Höstkänning

Det är höst. Oktobermörkret är kompakt  men  rosorna orkar fortfarande slå ut.  Våra underbara Peacerosor, stora och underbart skiftande i gul/rosa förgyller en och annan vas.

Alla växter  i trädgården ska nu varva ner.  Men en del har inte fattat detta. Som t ex den allra nyaste klematisen som tvärvissnade i augusti så jag klippte brutalt ner den. Vad har hänt , jo den satte igång att skjuta skott i september. Men nu får den vara, klarar den sig så blir jag glad förstås.

Jag har satt en hel del nya lökar men har som vanligt inte hunnit med att notera var jag satt dem, i min trädgårdsbok. Men jag har tagit foton med mobilen och förhoppningsvis så kan jag låta bli att gräva upp lökar under de första vårmånaderna.
Högtryckstvätten gjorde rent hus med algerna och en del sniglar kom fram ur sina skrymslen..

Jag har rensat ut allt från växthuset förutom Afrikas liljor som får stå där och sakta ner.
 Dock har jag har aldrig lyckats få dem att blomma en andra säsong men de här har jag fått av en bekant som lyckas med dessa blommor , år efter år. De är egenimporterade så att säga.

Vardagarna är fyllda av arbete, intensiva dagar och långa. Jag har svårt att slita mig från jobbet fastän jag vet att nu är det dags att gå hem. Vi har flyttat in i nya lokaler, kontorslandskap och det är fint värre. Men det är svårt att stänga av omgivningen, ibland pratar vi i telefon samtidigt allihop och det är jobbigt. Jag hör knappt min egen  konversation i dessa lägen.

Jag hoppas att kunna gå ner i arbetstid nästa sommar. Det är mitt sätt att klara av att jobba tills jag uppnått pensionsåldern om tre och halvt år. Om jag får ha hälsan vill säga, det finns ju inga garantier.
Livet är som det är, det är ingen dans på rosor för de flesta av oss.