Jag går och väntar..

Jag går som i väntans tider! Haha jag menar inte si men så. Det vill säga att jag väntar på min pensionering, det är helt klart att jag nu ställer in mig på att jag snart jobbat klart. Det har tagit en tid att vänja sig vid tanken, för jag har ju jobbat i över fyrtio år. Jag började jobba efter grundskolan, ett sabbatsår innan jag sedan började på gymnasiet långt hemifrån och sedan högskola i Stockholm och sedan jobb, föräldraskap och jobb och familjeliv. För sexton år sedan lämnade jag försäkringskassan för ett försäkringsbolag som utreder patientskador.  Det lämnar jag om fyra och halv månad!
Sedan har jag sovmorgon varje dag, kan göra vad jag vill eller ingenting alls, jag bestämmer..

I juni blir jag 63 år, och kanske borde jag ha jobbat tills 65 rent ekonomiskt men jag vill inte.
Jag vill leva nu. Ingen vet hur framtiden blir men har man som jag, haft cancer två gånger så känns det mer bråttom att få ledigt, bestämma över sin tid och ha ork till annat än att jobba. 

Så jag går, jag går i pension. Jag går och bakar, jag går och fiskar, jag går och målar.. Vad som helst utom  att gå till jobbet.

De flesta som jag känner från min tid på försäkringskassan har nu också gått i pension, förtida eller 65 år fyllda. På nuvarande jobbet har en efter en av de kollegor som jag jobbat längst med, antingen bytt jobb eller gått i pension. Så jag känner mig mer och mer off, alienerad från arbetet. Det bidrar ju till att det känns om det är dags att sluta nu.
Många är ju oroliga för sin pension, och det är väl jag också. Men jag vet på ett ungefär att jag kommer att ha så att jag/vi klarar oss, min man får naturligtvis högre pension eftersom han alltid tjänat betydligt mer än mig, som så vanligt är. Jag har ju jobbat deltid när barnen var små så jag får väl luta mig mot maken när han väl är pensionär. Deltid var för att barnen skulle ha det bra och inte så långa dagar i barnomsorgen.
I dag har jag också gjort min sista inbetalning till CSN så mitt studielån är äntligen betalt. Jag har betalat månadsvis i alla år men "höstade" nu in slutlikviden så nu är jag skuldfri.

I dag har jag planerat om krukväxterna, det behövs ju så här på början av året när de ska skjuta fart.  Vi har inte en gnutta snö och det är plusgrader för jämnan, ser ju inte ut som vi får så mycket snö denna vinter, och då lär sommaren bli utslätat dålig också. Miljöförstöringen gör att klimatet förändrats och vi får inga tydliga gränser mellan årstiderna längre. Jag gjorde en höstsådd i november i den pallkrage som vi har växthusglas över, och där har det redan grott..kan se gröna rader. Vet ju inte vad det blir av detta, bara mitten av januari än så länge men om det inte blir rejält kallt så klarar det sig nog. 

Jag hoppas i alla fall att det blir en varm vår, och en varm sommar, min första som pensionär.

New York New York

I kväll lyssnar jag på låten New York, New York med Frank Sinatra eftersom vi nu bokat en NY-resa i vår. Vi ska göra stan i 10 dagar.  När jag kommer hem igen har jag bara två veckor kvar att jobba! Sedan blir avtalspension. Lite pirrigt, tänk om jag får väldigt låg pension?  För jag vet ju inte hur mycket det blir, men  på ett ungefär.  Så det ska nog gå.

Sedan lyssnar jag på Benny Andersson. Visserligen är det härligt med sång men även instrumental musik är skönt att lyssna på.
Gäller att komma ner i varv innan sovdags.zzzzzzzzz

Rickard Wolfs stämma har tystnat

Ne me quitte pas -  vem minns inte Jaques Brel´s låt. Men den är minst lika underbar att lyssna på i  Rickard Wolf´s tappning, hans fantastiska röst gör den till en favorit.  Och nu är denne underbare sångare och skådespelare också död.
Det är sorgligt att så många av dem, vars musik jag lyssnat så mycket på, nu lämnar jordelivet.
Men hans sånger ska jag alltid lyssna på: Ne me quitte pas

Je ne l´oblié jamais. La musique !

