Den mörkaste månaden av alla

Ack den mörka november är här,  första veckan är avverkad. Tack och lov. Det är ett kompakt mörker  och jag är så trött på kvällarna. Det blir inte mycket gjort när man somnar i fåtöljen varje kväll.

I måndags var jag på Bröstmottagningen och fick göra ett ultraljud,  som  till min glädje var normalt. Så nu kan jag släppa oron till nästa års kontroll. Även om oron seglar upp lätt, så har jag en förmåga att lägga sjukdomen som drabbat mig två gånger, bakom mig. Att leva i nuet och inte låta oron för återfall ta över.

På lunchen råkade råkade jag dock snubbla och föll pladask. Min stackars kollegor som gick på var sin sida om mig, såg mig fällas som en fura.  Som tur var tog jag emot mig på rätt sätt och bröt inget men mina knän fick sig en rejäl smäll. Nu har jag lite svårt att gå i trappor och måste ta det lugnt ett tag.

Jag vet inte hur många gånger som jag fallit omkull, snubblat och stupat. För det mesta går det bra men jag slår mig ju nästan alltid. Jag brukar linka bort från det pinsamma nedslaget, svärande över mina fötter som viker sig eller över de ojämna beläggningarna på trottoarerna.  Mina kollegor tog mig under var sin arm och drog upp mig denna gång, jag var nog lite chockad. Det går så fort, man märker inget och så ligger man där. Usch vad jobbigt.

Nu börjar den hala årstiden. Snö och is. På med broddarna. Pronto!