Rickard Wolfs stämma har tystnat

Ne me quitte pas -  vem minns inte Jaques Brel´s låt. Men den är minst lika underbar att lyssna på i  Rickard Wolf´s tappning, hans fantastiska röst gör den till en favorit.  Och nu är denne underbare sångare och skådespelare också död.
Det är sorgligt att så många av dem, vars musik jag lyssnat så mycket på, nu lämnar jordelivet.
Men hans sånger ska jag alltid lyssna på: Ne me quitte pas

Je ne l´oblié jamais. La musique !

Den mörkaste månaden av alla

Ack den mörka november är här,  första veckan är avverkad. Tack och lov. Det är ett kompakt mörker  och jag är så trött på kvällarna. Det blir inte mycket gjort när man somnar i fåtöljen varje kväll.

I måndags var jag på Bröstmottagningen och fick göra ett ultraljud,  som  till min glädje var normalt. Så nu kan jag släppa oron till nästa års kontroll. Även om oron seglar upp lätt, så har jag en förmåga att lägga sjukdomen som drabbat mig två gånger, bakom mig. Att leva i nuet och inte låta oron för återfall ta över.

På lunchen råkade råkade jag dock snubbla och föll pladask. Min stackars kollegor som gick på var sin sida om mig, såg mig fällas som en fura.  Som tur var tog jag emot mig på rätt sätt och bröt inget men mina knän fick sig en rejäl smäll. Nu har jag lite svårt att gå i trappor och måste ta det lugnt ett tag.

Jag vet inte hur många gånger som jag fallit omkull, snubblat och stupat. För det mesta går det bra men jag slår mig ju nästan alltid. Jag brukar linka bort från det pinsamma nedslaget, svärande över mina fötter som viker sig eller över de ojämna beläggningarna på trottoarerna.  Mina kollegor tog mig under var sin arm och drog upp mig denna gång, jag var nog lite chockad. Det går så fort, man märker inget och så ligger man där. Usch vad jobbigt.

Nu börjar den hala årstiden. Snö och is. På med broddarna. Pronto!

Amazonernas sång!

I morgon ska jag till  Sergels Torg och sjunga med i Bröstcancerföreningen Amazona`s sångmanifestation mot bröstcancer! Kl 15 00 börjar sångmanifestationen. på Sergels Torg.

Namnet på bröstcancerföreningen är symboliskt. Begreppet amazon kommer från grekiska mytologin, amason betyder krigare. Det finns också senare etymologisk myt om att amasonerna skar ut sitt vänstra bröst  (om de nu var högerhänta förstås) för att kunna hantera en pilbåge. (Källa: Wikipedia)

För 10 år sedan fick jag bröstcancer första gången och för tre år sedan var det dags igen. Båda mina bröst är bortopererade och jag är därför en amason i dubbel bemärkelse. Jag har stridit för att överleva, klarat cancer två gånger och att leva på riktigt! Men rädslan och oron släpper aldrig taget , dock får den inte ta över.  Så jag sjunger för full hals i morgon! 

Då ska vi sjunga bl a Gabriellas sång (Py Beckman /Stefan Nilsson) För mig symboliserar sången viljan att inte bara överleva uta natt leva livet fullt ut. För vi har ett enda liv och det lever vi nu!

Final i trädgården

Nu är det mesta i trädgården fixat inför vintern Jag har delat en del stora plantor, flyttat en del till andra lägen och tömt krukor. I växthuset finns ett par krukor kvar och pelargonerna var så fina at de får flytta in och står nu bredvid amaryllislökarna!!

Tidens gång

Vi skriver den 14 oktober 2017. Läser i tidningen att Bo Holmström, den kände journalisten som vi kunde se i Aktuellts inslag redan på 60-talet har dött. Vi som satt framför tv:n då minns nog hans berömda utrop:  "Lägg ut, lägg ut"  från bevakningen  av ambassadockupationen 1975. Då var jag 20 år och nyinflyttad i Stockholm.
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Det sista TV-inslaget som jag minns med denne rutinerade  reporter var från rapporteringen om mordet på Anna Lindh 2003.
I år har en hel del artister och författare/kulturmänniskor lämnat in. Gösta, Ekman, Loffe, Hasse Alfredsson, Mikael Nyqvist med flera.
För två veckor sedan var det DN:s profil Magdalena Ribbing som gick ut  tiden. Jag gillade att läsa hennes spalt i DN, det fanns mycket av sunt bondförnuft och vänlig medmänsklig hänsyn i hennes råd om god ton samt vett och etikett.
Allt efter som tiden går så blir vi alla äldre.  Inte ens jag är ung längre. Faktiskt så ser jag bakåt rätt mycket, minns hur det var för 20, 30 år sedan. Då jag var ung, fast över 30 år så då får det bli 30, 40 år sedan.. Så länge sedan!
Mina barn är inte heller så unga längre, utom kanske den yngsta som inte uppnått 25 ännu. Men mina syskon är 79 respektive 69 år. Livet rullar på med en faslig fart. Rätt som det är så tar det slut. Vi vet inte när och hur och tur är väl det. Det gäller att leva, ta tillvara den tid som man har.
Ett led i detta är att jag nästa vår ska jag gå i förtida pension. Jag känner att jag har gjort mitt på jobbet. Man satsar inte på en 62-åring så det får räcka nu.
Ibland undrar jag vad jag gjort? Tänk om jag blir väldigt isolerad här hemma? Min man ska jobba ett par år till. Men jag kommer att vara sysselsatt med min blogg, trädgården, bakning, katterna, böcker, bakning, vila, fotografera..
 Det finns så mycket att syssla med eller attbara vara.