Den mörkaste månaden av alla

Ack den mörka november är här,  första veckan är avverkad. Tack och lov. Det är ett kompakt mörker  och jag är så trött på kvällarna. Det blir inte mycket gjort när man somnar i fåtöljen varje kväll.

I måndags var jag på Bröstmottagningen och fick göra ett ultraljud,  som  till min glädje var normalt. Så nu kan jag släppa oron till nästa års kontroll. Även om oron seglar upp lätt, så har jag en förmåga att lägga sjukdomen som drabbat mig två gånger, bakom mig. Att leva i nuet och inte låta oron för återfall ta över.

På lunchen råkade råkade jag dock snubbla och föll pladask. Min stackars kollegor som gick på var sin sida om mig, såg mig fällas som en fura.  Som tur var tog jag emot mig på rätt sätt och bröt inget men mina knän fick sig en rejäl smäll. Nu har jag lite svårt att gå i trappor och måste ta det lugnt ett tag.

Jag vet inte hur många gånger som jag fallit omkull, snubblat och stupat. För det mesta går det bra men jag slår mig ju nästan alltid. Jag brukar linka bort från det pinsamma nedslaget, svärande över mina fötter som viker sig eller över de ojämna beläggningarna på trottoarerna.  Mina kollegor tog mig under var sin arm och drog upp mig denna gång, jag var nog lite chockad. Det går så fort, man märker inget och så ligger man där. Usch vad jobbigt.

Nu börjar den hala årstiden. Snö och is. På med broddarna. Pronto!

Amazonernas sång!

I morgon ska jag till  Sergels Torg och sjunga med i Bröstcancerföreningen Amazona`s sångmanifestation mot bröstcancer! Kl 15 00 börjar sångmanifestationen. på Sergels Torg.

Namnet på bröstcancerföreningen är symboliskt. Begreppet amazon kommer från grekiska mytologin, amason betyder krigare. Det finns också senare etymologisk myt om att amasonerna skar ut sitt vänstra bröst  (om de nu var högerhänta förstås) för att kunna hantera en pilbåge. (Källa: Wikipedia)

För 10 år sedan fick jag bröstcancer första gången och för tre år sedan var det dags igen. Båda mina bröst är bortopererade och jag är därför en amason i dubbel bemärkelse. Jag har stridit för att överleva, klarat cancer två gånger och att leva på riktigt! Men rädslan och oron släpper aldrig taget , dock får den inte ta över.  Så jag sjunger för full hals i morgon! 

Då ska vi sjunga bl a Gabriellas sång (Py Beckman /Stefan Nilsson) För mig symboliserar sången viljan att inte bara överleva uta natt leva livet fullt ut. För vi har ett enda liv och det lever vi nu!

Final i trädgården

Nu är det mesta i trädgården fixat inför vintern Jag har delat en del stora plantor, flyttat en del till andra lägen och tömt krukor. I växthuset finns ett par krukor kvar och pelargonerna var så fina at de får flytta in och står nu bredvid amaryllislökarna!!

