Sommarn som inte regnar bort

Sommaren är i sitt esse. Den har hittills varit utan sin like, kanske som sommarn 1994. Försommarvärme, torka, mera sol och värme, 30 grader!  Puh!
Därpå en kall och regnig midsommar, som så ofta. traditionsenligt Vi tillbringade  midsommaren hos våra goda vänner i Roslagen. Det var trevligt som alltid, och vi passade även  på att uppvakta Gunnel som fyllt 60 år! 
När jag gick i pension fick jag bl a totalt fyra champagneflaskor från kollegor och exkollegor så det passade ju bra att dela med sig så efter en regnig och blöt färd ut till Rosslagen så tog vi fram en flaska champagne och snittar som jag gjort i ordning hemma. Trevlig start på midsommaren. På midsommardagen tog vi en tur till Norrtälje innan det var dags att återvända.

Efter lite ostadigt väder kom sommaren tillbaka med full styrka. Nu är det så varmt och torrt att bönderna måste snart nödslakta en del boskap. En ekologisk grisfarmare ger bort 68 grisar, det är ju katastrof för den enskilde lantbrukaren så klart.  Maten blir dyrare i höst  och den här extrema torkan ger onekligen insikt i hur de har det i länder där det inte regnar på ett helt år..
Än så länge har vi bevattningsförbud i vår kommun men dt gäller att vattna med förstånd.

Min tid är nu!

Nu är jag lös och ledig. Den 1 juni gick jag i förtida pension med uttag av tjänstepension enligt FTP 2-planen vilket innebär att jag nu har en hyfsad pension fram till 65 år. Egentligen kunde jag ha gått vid 62 år, jag är 63 om ett par veckor men jag var inte riktigt mogen för pensionering för två år sedan. Man måste som anställd anmäla sin pensionsavgång 12 månader innan och under 2016 var jag inte inne på att helt sluta, eftersom det även fanns en deltidslösning. Den deltiden innebar dock bara att jag kunde gå ner till 80 % och jag fick ingen täckning av inkomstförlusten genom något pensionssystem.Jag kunde dock varva ner vilket behövdes och förra våren, efter dels strul med deltiden och dels ett  dåligt löneavtal igen, så kände jag efter: vill jag fortsätta jobba tills 65 år i ett jobb där jag som äldre arbetskraft inte satsas på, inte ges intressanta uppdrag eller känner mig uppskattad av företaget och där det nu blir stora tekniska förändringar. De flesta av mina kollegor som jag arbetat med under alla år på företaget har dessutom försvunnit en efter en, gått i pension eller till andra jobb. Jag kände inte att jag hade någon större samhörighet med den yngre generationen, så detta bidrog också. Svaret blev att jag lade in om förtida pensionsavgång!
Jag ångrar inte detta ett enda dugg! Jag kan ångra lite att jag inte gick förra året men nu njuter jag mitt otium för fulla muggar.
Innan jag gick i pension tog jag tre veckors semester i maj. Förtst jobbade jag i trädgården och sedan åkte jag till New York i tio dagar med min man. Vi hann med otroligt mycket på dessa dagar. Nästan för mycket, skulle kanske ha haft ett lugnare tempo. Staden är för stor för mig, skulle inte kunna bo där men det är kul att ha varit där. Vi bodde på ett bra hotell på Manhattan och där var det ruschigt värre. Lite lugnare i Brooklyn, Greenwich Village och Chinatown samt Little Italy (stadsdelen som nästan helt upphört att vara en del av Italy och istället en del av Kina). Vi cyklade i Central Park, cyklarna hade inga fotbromsar till min förfäran men det gick bra) Vi var i Botaniska parken i Brooklyn, Metropolitan museum of Art, MMA. Precis då var utställningen Heavenly Bodies - Fashion and Catholic imagination  installerad. Den invigdes helgen därpå men vi kunde se den i sin helhet. Förutom dessa kreationer, så har jag nog inte sett så mycket konst från hela världen!  Vi var på muséet under två dagar. Så nu har jag sett NY, been there - done that!

Central Park var en underbar oas  och huset där John Lennon bodde, hans minnesplats och minneslund som Yoko Ono donerat var fint att se. Skyskraporna är mäktiga men bara hus egentligen.  Vi skippade Empire State Building, istället åkte vi upp till observatoriet på One World Center, 101 våningar högt  - där var vi.

Knytblusens återkomst

Oj oj vilken respons som upproret mot Akademien,  #knytblusmanifest fick. Idag demonstrerade över 1 000 personer utanför Börshuset. Inte bara kvinnor utan även många män fanns med på Stortorget.
Det kändes rätt och riktigt!