Blå flox, en favorit!  Nu går allt mer till träda i trädgården.  

Ett liv i rosa

Oktober ! Höstrusk, regn och kallt. I dag är det endast  6 grader varmt men  i växthuset finns ännu blommande pelargoner, grekisk lövkoja och lejongap. De var så fina att jag inte kunde kasta dem på komposten.  Jag har satt ut en hel del av årets sommarväxter i rabatterna eftersom de fortfarande blommar. Så slipper jag tömma och tvätta krukorna när det är iskallt ute.

Nyanskaffning 2017. Lilj

Under sommaren har jag fått tre olika krukrosor som fortfarande har knopp och har vuxit till sig. Dessa har jag grävt ner längs  med altanen så nu har vi 22 rosbuskar till våren.. Rådjuren har en del att  tugga på.

En av alla rosor som vi kan plocka in och njuta av! 

På altanen finns ännu några stora krukor med oleander, luktärter
och paradisblomster. De blommar ju fortfarande!
Men blir det en frostnatt så är det slut. 

Även på farstutrappan har vi krukor med sommarblommor som vägrar hösten. De står i krukor som inte är så tunga och får stå tills frosten tagit dem. Då är det bara att tippa dem på komposten, spola av krukorna och vända dem upp och ner inför vintern.

Växthuset är städat. Återstår att ställa samman alla utemöblerna under altantaket och sedan täcka allt med presenning.

Eftersom det är oktober så är  ju Rosa Bandet-kampanjen i gång. Jag har varit på årets läkarkontroll och det gick bra. Så ringde onkologen  och sade att de tycker att jag även ska få göra ett ultraljud, för säkerhets skull så görs en sådan också. Jag har två silikonproteser och under den högra ska de undersöka med ultraljud. Den undersökningen får jag dock vänta på i 10 veckor. Nu äntligen,  har jag fått en tid tills början av november efter att ha ringt och undrat när jag ska få någon kallelse.

Jag kan ju inte tycka att det blivit bättre att att förlägga Bröstcentrum till Södra Station, även om jag har väldigt nära dit från jobbet. När allt fanns på SÖS fick jag gå tvärs över korridoren till röntgenavdelningen och göra ultraljudet, utan någon väntetid och samma dag, gick snabbt. Men jag får väl vara glad att jag får göra ultraljudet, egentligen är det en extra undersökning jag får som bonus.

Livets föränderlighet

Höst! Regn! Grått! Fast solen tittade fram när jag åkte hem från Personskadeseminariet på Östermalm.
Det blev en givande och intressant dag, träffade f d kollegor  som jobbar inom branschen och lyssnade på intressanta föredrag.  En föreläsare var en man i sin bästa ålder som nästan dog p g a felbehandling, men som mot alla odds överlevde. Priset var dock högt, han fick amputera båda benen och en del av magen och har bara en brukbar hand. Rullstolsbunden så klart men har gått, eller rullat vidare med sitt liv Han är numera författare och inspiratör, och int alls den bittra person som jag trodde att det skulle vara.
Han har skrivit två böcker om sin egna historia, har en drastisk mörk humor och betonar vikten att inte vara bitter på livet. Han har vänt sitt öde till  något att leva med värdighet och humor. En beundransvärd bedrift att inte ge upp när livet vänds upp och ner.

Det kändes lite nostalgiskt att veta att det här var sista gången som jag deltar i ett branschseminarium för nästa år vid den här tiden är jag avtalspensionär och har slutat jobba.
Men det blir lagom. Jag är mätt nu på omorganisationer och förändringar. Men jag kommer att sakna mina kollegor. Och våra luncher. Skratten och glädjen att vi har ett ett intressant jobb.
Men allt har sin tid och jag ska ägna mig åt annat. Det finns så mycket att göra och jag ska fundera på vad jag ska ägna mig åt.

 Jag jobbar redan nu på deltid vilket känns bra. Jag tog så steget att begära hel avtalspension i våras  för jag känner att jag har ett liv att leva. Jag vill orka med något mer än att gå till jobbet,  hem och vila och sova och så nästa dag gå upp, till jobbet, hem och sova.