Tidens gång

Vi skriver den 14 oktober 2017. Läser i tidningen att Bo Holmström, den kände journalisten som vi kunde se i Aktuellts inslag redan på 60-talet har dött. Vi som satt framför tv:n då minns nog hans berömda utrop:  "Lägg ut, lägg ut"  från bevakningen  av ambassadockupationen 1975. Då var jag 20 år och nyinflyttad i Stockholm.
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Det sista TV-inslaget som jag minns med denne rutinerade  reporter var från rapporteringen om mordet på Anna Lindh 2003.
I år har en hel del artister och författare/kulturmänniskor lämnat in. Gösta, Ekman, Loffe, Hasse Alfredsson, Mikael Nyqvist med flera.
För två veckor sedan var det DN:s profil Magdalena Ribbing som gick ut  tiden. Jag gillade att läsa hennes spalt i DN, det fanns mycket av sunt bondförnuft och vänlig medmänsklig hänsyn i hennes råd om god ton samt vett och etikett.
Allt efter som tiden går så blir vi alla äldre.  Inte ens jag är ung längre. Faktiskt så ser jag bakåt rätt mycket, minns hur det var för 20, 30 år sedan. Då jag var ung, fast över 30 år så då får det bli 30, 40 år sedan.. Så länge sedan!
Mina barn är inte heller så unga längre, utom kanske den yngsta som inte uppnått 25 ännu. Men mina syskon är 79 respektive 69 år. Livet rullar på med en faslig fart. Rätt som det är så tar det slut. Vi vet inte när och hur och tur är väl det. Det gäller att leva, ta tillvara den tid som man har.
Ett led i detta är att jag nästa vår ska jag gå i förtida pension. Jag känner att jag har gjort mitt på jobbet. Man satsar inte på en 62-åring så det får räcka nu.
Ibland undrar jag vad jag gjort? Tänk om jag blir väldigt isolerad här hemma? Min man ska jobba ett par år till. Men jag kommer att vara sysselsatt med min blogg, trädgården, bakning, katterna, böcker, bakning, vila, fotografera..
 Det finns så mycket att syssla med eller attbara vara.

Blå flox, en favorit!  Nu går allt mer till träda i trädgården.  

Ett liv i rosa

Oktober ! Höstrusk, regn och kallt. I dag är det endast  6 grader varmt men  i växthuset finns ännu blommande pelargoner, grekisk lövkoja och lejongap. De var så fina att jag inte kunde kasta dem på komposten.  Jag har satt ut en hel del av årets sommarväxter i rabatterna eftersom de fortfarande blommar. Så slipper jag tömma och tvätta krukorna när det är iskallt ute.

Nyanskaffning 2017. Lilj

Under sommaren har jag fått tre olika krukrosor som fortfarande har knopp och har vuxit till sig. Dessa har jag grävt ner längs  med altanen så nu har vi 22 rosbuskar till våren.. Rådjuren har en del att  tugga på.

En av alla rosor som vi kan plocka in och njuta av! 

På altanen finns ännu några stora krukor med oleander, luktärter
och paradisblomster. De blommar ju fortfarande!
Men blir det en frostnatt så är det slut. 

Även på farstutrappan har vi krukor med sommarblommor som vägrar hösten. De står i krukor som inte är så tunga och får stå tills frosten tagit dem. Då är det bara att tippa dem på komposten, spola av krukorna och vända dem upp och ner inför vintern.

Växthuset är städat. Återstår att ställa samman alla utemöblerna under altantaket och sedan täcka allt med presenning.

Eftersom det är oktober så är  ju Rosa Bandet-kampanjen i gång. Jag har varit på årets läkarkontroll och det gick bra. Så ringde onkologen  och sade att de tycker att jag även ska få göra ett ultraljud, för säkerhets skull så görs en sådan också. Jag har två silikonproteser och under den högra ska de undersöka med ultraljud. Den undersökningen får jag dock vänta på i 10 veckor. Nu äntligen,  har jag fått en tid tills början av november efter att ha ringt och undrat när jag ska få någon kallelse.

Jag kan ju inte tycka att det blivit bättre att att förlägga Bröstcentrum till Södra Station, även om jag har väldigt nära dit från jobbet. När allt fanns på SÖS fick jag gå tvärs över korridoren till röntgenavdelningen och göra ultraljudet, utan någon väntetid och samma dag, gick snabbt. Men jag får väl vara glad att jag får göra ultraljudet, egentligen är det en extra undersökning jag får som bonus.