 Tiden går så fort, våren är äntligen här och alla fåglar kommit re´n.
Jag har varit i trädgården några timmar efter jobbet och nu har frösådden satt fart. En del frön har redan slagit till och rotats sig så jag måste plantera om i större krukor. Sedan räfsade jag löv, det finns hur mycket som helt liksom av mossa.
Nu när jag snart går i pension på heltid så har  jag ju tid att strosa och att bara göra ingenting.  Jag stannar upp då och då och drar djupa andetag, njuter av vårsolen och av den första humlan på krokusen.
Eftersom jag jobbar deltid så har jag ju mina lediga fredagar som varit räddningen under detta sista år av mitt arbetsliv. Att trappa ner inför pensioneringen har varit bra för mig. Jag har haft bättre ork och kunnat vila på kvällarna. Fredagarna har i och för sig gått åt till att städa, inhandla nödvändigheter, pyssla och dona och allt det där, som jag tycker är viktigt. Göra det trivsamt hemma till exempel.
Jag har nog checkat ut ganska mycket redan, har haft lite väl lite att göra det här sista halvåret så det har varit lite småtråkigt. Nu har jag lite med så dagarna går fort, jobbar bara totalt 14 arbetsdagar till. I maj åker vi till New York och sedan två veckors jobb innan min pensionsavgång.
Om bara hälsan står mig bi så ska jag bli en aktiv pensionär och göra allt det där som jag alltid velat göra, men inte kunnat för jobb och alla förpliktelser.

Far och flyg!

Så fort tiden går, snart är ju även påsken över. Jag tog  så klart en tur till Blåkulla med katterna i torsdags.
Vi hade bullat upp med påskgodis till alla små häxor som brukar komma förbi, men i år blev det inte så många. Så då måste vi ju äta godiset själv.. Plus att jag hade köpt en del till oss också.  På långfredagen åt vi oss igenom dagen. Middag blev en fantastisk lammstek späckad med vitlök och rosmarin, som förrätt en supergod receptlaxmousse.    Påsktårta var det ju kul att göra så även en sådan producerades till familjemiddagen på långfredagen. Igår blev en det god sillunch med husets inlagda sill plus ABBAs goda sillar med ingefära  och granskott m m smaktillsatser.
Nu går tiden väldigt fort, har bara fyra veckor kvar att jobba. Sedan ledig tre veckor, varav tio dagar i New York, och sedan blir det två veckors arbete innan jag checkar ut från jobbet för sista gången. Känns både skönt och lite, fast bara lite, vemodigt. Jag vet att jag gör ett bra val, att sluta jobba nu nä jag fortfarande har ork och hälsa att göra något vettigt med fritiden. Jag får en bra avtalspension och kommer att klara mig bra ekonomiskt. Nu behöver jag ju inte så mycket av nya kläder längre, har inget behov av att följa modet längre och så blir det absolut billigare luncher. Inte heller har jag behov av ett SL-kort varje månad, även fast jag nu använder pensionärsrabatten så räcker det ju att ha en reskassa inställd på pensionärsresor!  Jag har min elcykel att susa omkring med här i omgivningarna, eller bilen eller så tar jag buss/tåg. Nästa år kommer pendelstågsstationen att öppnas så då blir det 20 minuters resväg till City, för museibesök och pensionärsträffar, släktforskning och allt vad jag ska pyssla med.

 I media har debatten böljat om hetsen mot Stadsteaterns förre chef, som valde att avsluta sitt liv vid 58 års ålder, enligt bulletinen från Stadsteatern. Det är ett mildare uttryck än att ta sitt eget liv, begå suicid eller ta självmord.
Han må ha varit en hård chef men de där media-dreven är helt sjuka. Det är fullständigt vidrigt att man hänger ut personer oavsett om de är kända eller ej. Vi behöver inte veta allt om alla. Nu skrevs det mycket i media om hans död, spekulerande hit och dit och det måste kännas för d-t för hans familj. Varför kan de inte få ha sin sorg i fred? Han valde att lämna, både sin tjänst och sitt liv, och därmed sin familj! Att inte orka leva, så outsägligt tungt för de som blir kvar.
Jag vet, för en av mina systrar tog sitt liv, strax innan hon skulle fylla 40 år. Det är nu nästan 40 år sedan men jag kommer aldrig att glömma hur det var som anhörig.
Jag tror på godhet och att göra  gott, att göra bra saker och glädja andra. Det man vill att andra ska göra mot en själv, ska man göra mot dem. Behandla någon väl - så behandlas du väl. Tyvärr stämmer ju inte alltid detta, otack är världens lön, det vet vi. Men godheten måste segra, och ondskan hållas tillbaka, vändas till något konstruktivt.

