Orostider

Som förväntat,  när man får besked att läkarna hittat en förändring så har jag varit och är väldigt orolig. Jag orkar dock att koppla bort tankarna så att jag jobba. Men ibland faller masken och jag vill bara skrika rakt ut, ett primalskrik. Ett sätt att lätta på trycket, pysa ut ångest och den otålighet som jag bär. På torsdag får jag prata med min läkare på sjukhuset och sedan ska mitt ärende upp på kirurgkonferens. Jag får hoppas att det inte blir fördröjt för jag vill ha det här överstökat. Veta vad det är som jag har och utgå därifrån. Ovissheten är svår och fräter.