Dags igen

Idag var det dags för datortomografi innan strålbehandlingen. Strålfältet märktes ut med nya tatueringar, har ju ett par sedan förra gången.

Tur att jag var ute i god tid för jag gick till Bildcentrum på SÖS istället, men det var ju fel. Jag skulle ner till källarplanet 01,  där finns radioterapin. När jag kom in i vängtrummet så kände jag igen mig direkt, jag satt  i detta väntrum ungefär vid samma tid hösten 2007. Då som nu skulle jag få 25 strålbehandlingar, 5 dagar/vecka. Om två veckor kör det igång.

 När jag åkte hem från sjukhuset idag var jag så trött att jag somnade först på pendeltåget och sedan på bussen från Skogås. Jag måste få upp orken och konditionen och har laddat ner appen Vardagsmotion från Rosa Bandet till min mobil. I går var jag ute på en lång, lång promenad och var så trött,  men nöjd ändå. Problemet är att jag fortfarande har "kuddiga" fötter och får domningar i tår och trampdynor efter en stunds gående. Det är nervbanepåverkan av cytostatikan som inte ännu gett med sig och frågan är om de helt går över. De enda sko som fungerar något så när är walkingskor Ajöss med mina snygga höstboots alltså. Men walkingskor blir hala på is och halkan är ett problem varje vinter eftersom jag brutit bägge handlederna och en fotled, en led vid varje falltrauma på is.  Så jag måste jag skaffa nya bekväma skor och med dubbar, Ice Bugs.

 Idag gick jag från Skanstull till SÖS och tillbaka, tog en kvart en väg så om jag lägger ihop alla steg inklusive 20 min till och från bussen plus lite extra gångsträckar så blir det en timme per dag.  Nu blir jag råtrött efter en promenad men det känns bra, benen behöver stärkas. Jag kör lite hantelträning, 2 kg  framför TV:n.  Därtill bör jag hinna med en och annan promenad hemmavid om jag kan göra strålningen på förmiddagen. Det mörknar så snabbt  nu och jag vill promenera i dagsljus.

Skönt i alla fall att jag nu har cytostatikan bakom mig, jag hade inte orkat en gång till. Det var efter nummer tre av sex,  som jag kände att nu brakar det loss på allvar. De första tre behandlingarna var jobbiga i för sig men sedan, så tungt, så tungt. Alla biverkningar kom på en gång, förutom håret som föll av först. Och fatique, det hade jag inte riktigt förstått hur trött man är när dessa skov kommer.
I Expressen  förra hösten så berättade Regina Lund om sin tuffa behandling, hon var då inne på sin fjärde behandling av sex.  Beskrivningen av cellgifternas funktion är verkligen träffande: "..kemisk krigföring i kroppen som ska bränna ut allt, och tyvärr åker civilbefolkningen med också" . Allting i kroppen får en smäll, och för att skydda olika organ så var jag tvungen att ta högdos kortison, medel mot illamående, hjärtmedicin för att skydda hjärtat, medel mot förstoppning, i stället diarréer efter för lång tid av detta osv.

Jag brukar inte skryta om mig själv, men jag kämpade och jag kämpar. Vi är många som drabbas och en del av oss får denna j-a sjukdom flera gånger. I mitt fall är det ju inte recidiv utan ett helt annan cancersort än förra gången. Varför en ny cancer? Hur länge har jag haft denna? Varför kunde man inte ens med magnetkameran, upptäcka en 9 cm stor tumör. Jag som har varit på kontroll varje år och fått göra MR. Varför kan jag fråga mig men får ju inga svar så, livet är så här.   Men som sagt, jag kämpar på och lever mitt liv. Bloggen är min ventil och ibland skriver jag Facebook, där får jag peppning av mina FB-vänner. Man blir lätt isolerad, träffar mest familjen och några nära vänner, allt för att inte dra på mig onödiga infektioner.