Eftertanke

I går när jag stod på badberget och gärna hade velat doppa mig, så tyckte jag lite synd om mig. Men så tog jag mig samman. Vad har jag att beskärma mig över. Jo, det förstås att få bröstcancer två gånger och behöva gå igenom pärsen med cytostatika, strålning och allt vad det för med sig. Tappa håret var ju något jag bävade för. Men jag har nu vant mig vid mitt äggskal. Peruken är alldeles för varm och skönast är att låta brisen smeka min hårbotten.

Medan jag går här och suckar över min otur, så faller bomber och granater över oskyldiga människor av kött och blod, som du och jag, i Syrien och på Gaza för att ta det nu värsta exemplet. När jag får cytostatikan på sjukhuset så kan jag vara trygg, det faller varken bomber eller briserar granater runt om mig eller runtom och sjukvårdspersonalen är lugn och trygg. Det blodbad som palestinska barn och syriska barn och vuxna utsätts för är nästan outhärdligt att läsa om och se på nyheterna. Men det ger perspektiv, att se sitt egen situation och det som jag genomgår i förhållande till vad som lidandet på annat håll.

Jag har en familj som stöttar mig, vänner och kollegor och ett jobb att återvända till och ett bra hus med underbar trädgård att driva runt i, lukta på blommorna, knipa en mördarsnigel och ja, i det stora hela. Det kunde vara värre.