Livets föränderlighet

Höst! Regn! Grått! Fast solen tittade fram när jag åkte hem från Personskadeseminariet på Östermalm.
Det blev en givande och intressant dag, träffade f d kollegor  som jobbar inom branschen och lyssnade på intressanta föredrag.  En föreläsare var en man i sin bästa ålder som nästan dog p g a felbehandling, men som mot alla odds överlevde. Priset var dock högt, han fick amputera båda benen och en del av magen och har bara en brukbar hand. Rullstolsbunden så klart men har gått, eller rullat vidare med sitt liv Han är numera författare och inspiratör, och int alls den bittra person som jag trodde att det skulle vara.
Han har skrivit två böcker om sin egna historia, har en drastisk mörk humor och betonar vikten att inte vara bitter på livet. Han har vänt sitt öde till  något att leva med värdighet och humor. En beundransvärd bedrift att inte ge upp när livet vänds upp och ner.

Det kändes lite nostalgiskt att veta att det här var sista gången som jag deltar i ett branschseminarium för nästa år vid den här tiden är jag avtalspensionär och har slutat jobba.
Men det blir lagom. Jag är mätt nu på omorganisationer och förändringar. Men jag kommer att sakna mina kollegor. Och våra luncher. Skratten och glädjen att vi har ett ett intressant jobb.
Men allt har sin tid och jag ska ägna mig åt annat. Det finns så mycket att göra och jag ska fundera på vad jag ska ägna mig åt.

 Jag jobbar redan nu på deltid vilket känns bra. Jag tog så steget att begära hel avtalspension i våras  för jag känner att jag har ett liv att leva. Jag vill orka med något mer än att gå till jobbet,  hem och vila och sova och så nästa dag gå upp, till jobbet, hem och sova.

Kvällar tillbringar jag halvsovande framför tv:n, Somnar när jag ska läsa en bok. Bio och teater kräver mental förberedelse eftersom en sådan kväll blir sen och jag är mån om den sömn som ibland  är svårfångad. Men i kväll kändes det lite mer inspirerat så nu sitter jag framför datorn för i morgon  är min lediga dag.

Småortigt

Om man kommer som jag, från en småort - kan man då sägas vara småortig. Vad menas i så fall med detta begrepp?

Öre by som jag kommer från,  är en typisk småort. Googlar lite löst och hittar många träffar på denna småort på 51 hela invånare. Två av dem är mina släktingar..

Byn har fått ett bageri har det visat sig.En ung tjej med sin pojkvän har köpt ett hus i byn. Hon gillar att baka och har nu ett litet bageri på deltid. Kul att någon vill sats på byn, eller ska man säga småorten..
Nä, för mig är det byn.

Byn som Gud glömde brukade vi säga. Kanske lever byn upp lite igen. Det går i vågor.

Minnena strömmar ur fotoalbumen

Nostalgiafton i kväll. Skulle skanna några bilder från 80-talet och fastnade i albumen och fotohögarna.

Här är jag 10 år, 1965. Jag hade fått mina första glasögon och snart därefter fick några typer i skolan för sig att att börja retas: Glasögonorm! Det var starten på en lång mobbningskarriär i skolan. Jag har aldrig glömt men förlåter dessa idioter som antagligen aldrig sett annat än hemkommunen Nordmaling. Jag är mest glad att jag tog mig från orten innan jag var helt förstörd. Jag hade ju aldrig kunnat tro att Stockholm och Uppsala skulle kunna vara alternativ för en lantis som jag om jag fått gå igenom högstadiet i lugn och ro.

Jag läste nyligen en frågespalt där en kille i 30-årsåldern, som mobbats i högstadiet, frågar psykologen om hur längedessa minnen påverkar en.
Tyvärr måste jag säga, dock är jag inte psykolog men beteendevetare, att dessa minnen aldrig försvinner men man kan bestämma, eller man måste bestämma sig för att de inte får påverka ens liv. Det tog mig många år att komma vidare, har alltid haft en känsla av att jag är utanför och inte så social. Jag har lite svårt ff att känna mig bekväm. Fast nu på äldre dar så tar jag igen det där med att vara så blyg och inte våga synas.