Beslutsvånda

Det är nu bara en vecka till operationen, jag fick beskedet för snart tre veckor sedan och har börjat vänja mig. Men jag tycker att det är bra orättvist att behöva drabbas en gång till.  Men det är inte någon ide att grubbla över varför, mina gener kan jag inte göra något åt.

Jag måste fatta två beslut om min behandling innan operationen - dels om det där inplantatet med gris -  men jag har nu vant mig vid tanken. Har ju redan silikon så ok för gris på andra sidan..
Det andra är att delta i projektet som innebär att man inte ska göra en axillarutymning om det nu skulle vara påverkan på portvaktsskörteln, vilket jag hoppas och tror att det inte är, men om  - så kommer jag att avstå fr utrymning av körtlar ifall det är mikrovarianten.

Nu har jag tagit det beslutet. Jag satt nämligen på jobbet och funderade på att ringa onkologen Linda och höra vad hon tyckte- så ringer min mobil och det är hon. Tankeöverföring? Nej, onkologen trodde att jag hade en telefontid inbokad men hon hade redan ringt mig tidigare, men nu var hon som skickad.

Så jag rådgjorde en stund med henne, och nu har jag bestämt mig. Linda är verkligen en empatisk läkare som jag känner stort förtroende för och jag känner mig tryggare när jag rådgjort med henne.

Tyvärr har jag blivit förkyld - hela familjen har varit brakförkyld och igår var min hals som ett öppet sår.  Jag får se om jag hinner bli bra innan operationen, annars går det ju inte. Men det är en vecka så det borde gå.

Jag hoppas på värme och sol under konvalscenttiden så att jag kan vila med bok på altanen. Men april kan vara lynnig så tur att jag har min sköna läshörna att sitta och läsa i samt se alla filmer som jag inte hunnit med.