We go west

På väg till Dalarna, till goda vänner och Dalhalla. Efter nattens åskväder är luften ren och fuktig, nästan tropisk. Efter noggranna bevattningsinstruktioner till hemmavarande ungdomar som sköter alla blommor och framförallt växthuset, så satte vi oss bilen västerut.

 Lyssnar  på P4 i bilradion med en ung  tjej som drabbades av bröstcancer, strax sin skilsmässa och ett husköp. Hon satte i gång att leva på allvar istället för att deppa ihop.

Förutom att det nog skiljer 30 år mellan oss så är det mycket som
förenar. Hennes motto är att vara sig själv oavsett vad man drabbats av. Hon började blogga som så många av oss andra med cancer  gör.. Det som verkligen förenar är att jag varken denna gång eller förra omgången med bröstcancer, tillåtit mig själv att låta sjukdomen ta över min vardag. Det kan låta lättvindigt men är nödvändigt om man inte ska gå upp helt i sin sjukdom. Om man klarar att hålla sjukdomen från att ta över alla glädjeämnen som man ändå har, sin familj, vänner eller intressen och fokuserar på att det ska gå bra, så är man en bit på väg. Och nu hade jag min blogg igång sedan några årligen sovande så jag bestämde mig för att skriva av mig.

Jag lever här och nu. Om framtiden siar jag inte utan fokuserar jag på nuet,  är snart halvvägs igenom cyton och mår relativt väl. Jag har en familj och vänner samt kollegor som bryr sig om hur jag mår. Sjukvården fungerar och jag är trygg.

Jag förstår hennes vånda med håravfallet men skulle inte själv ha kortat ner behandlingen. Men jag har ju haft bröstcancer tidigare och tar därför inte sådana risker. Det hänger inte på håret kan jag tycka för min del, är ju inte så ung.

På tisdag e m ska jag till SÖS och ta prover inför cytobehandlingen på onsdag. Det blir den tredje behandlingen av sex och betyder att jag är halvvägs igenom cyton. Jag ska gå hel igenom det här som Peter Le Marc sjöng på sin sista bejublade konsert igår, har de flesta av hans skivor och de är en Lisa att lyssna på. Dessutom har han själv haft cancer och nu hans hustru. Vi är många som drabbas.

Nu ska maken och jag fira vårt pärlbröllop i kväll med middag i Tällberg och i morgon blir det Dalhalla. Det ska bli bli fint att återse Dalarna, faktiskt 20 år sedan sist.

En fördel med att inte kunna åka utomlands i sommar är att vi besökt närliggande mål inom Stockholmsregionen istället. Det finns många fina utflyktsmål som väntar och nästa blir en heldag i Uppsala, sta'n som jag flyttade till som sextonåring och som fick en mobbad tjej att blomstra och leva upp.