För ett tag  sedan botaniserade jag i bakningshyllan på Willys. Det finns ju en uppsjö av dekor till bakverk. Jag fastnade för Guldstoft till bakning fr Odense. Vad i hela världen? Jo men det är ju trenden i år, bakverk i guld. Tänk att jag missat det. Men nu:  förra helgen gjorde jag banankaka med guldstoft och idag, choklad- och apelsinkaka med guld.. I helgen blev det förresten  även ett mycket gott surdegsbröd. Dock utan guld, någon måtta får det väl vara.

Jag trivs sämst i kontorslandskap

 och nu sitter jag i ett. Nästan med en gång efter flytten till landskapsmiljön,  så kände jag att: Nej  - här vill jag inte vara. Nu är det snart 18 månader sedan och efter lite mer än ett halvår hade jag bestämt mig, jag pensionerar mig.Så jag har fått nog, lämnar snart mitt knog.

Om tre och en halv månad så checkar jag ut för gott, fast i sanningens namn så är jag nog redan lite utcheckad. Det blir nog så när man måste bestämma sig ett år i förväg, om man vill utnyttja 62-års-regeln. Denne regel inom  FAO-området, bank och försäkring innebär att anställda, som yngst födda 1955, kan ta ut pension från 62 år. Jag tillhör således sista årskullen som kan utnyttja denna möjlighet. Ibland brukar jag tycka synd oss femtiotalister, vi har jobbat och slitit och kämpat på men är lite bortglömda som generation. Förutom alla 56-or, de verkar vara 50-talets klippare.  Men jag kan i alla fall pensionera mig tidigare. Det är en dyr reform så det är väl därför den nu är borta med min årgång. Men jag är glad att jag har denna möjlighet.
Jag kommer att sakna mina kollegor, särskilt några. Men det är inte många kvar av min generation så jag, jo jag känner att det är över nu.  Mitt arbetsliv har varit långt och strävsamt. Det är dags att njuta sitt otium. Med sjukdomar som varit och andra sorger i bagaget så vill jag njuta av livet, medan det varar. Sedan är det ju för sent.
Och jag får dricka riktigt kaffe på eftermiddagarna varje dag. Ångande hett och starkt i tunna koppar. Doftande.  På mitt jobb finns bara tjocka muggar och kaffeautomater med kaffe som jag
i bästa fall kan benämna kaffedryck. Mest är det blask. Så jag tar en dubbel espresso med hett vatten, det tar en stund och man kan inte göra det när kön är lång bakom mig. Nej, tacka vet jag Don Pedro- bryggarna på 70-talet, hett och starkt. Men ack så lätt kannorna sprack.

Nu skriver vi således den 15 februari. Mitt arbetsliv är snart över. Det känns lite dubbelt men ändå bra, jag vet att jag har gjort mitt efter 40 år i arbetslivet. Jag orkar inte riktigt ta in allt nytt och det är otroligt påfrestande med kontorslandskap som sagt. Om en månad går en något äldre kollega i pension och sedan slutar en till. Sedan kommer jag att vara äldst i tjänst och ålder ett litet tag. I maj bär det av till New York och sedan blir jag en glad pensionär. Klackarna i taket! Eller suga på ramarna, vi får se. Men det reder sig nog.

Jag går och väntar..

Jag går som i väntans tider! Haha jag menar inte si men så. Det vill säga att jag väntar på min pensionering, det är helt klart att jag nu ställer in mig på att jag snart jobbat klart. Det har tagit en tid att vänja sig vid tanken, för jag har ju jobbat i över fyrtio år. Jag började jobba efter grundskolan, ett sabbatsår innan jag sedan började på gymnasiet långt hemifrån och sedan högskola i Stockholm och sedan jobb, föräldraskap och jobb och familjeliv. För sexton år sedan lämnade jag försäkringskassan för ett försäkringsbolag som utreder patientskador.  Det lämnar jag om fyra och halv månad!
Sedan har jag sovmorgon varje dag, kan göra vad jag vill eller ingenting alls, jag bestämmer..

I juni blir jag 63 år, och kanske borde jag ha jobbat tills 65 rent ekonomiskt men jag vill inte.
Jag vill leva nu. Ingen vet hur framtiden blir men har man som jag, haft cancer två gånger så känns det mer bråttom att få ledigt, bestämma över sin tid och ha ork till annat än att jobba. 

