Kom ljuva krusmynta, kom rosor och akveleja

Den här veckan har jag varit och provat ut peruk, fick den med mig hem direkt för att jag ska vänja mig vid den. Peruken är av syntet tyvärr, tänkte först ha en av riktigt hår  men gav upp tanken efter  att ha provat ett par stycken. Jag skulle då ha fått betala 4 000 kr från egen ficka och nu när jag kommer att vara långtidssjukskriven så kan jag behöva de pengarna till annat. Dessutom passade inte frisyrerna mig. Syntetperuken är inte så dum, den är mycket lik min frisyr och hårfärg. Jag fick också ett antal lösögonfransar - valde superlånga. De blev lite väl långa så jag får nog frisera dem lite. Jag var till frissan och klippte håret väldigt kort för att förbereda mig på att bli skallig, det går inte att komma ifrån. Men det är det minsta problemet, håret växer ut igen. Men det är jobbigt. Allting är jobbigt med cancer.

Arbetsdagarna har varit uppstyckade eftersom jag går på så många undersökningar, häromdagen var det hjärtultraljud  och jag har nu fått tid för både scintografin och datortomografi. sedan vidtar en orolig väntan på svaren på dessa undersökningar. Jag begärde dem för att jag är orolig för spridning med tanke på tumörstorlek och lymfkörtlarna. Behandlingen ska förebygga återfall,  den görs inte för att krympa en stor tumör, allt ska vara borta med marginal eller radikalt som det heter men jag litar inte på detta så jag begärde extra undersökningar. Om de är ok så kommer det att kännas lite lugnare.

Men cancern är min verklighet nu, jag har opererats för cancer för andra gången och det var mycket värre den här gången. Det är klart att det påverkar mig, jag har inte heller riktigt samma ork, är ju äldre nu. Sorgen och ledsnaden över att ha blivit drabbad igen ligger nära ytan, det brister lätt och då kommer tårarna. Ibland stannar jag bara upp, stirrar framför mig och försöker skaka bort mardrömmen ur mig. Jag mår bäst när  jag kan vara ute i trädgården och jobba, då släpper tankarna till och från.

Allmänt sett så tar hårt på krafterna att gå vänta på behandlingar, att inte veta hur det kommer att påverka mig, vänta på svar på nya undersökningar, hopp och ovisshet. Jag vill ha det här överståndet men behandlingen kommer att ta hela det resterande året i anspråk. Så jag försöker vänja mig. 

Jag har dock svårt att frigöra mig från tanken att jag haft den är skiten länge. Tänk om..men nej det ska jag inte. Orkar inte. Det har varit så mycket och jag har tuff väg att gå nu. Jag måste fokusera mig på vad som är viktigt och det är att mobilisera hela mitt jag på att klara det här.

Nästnästa vecka startar behandlingen med cytostatika men innan dess ska vi ha semester en vecka. När cytostatikan börjar kommer jag att vara helt sjukskriven tills jag ser hur jag klarar av behandlingen, kanske blir jag borta från jobbet i flera månader. Bara det känns trist och det blir rejält  kännbart ekonomiskt. Det är tur att jag, via kollektivavtal och frivilliga försäkringar via facket, Jusek i det här fallet, har en viss ekonomisk täckning av förlusten. Jag undrar hur ensamstående med barn klarar långa cancersjukskrivningar, det måste var oerhört kännbart ekonomiskt. Även höginkomsttagare kan få cancer och har hon/han inte tecknat tilläggsförsäkringar så blir det mycket kännbart.

Det har gått över en vecka sedan Tusse, vår katt dog. Första veckan var det så tyst, så tyst, inga ljud av tassar som gick över golvet, ner för trappan  och in i köket till matskålen. Ingen grå liten katt som strök sig mot benet när jag skar kött till middagen. Tusse hade en svår tid sista två veckorna, vi kanske skulle ha låtit honom somna in lite tidigare men nu fick han somna för gott hemma på sin röda kudde. Det var skönt för honom.  Tusse hade ett bra liv och fick komma ut varje dag till samma skog under hela sitt liv, i nästan arton år.  Han lärde sig vara försiktig och höll sig undan faror, han verkade t o m kolla efter bilar när han skulle korsa vår lugna gata.