Normalitet

Skönt med helg igen. En helt normal dag, jobbat ute i trädgården. Lite bubbel och snittar på altanen i solen innan vi grillade. I morgon ska jag nog baka vetebröd. Det gäller att göra så mycket som möjligt nu för resten av sommaren mår jag kanske skitdåligt.

Jag har grävt, klippt och rensat och planterat om. Tankarna på behandlingen och vad som ska komma fanns i bakgrunden men de får inte komma fram för mycket. Jag behöver de här dagarna av normalitet,  jobba, inga  sjukhusbesök, glömma att jag ska bli skallig, kanske må skitdåligt, usch nej. Jag orkar inte bläddra i alla broschyrer och infoblad om biverkningar och rutiner. Det som oroar mig mest nu är att de undersökningar som jag gör nu ska visa att det finns mer ja, elände. Men som sagt - det får bli som det blir. Ingen idé att ta ut eländet i förskott.

I helgen har vi bokcirkel. Det ska bli skönt att träffa våra vänner,  var länge sedan nu. Jag har läst många böcker i vår så för en gångs skull så skulle jag kunna välja och vraka mellan titlarna. Än har jag inte bestämt vilken titel det blir.

Snart är det rosendoft och liljedoft i trädgården. Jag hoppas att det blir en någorlunda varm sommar så att jag kan vara ute ofta,  sitta på altanen med en bok eller vila i skuggan. Undrar för övrigt om det är olämpligt med solande när man behandlas med  cytostika, får nog googla på detta.  Bada får jag inte göra, ska h en PPicc-line i armen för cyton. Ja, det kallas så, lika bra att vänja mig. Inte cellgift - det är negativt. Cyton är mina soldater och de ska hjälpa mig att slippa återfall.

Jag testade att knyta en sjal som turban men jösses så hemskt, passar inte i turban.

Nåja, man inte beklaga sig. Värre vore att inte få adekvat vård. Jag känner mig omhändertagen på SÖS och kontaktsjuksköterskorna är mycket empatiska. Eloge och blomma  till dem.