Brittsommar

Ok, det är väl inte höst då. Inte i dag i alla fall. Vi har haft 26 C och strålande sol. Brittsommar.

I kväll åt vi middag på altanen och drack svalt vitt vin till förrätten med räkor och så stekt lax.  Lite vardagslyx. Efter kaffe och köksbestyr  så skulle jag titta på TV en stund men somnade så klart i soffan. Och inte har jag ork att läsa heller. Det är som vanligt, jobbet tar all kraft och ork.

Men nu har jag i alla fall tagit första steget mot nedtrappning, börjat höra mig för om att trappa ner arbetstiden. Det skulle jag kunna göra från 62 år fyllda, om ett år alltså.

Jag ser det mer och mer som en nödvändighet för att orka jobba alls till 65 år.

Tänk att ha en dag ledigt i veckan, i trädgården!

I går slank jag in på det nyöppnade tillfälliga biblioteket vid Medis, Tranströmerbiblioteket som under tre år  ska ersätta det gamla slitna stadsbiblioteket vid Medborgarplatsen. Hela huset ska renoveras och biblioteket har flyttat in  lediga lokaler alldeles intill. I samma hus som jag jobbar!  Men om en månad flyttar mitt jobb till nya lokaler så det var en kort lycka att ha bibblan så nära. Jag fick tag i tre Stieg Trenter-deckare som jag inte läst. Ska bli en njutning att läsa dessa genuina Stockholmsskildringar.

Flytt ja, till kontorslandskap. Det kommer att bli riktigt jobbigt!

Minns i november den ljuva september

Så var det höst igen. Fast den började redan i augusti med kalla vindar och kyliga kvällar. Jag hade ju planerat att sitta ute och koppla av  på vår  altan om kvällarna,  med levande ljus och/eller den inbjudande mysbelysningen men ack så blev det inte. Det har knappt varit någon varm kväll, och jag har jobbat sent. På kvällarna när jag tagit mig ut i trädgården har det varit kallt och grinigt.

Förra veckan var vi i Toscana, där var det varmt, mellan 37 - 41 grader som varmast. Vi hade tyvärr inte någon AC/luftkonditionering på vingården där vi bodde, Tenuta Canta Gallo nära den lilla sömniga staden Montelupo. Nätterna var en plåga, med mygg och obekväma sängar. Men det var trevliga lägenheter, om än slitna.  

På vingården Ama fanns trädgårdskonst

Det här veckan inträffade tyvärr en jordbävning i Italien. Cirka 300 invånare dog i rasmassorna. När vi åkte över bergen och genom dalarna så insåg  vi att vägarna lätt  skulle kunna bli blockerade.

Vi bodde som tur var inte i närheten av det jordbävningsdrabbade området men jag kände en svag gungning när jag låg i sängen den natten. När vi hörde om jordbävningen så insåg jag att det var den som vi känt av men likaså bra att jag inte förstod det på natten.

Vingården omgavs som sig bör av vinfält och olivlundar. Det var vackra vyer men boendet var ett slitet ställe  Och massor med mygg, ett problem verkligen för jag fick massor med stick och det blev underhudsblödningar. När jag såg ner på mina ben så det ut som jag fått en läskig sjukdom..

Så var augusti månad inledd och sommaren går in på sitt slutvarv. Men sommaren har verkligen varit  sommar i bemärkelsen strålande sol och värme under hela juli. Vi inledde semestern med Norrlandsresa, högsommar där med och premiärbadet blev faktiskt där uppe men av ack så kallt.

Efter att vi kom hem från  Norrland har vi badat i Drevviken, som har mycket varmare vatten om ej lika rent.
Vatten, ja.  Det har varit så torrt så torrt.  Det har regnat lokalt här och där, rätt så mycket men inte här, inte förrän idag. Det behövdes verkligen, för gräsmattorna och lövträden är helt uttorkade. Gula löv singlar ner på marken och det är stora brännskador på gräsmattorna. Vattenräkningen blir nog hög, har vattnat alla rabatter och planteringar plus krukblommor dagligen. Men det är värt det för det har blommat överdådigt.. Och massor av fjärilar, humlor och till och med bin.

Vi började således med en tripp till Norrland och jag träffade båda mina systrar, var och en för sig  men i alla fall. Vi har inte setts på 4 - 5 år och jag slogs direkt av hur tiden satt sina spår.

Jag insåg att det var på tiden att vi träffades eftersom en av systrarna är rätt så dement så. Jag blev dock  lite förskräckt först när vi sågs, min äldsta syster har nu svårt att gå, behöver gå stöd och hjälp med ganska mycket. Hon lever i sin egen värld och den är snart stängd för oss andra känns det som.

Jag hade även bestämt mig för att åka förbi den yngsta av mina storasystrar och det var bra att det blev av. Hon bor i grannhuset till vår föräldragård så vi var först till gården och tog foton runt om. Nostalgi för hela slanten men det kändes fint.  Vår dotter var med och fick nu träffa sina mostrar, det var länge sedan sist. Min syster blev överraskad men uppskattade nog också besöket och vi ska nu hålla kontakten på något sätt. För oavsett allt som skett så är syskonbanden starkare än alla materiella band.

Umeå har också fina vyer.

Högsommar. Sol för det mesta hittills om än inte alltid badväder.
Semestern är inledd och nu ska vi ta en tur med bilen till Norrland. Vi ska hälsa på min syster som blir allt mer dement och snart inte kommer ihåg något alls. Det har verkligen  gått fort,  om det nu är vanlig demens, Alzeimer eller något annat. Hon vänder på dygnet, sover inte på nätterna och 'är  rätt så förvirrad emellanåt. Så innan hon försämras ytterligare så ska vi hälsa på hennes och hennes man. Vi åker nog förbi min föräldragård också och år min andra syster hemma i grannhuset så hälsar jag på henne med. Det är fyra år sedan sist.
Förra torsdagen var en svart dag för Nice i synnerhet och för Frankrike- Ett vidrigt dåd av en man med sjuka tankar, tog 84 liv varav flera barn. På strandpromenaden Promenade
d´Anglais i Nice. Må denne mördares namn för evigt försvinna i glömska. Han ville bli känd för sitt massmord men vi ska glömma honom och hans dåd. Men inte glömma att hedra alla som dött, semesterfirare och Nicebor, alla var ute för att fira  nationaldagen 14  juli.

Vi var i Nice sommaren 2011 och 2012. Det var härligt att flanera på denna promenad och på kvällarna gick vi ner till den gamla stadskärnan. Just nu känns det inte som Frankrike lockar och vi ska inte dit i år. Men någon gång ska vi tillbaka.

                                 Frankrike ger sig inte för våldet. Det ska inte vi göra heller.

                     Vive la humanité, la liberté et l`egalité.   

Högsommar. Sol för det mesta hittills om än inte alltid badväder.
Semestern är inledd och nu ska vi ta en tur med bilen till Norrland. Vi ska hälsa på min syster som blir allt mer dement och snart inte kommer ihåg något alls. Det har verkligen  gått fort,  om det nu är vanlig demens, Alzeimer eller något annat. Hon vänder på dygnet, sover inte på nätterna och ringer mitt i natten. HOn är m a o är  rätt så förvirrad emellanåt.
Så innan hon försämras ytterligare så ska vi hälsa på hennes och hennes man. Vi åker nog förbi min föräldragård också men jag vill bara se utsidan. Jag är färdig med kåken och hemmanet i övrigt.
Förra torsdagen var en svart dag för Nice i synnerhet och för Frankrike- Ett vidrigt dåd av en man med sjuka tankar, tog 84 liv varav flera barn. På strandpromenaden Promenade
d´Anglais i Nice. Må denne mördares namn för evigt försvinna i glömska. Han ville bli känd för sitt massmord men vi ska glömma honom och hans dåd. Men inte glömma att hedra alla som dött, semesterfirare och Nicebor, alla var ute för att fira  nationaldagen 14  juli.

Vi var i Nice sommaren 2011 och 2012. Det var härligt att flanera på denna promenad och på kvällarna gick vi ner till den gamla stadskärnan. Just nu känns det inte som Frankrike lockar och vi ska som tur är inte dit i år.

Men Frankrike ger sig inte för våldet. Det ska inte vi göra heller.

                     Vive la humanité, liberté et l`egalité.   

I rosornas tid

I kväll tog vi en  promenad efter en mastig middag på älgfärsbiffar fyllda med Västerbottensost. efter detta avnjöt vi en rabarber- och jordgubbspaj med Bourbonvanilj till kaffet. Promenaden behövdes efter dessa excesser. 

I trädgården frodas rosor, liljor och klematis. Det är så fint och doftar underbart. Efter regnet idag doftade det ännu mer. Jag skulle kunna sova utomhus de här sommarnätterna. Fast jag är ljudkänslig förstås så fåglarna måste var lite tystare på morgonsidan..

En vecka kvar till semestern del 1 som vi tillbringar här hemma, förutom en kort  sväng till Västerbotten. Vi ska hälsa på min åldriga syster som inte mår så bra, hennes minne blir sämre och sämre. Jag befarar att hon snart inte går att kommunicera med. Vi vet inte om hon har Alzeimers eller någon annan demenssjukdom men vad det nu är så har den progredierat. 

 

Sedan jobbar vi ett par veckor och så är det dags för Toscana. Det ska bli härligt att återse Toscana igen.

Pionerna är snart utblommade,  I går gjorde jag i ordning fläderblomssaft som  står i kylen och drar.
Det växer så det knakar i trädgårdslandet men sniglarna är många och varje kväll gör vi en räd.

Nu är det rosornas tid. Först ut var den underbara röda klängrosen vid altanväggens söderläge. Den har nu blivit ett par meter hög, med massor med röda blommor i klasar. Skulle kunna var en Flammentanz men den tror jag att jag har på ett annat ställe i trädgården. En svag doft dock.
Desto mer doftar den gula klängrosen strax intill och namnet på denna har jag faktisk koll på, Golden Bay. Storblommig med  härlig doft.

Som kvinna blir jag orolig

på många sätt. Hur ska det gå när våra tjejer verkar vara fredlösa och kan våldtas på en färja utan att förövarna fälls.  Gruppvåldtäkt - fy fan så j-a fegt. Riktigt  svinigt. Jag blir så arg.

Sedan läser jag om den försämrade bröstcancervården. I dagens DN-upplaga finns ett reportage om effekterna av bröstcancervårdens nya organisation. Redan nu ser man att det blivit färre kvinnor som opererats, och det beror ju inte på att antalet fall av bröstcancer utan att det är färre fall som diagnosticeras och det är en farlig skillnad. Om bröstcancerdiagnoserna försenas så innebär det tyvärr alltför ofta, en försämring av prognosen till överlevnad.

Eftersom jag själv hade den otrolig tur när den första bröstcancern upptäcktes och därmed fick en tidig behandling med borttagande av hela bröstet och enbart strålning så klarade jag av första omgång mycket bra. När jag sedan gick på kontroller år efter år och det inte kom någon kallelse hösten 2013 så blev jag ju så klart orolig. Och eftersom jag jobbar inom ett område där man ser följderna av brister i vården så är jag väldigt "mycket på", jag ringde och ringde och gav mig inte. Det visade sig att dels hade sjukhuset glömt bort att skicka remissen och dels var det trasig  magnetkamera på Capio så min remiss, när den anlänt, lades på hög.  Jag fick vänta fyra månader på undersökningen och ja, cancer hittades , än värre än förra gången och fördröjningen ska inte ha påverkat. Det var en väldigt otäck cancerform och jag var tvungen att gå igenom en tuff behandling och har en hel del sviter av dessa som jag får leva med. "Tvungen" , valet att behandlas eller, gör jag men eftersom jag inte vill dö i cancer så accepterade jag behandlingen.  Och hittills har det gått vägen. Men i vårad var jag orolig för att cancern skulle ha satt spår i skelettet så efter en jobbig period med höftsmärta fikc jag göra skelettscintografi och blev "friad", tack och lov. Eftersom jag har en mycket bra och inkännande onkolog så får jag göra undersökningar utan vidare prut.

Som kvinna blir jag orolig

på många sätt. Hur ska det gå när våra tjejer verkar vara fredlösa och kan våldtas på en färja utan att förövarna fälls.  Gruppvåldtäkt - fy fan så j-a fegt. Riktigt  svinigt. Jag blir så arg. Varför går vi inte ut i massdemonstrationer. På 70-talet skulle vi ha gjort det. Men nu är är alla så insvepta i dimmor som Facebook och Instagram och att förverkliga sig själ, så ingen orkar. Några gör det förstås men märks de alls?

Sedan läser jag om den försämrade bröstcancervården. I dagens DN-upplaga finns ett reportage om effekterna av bröstcancervårdens nya organisation. Redan nu ser man att det blivit färre kvinnor som opererats, och det beror ju inte på att antalet fall av bröstcancer minskat utan att det är färre fall som diagnosticeras och det är en farlig skillnad. Om bröstcancerdiagnoserna försenas så innebär det tyvärr  ofta, en försämring av prognosen för överlevnad.

Eftersom jag själv hade den otrolig tur när den första bröstcancern upptäcktes och därmed fick en tidig behandling med borttagande av hela bröstet och enbart strålning så klarade jag av första omgång mycket bra. När jag sedan gick på kontroller år efter år och det inte kom någon kallelse hösten 2013 så blev jag ju så klart orolig. Och eftersom jag jobbar inom ett område där man ser följderna av brister i vården så är jag väldigt "mycket på", jag ringde och ringde och gav mig inte. Det visade sig att dels hade sjukhuset glömt bort att skicka remissen och dels var det trasig  magnetkamera på Capio så min remiss, när den anlänt, lades på hög.  Jag fick vänta fyra månader på undersökningen och ja, cancer hittades , än värre än förra gången och fördröjningen ska inte ha påverkat. Det var en väldigt otäck cancerform och jag var tvungen att gå igenom en tuff behandling och har en hel del sviter av dessa som jag får leva med. "Tvungen" , valet att behandlas eller, gjorde  jag men eftersom jag inte vill dö i cancer så accepterade jag behandlingen.  Och hittills har det gått vägen. Men i våras var jag orolig för att cancern skulle ha satt spår i skelettet så efter en jobbig period med höftsmärta fick jag göra skelettscintografi och blev "friad", tack och lov. Eftersom jag har en mycket bra och inkännande onkolog så får jag göra undersökningar utan vidare prut. Men långt ifrån alla får de undersökningar som behövs och i tid.

Det är verkligen långt mellan mina inlägg numera. Men  våren har varit var tung och jag har haft besvär med värk och ledstelhet, känt mig trött och utarbetad trots två utlandsresor och rät tmånga lediga dagar.
I mars åkte jag med dottern till  Barcelona och kopplade av några dagar.  Redan då kände jag av höften. Jag köpte receptfri Voltaren och blev lite bättre. Det var så skönt i I Barcelona, riktig vår och härligt och vi shoppade lite vårkläder. I maj var det dags för nästa tripp, Amsterdam tillsammans med  maken.  Det var vår där  så klart men väldigt blåsigt och ganska kallt bitvis. Fingervantar hade varit bra att ha med. Men när solen sken så var det så mysigt. Amsterdam är en mycket trevlig stad. Även den här gången var jag till Blumenmarcht och köpte tulpanlökar.

Vi åkte till Holland för att hälsa på sonen som pluggar i Delft men bor i Haag och trivs bäst i Amsterdam. På en och samma dag så besökte vi dessa tre städer medan vi var stationerade på ett trevligt hotel i Amsterdam och sonen guidade oss runt en del. Men höften strejkade rejält och emellanåt hade jag svårt att gå.

Innan resan så hade jag tack och lov, bokat ett besök på onkologen då jag var var väldigt orolig som vanligt och läste på nätet (så klart!) att bröstcancer kan sprida sig till bl a en höftled . Så jag hade en tid på kliniken när jag kom hem igen och fick göra slätröntgen och skelettscintografi och ta prover. Efter en starkare kur av diklofenak  som hjälpte faktiskt en hel del  kunde jag till och med sova på nätterna.

Men den här veckan efter röntgen var jobbig, gå och vänta på läkaren skulle ringa. Det gjorde hon på utsatt dag men dagen innan låg en telefontidsbokning i brevlådan och min fantasi fladdrade iväg. Tankar som " - Nu är är det klippt, det är kört!  växlade med att " Läkaren skulle ju ringa och hon bokar alltid in en tid för detta, så det har ingenting att göra med malignititetsbesked" " och med alla möjliga ångesttankar. Det här var i fredags och jag minns inte mycket från förmiddagen för jag var alldeles för ångestuppladdad. När jag äntligen fick telefonsamtalet mådde jag illa av oro.

Men det var lugnt. Jag har bara atros i höftled och ländrygg. Det som är jobbigast är att jag har som mest ont  på nätterna när jag ska sova så det gör ju att jag jämt och ständigt är ganska  trött.
Voltaren ska man inte heller äta alltför länge för magens skull.

Jag är också rätt så stel i lederna p g a den antihormonella behandlingen och har har haft rätt mycket ledsmärtor pga läkemedlet. Dock verkar det som Voltaren-behandlingen har hjälpt lite där också. Men tröttheten sitter i en del. Jag har ett stressigt och tufft jobb så jag måste nu tänka på att spara lite på mig själv så att jag jobbar. De "superkrafter" som jag tyckt mig ha  förr, har jag inte alls längre.

Det är väl så att jag brjar bli lite till åren som man säger. Men 60 plus är väl ingen ålder på en häst, säg?  Och arbetshäst, det har jag alltid varit.