Så jag går, jag går i pension. Jag går och bakar, jag går och fiskar, jag går och målar.. Vad som helst utom  att gå till jobbet.

De flesta som jag känner från min tid på försäkringskassan har nu också gått i pension, förtida eller 65 år fyllda. På nuvarande jobbet har en efter en av de kollegor som jag jobbat längst med, antingen bytt jobb eller gått i pension. Så jag känner mig mer och mer off, alienerad från arbetet. Det bidrar ju till att det känns om det är dags att sluta nu.
Många är ju oroliga för sin pension, och det är väl jag också. Men jag vet på ett ungefär att jag kommer att ha så att jag/vi klarar oss, min man får naturligtvis högre pension eftersom han alltid tjänat betydligt mer än mig, som så vanligt är. Jag har ju jobbat deltid när barnen var små så jag får väl luta mig mot maken när han väl är pensionär. Deltid var för att barnen skulle ha det bra och inte så långa dagar i barnomsorgen.
I dag har jag också gjort min sista inbetalning till CSN så mitt studielån är äntligen betalt. Jag har betalat månadsvis i alla år men "höstade" nu in slutlikviden så nu är jag skuldfri.

I dag har jag planerat om krukväxterna, det behövs ju så här på början av året när de ska skjuta fart.  Vi har inte en gnutta snö och det är plusgrader för jämnan, ser ju inte ut som vi får så mycket snö denna vinter, och då lär sommaren bli utslätat dålig också. Miljöförstöringen gör att klimatet förändrats och vi får inga tydliga gränser mellan årstiderna längre. Jag gjorde en höstsådd i november i den pallkrage som vi har växthusglas över, och där har det redan grott..kan se gröna rader. Vet ju inte vad det blir av detta, bara mitten av januari än så länge men om det inte blir rejält kallt så klarar det sig nog. 

Jag hoppas i alla fall att det blir en varm vår, och en varm sommar, min första som pensionär.

New York New York

I kväll lyssnar jag på låten New York, New York med Frank Sinatra eftersom vi nu bokat en NY-resa i vår. Vi ska göra stan i 10 dagar.  När jag kommer hem igen har jag bara två veckor kvar att jobba! Sedan blir avtalspension. Lite pirrigt, tänk om jag får väldigt låg pension?  För jag vet ju inte hur mycket det blir, men  på ett ungefär.  Så det ska nog gå.

Sedan lyssnar jag på Benny Andersson. Visserligen är det härligt med sång men även instrumental musik är skönt att lyssna på.
Gäller att komma ner i varv innan sovdags.zzzzzzzzz

Rickard Wolfs stämma har tystnat

Ne me quitte pas -  vem minns inte Jaques Brel´s låt. Men den är minst lika underbar att lyssna på i  Rickard Wolf´s tappning, hans fantastiska röst gör den till en favorit.  Och nu är denne underbare sångare och skådespelare också död.
Det är sorgligt att så många av dem, vars musik jag lyssnat så mycket på, nu lämnar jordelivet.
Men hans sånger ska jag alltid lyssna på: Ne me quitte pas

Je ne l´oblié jamais. La musique !

Den mörkaste månaden av alla

Ack den mörka november är här,  första veckan är avverkad. Tack och lov. Det är ett kompakt mörker  och jag är så trött på kvällarna. Det blir inte mycket gjort när man somnar i fåtöljen varje kväll.

I måndags var jag på Bröstmottagningen och fick göra ett ultraljud,  som  till min glädje var normalt. Så nu kan jag släppa oron till nästa års kontroll. Även om oron seglar upp lätt, så har jag en förmåga att lägga sjukdomen som drabbat mig två gånger, bakom mig. Att leva i nuet och inte låta oron för återfall ta över.

På lunchen råkade råkade jag dock snubbla och föll pladask. Min stackars kollegor som gick på var sin sida om mig, såg mig fällas som en fura.  Som tur var tog jag emot mig på rätt sätt och bröt inget men mina knän fick sig en rejäl smäll. Nu har jag lite svårt att gå i trappor och måste ta det lugnt ett tag.

Jag vet inte hur många gånger som jag fallit omkull, snubblat och stupat. För det mesta går det bra men jag slår mig ju nästan alltid. Jag brukar linka bort från det pinsamma nedslaget, svärande över mina fötter som viker sig eller över de ojämna beläggningarna på trottoarerna.  Mina kollegor tog mig under var sin arm och drog upp mig denna gång, jag var nog lite chockad. Det går så fort, man märker inget och så ligger man där. Usch vad jobbigt.

Nu börjar den hala årstiden. Snö och is. På med broddarna. Pronto!