Kvällar tillbringar jag halvsovande framför tv:n, Somnar när jag ska läsa en bok. Bio och teater kräver mental förberedelse eftersom en sådan kväll blir sen och jag är mån om den sömn som ibland  är svårfångad. Men i kväll kändes det lite mer inspirerat så nu sitter jag framför datorn för i morgon  är min lediga dag.

Småortigt

Om man kommer som jag, från en småort - kan man då sägas vara småortig. Vad menas i så fall med detta begrepp?

Öre by som jag kommer från,  är en typisk småort. Googlar lite löst och hittar många träffar på denna småort på 51 hela invånare. Två av dem är mina släktingar..

Byn har fått ett bageri har det visat sig.En ung tjej med sin pojkvän har köpt ett hus i byn. Hon gillar att baka och har nu ett litet bageri på deltid. Kul att någon vill sats på byn, eller ska man säga småorten..
Nä, för mig är det byn.

Byn som Gud glömde brukade vi säga. Kanske lever byn upp lite igen. Det går i vågor.

Minnena strömmar ur fotoalbumen

Nostalgiafton i kväll. Skulle skanna några bilder från 80-talet och fastnade i albumen och fotohögarna.

Här är jag 10 år, 1965. Jag hade fått mina första glasögon och snart därefter fick några typer i skolan för sig att att börja retas: Glasögonorm! Det var starten på en lång mobbningskarriär i skolan. Jag har aldrig glömt men förlåter dessa idioter som antagligen aldrig sett annat än hemkommunen Nordmaling. Jag är mest glad att jag tog mig från orten innan jag var helt förstörd. Jag hade ju aldrig kunnat tro att Stockholm och Uppsala skulle kunna vara alternativ för en lantis som jag om jag fått gå igenom högstadiet i lugn och ro.

Jag läste nyligen en frågespalt där en kille i 30-årsåldern, som mobbats i högstadiet, frågar psykologen om hur längedessa minnen påverkar en.
Tyvärr måste jag säga, dock är jag inte psykolog men beteendevetare, att dessa minnen aldrig försvinner men man kan bestämma, eller man måste bestämma sig för att de inte får påverka ens liv. Det tog mig många år att komma vidare, har alltid haft en känsla av att jag är utanför och inte så social. Jag har lite svårt ff att känna mig bekväm. Fast nu på äldre dar så tar jag igen det där med att vara så blyg och inte våga synas.

I den lilla byn Öre, som jag kommer ifrån  har en ung tjej startat ett litet gårdsbageri och kafé. Äntligen händer det något i den avkrok. Förra sommarn var vi upp och hälsade på min syster och svåger som bor i byn och jag fick då höra om bageriet.  Vi fick smaka på brödet,  gott men skulle nog kanske ha behövt lite mer salt.

Bröd behöver lite sälta tycker jag som annars är lite försiktig med salt. 

Men nu ska jag nog göra i ordning en surdeg, känns att det är dags igen!

Sommaren är kort, alltför kort. Men att det mesta regnar bort, som det heter i Thomas Ledins sång, stämmer inte riktigt med hur det blev i år. Det har inte regnat så mycket under juni till augusti , men det har varit en kylig sommar. Jag, som hoppades att  det skulle bli många varma sommarkvällar på altanen med alla underbara, doftande blommor, fick allt som oftast ta på mig fleecejackan. Och infravärmen fick gå igång. Men regn, det blev det inte så mycket av. Nu är det dock redan 4 september och regnet har öst ner hela dagen lång med hård blåst. En del av de höga sommarväxterna har blåst omkull, till och med blåst av. Så vi får raskt konstatera att det är höst.
Ett annat hösttecken är att det det skördas tomater, gurka och kryddor och lök i vår trädgård. Vi sådde ett par sorter av sallad, plocksallad och romansallad och den har vi ätit av fram tills nu, resten får gå i komposten då det är rätt grova blad nu.

Frösådd av malva blev fina dekorativa blommor på höga stänglar.

 David Austin-ros, en av totalt 22 rosenbuskar som vi har i vår trädgård.

Den här klängrosen, har prunkat som aldrig förr. Det trivs verkligen och i år var det särskilt lång och ymnig blomning. 

 I den nya odlingslådan med glas, pallkrage med glastak,  kuvösen kallad, har jag sått broccoli. Den växte, växte och växte och i augusti skördade jag ett par kilo,  förvällde och frös in. Ett par veckor senare skulle jag skörda mer och fick en chock. Broccolin var nämligen  helt översvämmad av kålmask, gröna och bruna larver som åt upp plantorna helt. Totalsanering och plastsäckar med plantor och allt togs till sopstationen. Fy så äckligt, aldrig mer odlar jag något med kål..
Det värsta är att jag nästan dagligen hittar tjocka larver på en av tomatplantorna i växthuset intill. Jag duschar av plantan, skakar och plockar bort dessa äckliga saker. Med de äter bara blad än så länge vilket jag är glad över..

Lägg till bildtext

Många djur och insekter finns i vår trädgård, denna ser lite kaxig ut där den står på krassebladet. Den fick vara kvar där den var..