Valångest?

Nej, valångest har jag definitivt inte. Jag röstade inte på Alliansen.

För första gången så förtidsröstade jag, lade min röst i valurnan på ett köpcenter för att slippa köa i skolan som är vallokalen,  mest för att slippa infektionsrisken. Det är alltid en lång kö av människor som vill rösta på själva valdagen.

Så fort jag hör någon hosta eller nysa så drar jag mig undan, vill inte komma för nära. Speciellt småbarn kan utgöra potentiella smittkällor.

Men i veckan så tog jag mig i alla fall in till city och lunchade med en f d kollega, hon bytte jobb i somras och vi har jobbat i hop i tolv år så jag kommer att sakna henne när jag börjar jobba igen. Vi åt en god lunch på Armémuséet  och sedan tog jag en liten tur för att handla några småsaker och tog bussen hem. Jag var helt slut i fötterna efter att ha gått , ändå var det inte någon långpromenad och att cykla till bussen var en pärs då jag fick total mjölksyrekollaps i benmusklerna. Så det gäller att träna upp musklerna så fort det kan göras.

Jag har två av sex cytostatikakurer kvar, på onsdag är det dags igen. Dagen innan ska jag träffa läkaren för kontroll och provtagning. Förra veckan hade jag telefonkontakt med honom och vi kom fram till att mitt ärende måste diskuteras med behandlingsteamet eftersom cyton, trots minskning till 80 %, ger så kraftig neuropati i fötterna att jag har svårt att gå. Då jag inte orkade med neuropatin längre tog jag trots allt Saroten i onsdags och det hjälpte faktiskt. Jag har varit ganska ok i fötterna, kunde faktiskt gå utan dessa nervsmärtor men istället så himla trött. Nu tar jag inte full dos och sträcker ut tiden mellan, tabletterna påverkar ändå. Kuddkänslan i fötterna är kvar men det kan jag stå ut med.

Det är ju många biverkningar, att nämna alla gör mig bara tröttare. Det är absolut tyngre och tyngre för varje gång men jag är snart igenom den här delen av behandlingen. Sedan är det strålning i fem veckor.

De här senaste veckorna har jag inte  varit ute i trädgården så mycket, trots det fina vädret. Har inte riktigt orkat,  neuropatin  i fötterna gör allt gående smärtsamt.  Som tur är så har jag kattungarna att roa mig med på dagarna, läsa  och se på film. Jag går en kort promenad varje dag som regel men tröttheten är verkligen besvärande.

Läste i DN igår om en ung tjej som bloggar om sin cancer, som så många andra. Hon  har fotograferat kvinnor som är skalliga med/utan peruk. Det var dock få äldre kvinnor som ville ställa upp på bild. Om jag ska gå till mig själv så tycker jag inte om att se mig själv skallig men det beror lite hur fotot är taget. Närbilder är hemska. Selfies blir det således sällan.