har fortfarande domningar i fötterna men annars har jag återhämtat mig rätt så bra. Trött men ändå en hel del energi emellanåt, så pass att jag bakat chokladkakor med chokladkräm till dessert idag.