Det var skönt att jobba idag, utan sjukvårdsbesök men det är si och så med koncentrationen. Det är ett sammelsurium i mitt huvud emellanåt och i nästa ögonblick så tänker jag inte alls på cancern. Tur att jag har ett bra jobb med en kollegor som stöttar och förstår.
I morgon ska jag till en perukmakare och sedan ska jag klippa hårt kort, kort så att jag vänjer mig vid att håret kommer att falla av. Lika bra att bita ihop.
Det är så surrealistiskt att jag har haft en så stor tumör, jag menar: här går jag år ut och år in på dyra kontroller med magnetkamera. Ändå så "ser inte MRT den stora anhopning av celler som höll på att klumpa ihop sig. Jo 2011 fanns en stråkighet jämfört med tidigare, och vad betydde detta? När jag pratade med min strumadoktor idag så reagerade hon på att man inte tagit prover på förändringen 2011. Kunde man ha gjort det trots att ultraljudet inte hittade något?
Eftersom jag har ett jobb som innebär medicinska utredningar så vet jag mer än den genomsnittliga patienten. Det brukar definieras i journalen som "patienten är välinformerad" kombinerat med att man anger vad jag jobbar med. Men ibland så vet jag som patient för mycket, kanske är det så. Det skulle kanske vara mera okomplicerat om jag inte ifrågasatte de senaste årens uppföljningar. Även om jag har mång funderingar om vad som gjorts och inte gjorts så litar jag på min onkolog. Hon är inkännande och vill verkligen patientens bästa. En doktor med hjärta och empati. Jag var lite orolig att hon skulle ta illa upp när jag ifrågasatte tidigare bedömningar. Men så blev det inte. Hon är rak och sade som det var, de /läkarna/ kan inte förstå den här bilden. Hon påpekade ju också att hade jag inte fått göra MRT och upptäckt cancern 2007 så hade jag inte fått göra fortsatta MRT-undersökningar genom åren så hade ju inte heller denna cancer upptäckts på mammografin - ingenting syntes av den stora tumören.
Det kan ju även vara radiologens tolkning av bilderna som kunde ha varit annorlunda.
Blir det bättre av att veta allt? Det jag kan göra nu är att överlåta detta till sjukvårdens eget försäkringsbolag att utreda.
Själv så har jag en lång och tuff strid framför mig. Jag samlar mina styrkor och samlar i ladorna, kraft, ork och kunskap. Jag känner mig trygg med personalen på onkologkliniken och litar på dem. De har ett batteri av åtgärder vid behandlingarna. Jag kan ringa dygnet runt, om så är.
Skrolla på bilden
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Att sörja sin katt
I morgon har det gått en vecka sedan vi lät vår älskade katt Elliot somna in, på veterinärens inrådan. Han hade enligt ultraljudsundersökni...
-
Fastän bara november så är det vinter. Härligt men kallt. Jag kom i alla fall ut en sväng och tog på broddskorna men det var så kallt att d...
-
Denna sång av Elton John är en av favoritlåtarna fortfarande och lär så vara. 1975 fick jag min första lya i Stockholm, en etta vid Medis. ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar