Inte utan mina syskon

Nu är mitt arbetsrum ommålat och fräscht. Innan ommålningen hade jag en stor mängd foton av familj och släkt på väggen. Bilder av min egen familj, man och barn. Mina föräldrar och syskon. Förfäder som far- och morföräldrar.
Nu ska jag nog sålla lite men jag ska ändå sätta upp en hel del på "släktträdet"  som jag kallar denna vägg. Mina syskon och föräldrar. Nu är fotonen det enda jag har kvar av dem eftersom del flesta är borta, en syster är svårt dement och en syster har valt att inte ha någon kontakt med oss andra två.  Det är knepigt med syskonrelationer som bryts sönder. När sorger och elände drabbade denna syskonskara så trodde jag ju, att vi som blev kvar, skulle hålla ihop.Jag kunde inte vara utan mina syskon, vi var så tajta, trodde jag i alla fall.
Vi var sex syskon, således en stor skara. En syster tog sitt liv i början på 80-talet, nästa dog av cancer på 90-talet och min ende bror dog 2011, efter att ha legat totalförlamad i flera år och av oklar genes.
Han var singel och vi tre syskon blev arvingar. Det tog helt knäcken på syskonrelationen, det vill säga det lilla som var kvar. Det hade varit schismer kring min brors förvaltarskap, senare hans arv och ännu tidigare ett gåvobrev angående hemmanet som vi alla skulle ärva i slutändan.  Nu blev schismerna blev alltför stora och kulminerade i den komplicerade och utdragna arvstvisten. Men först skulle min bror begravas. Så fort vi kontaktat begravningsbyrån så stod det klart att min bror inte skulle komma i jorden på vanligt sätt, en begravning. Nej, det krävdes två ceremonier eftersom min ena syster vägrade att delta i begravningen med min andra, äldsta och lätt dementa syster. Det var tvärstopp. Prästen hade ingen lätt uppgift, församlingen fick godta två olika ceremonier. Begravningsentreprenören var  utbränd efter denna begravning. Han blev utskälld per telefon av tv av syskonen, dock inte av mig.
Kistan åkte  in i kylrummet efter den första ceremonin, jordfästningen. Ett par dagar senare var det dags igen och då var jag och min äldsta syster med, ett antal bybor och vänner samt fåtal släktingar. Jag vågade inte fråga folk men jag undrar om inte en del av min  brors vänner, gick på båda begravningarna för att inte stöta sig med den andra falangen. Min brors kista fördes ut till graven och så tog vi farväl.
Jag saknar mina syskon, både de som lever och de som är döda. Men vissa saker går inte att göra något åt. Den syster som valt bort syskonkontakten , har gjort sitt val. Jag har för länge sedan accepterat detta, det är och förblir ett avslutat kapitel. Hon är ibland på besök här i sta´n där hennes  vuxna barn bor, men har aldrig kontaktat mig. NU har jag bestämt mig för att detta kapitel är avslutat.
Om man söker på nätet på syskonkonflikter så blir det många träffar. Syskon kan man inte välja, men man kan välja att inte ha kontakt, det är sant.
Arvstvist är tämligen vanligt bland syskon. Förra året kom det ut en intressant bok skriven av en norska, "Arv och mijö". Den ska jag läsa.