Vara sig själv

Det är så skönt att vara lite av sig själv igen, nu är bästa veckan innan den sjätte kuren.

 Idag var jag till vårdcentralens sköterskemottagning för sista omläggningen av PicLine, i vart fall avseende denna behandlingsomgång. Hoppas ju att det räcker med en cytostatikaperiod.

Jag har haft turen att få ha samma distriktssköterska, nästan hela tiden. Hon ska gå i pension vid årsskiftet, är över 65 år men ska ändå jobba några timmar varje vecka. Det saknas sjuksköterskor även på primärvården och dessa som jobbar över pensionsåldern är guld värda med sin mångåriga erfarenhet.

Hon tyckte jag är så tapper,själv kan jag inte bedöma om jag är det. Jag kanske inte beklagar mig så mycket, skriver ju dock här på bloggen som är min ventil och på FB. Men jag har nog den inställningen att det är bara att acceptera faktum, ta behandlingarna och stå ut med biverkningarna. Jag vill ju fortsätta leva, då har jag inget val. Att tappa håret, må skitdåligt,  ha smärtor eller neuologiska besvär som  iskuddar under fötterna, det är ingen lätt match. Dock - det finns olika medel att lindra allt det här och jag tar en mängd tabletter i samband med cyton och senare, betydligt färre,  men det hjälper ju något. Och jag vet att biverkningarna går över, det blir tyngre och tyngre för varje gång men jag är snart igenom. Sedan blir det strålning men det är ju inte så jobbigt om jag ska jämföra med förra gången. Biverkningar kan det bli ändå men jag hoppas att det inte blir så märkbart den här gången heller.

I helgen som var hade vi besök av våra vänner som vi känner sedan tiden i Årsta. Vi bodde i närheten av varandra och vi tjejer möttes på BVC, jag väntade vårt första barn Johan. Sedan dess har vi träffats varje år, fastän vi flyttat våra bopålar till  andra håll i Stockholm. I somras hälsade vi på dem i Dalarna där de har sommarhus och nu var de till oss. Det är alltid lika trevligt att träffas och vi har så mycket att prata om, trots att åren gått. Vi hade gjort lammstek, späckad med egen vitlök och rosmarin och ugnsrostad potatis. Ett gott vin, finporslin, vackra glas och manglad duk - allt förhöjer en middag. Mina smaklökar hade också återhämtat sig så jag kunde njuta av mat och vin och av sällskapet.

Ibland funderar jag över framtiden men lever mest i nuet. Har börjat läsa Kvicksand av Henning Mankell som fick sin cancersjukdom fastställd i januari. Mankells bok är bra, ger olika perspektiv och väcker tankar.

För min del så hade jag nog på känn att det var något fel när jag var på kontrollen i januari. Det är alltid jobbigt att vänta på beskedet och det tog längre tid än vanligt. Eftersom kontrollen med  MR redan hösten 2011 visade på en oklar förändring som läkarna inte kunde tro att det skulle kunna utvecklas till tumör, så har jag ändå haft detta i bakhuvudet på något sätt. Dessutom skulel kontrollen ha skett förra hösten och jag fick ringa och jaga en tid för MR men det var ont om tider då en MR var ut funktion.  Så kontrollen drog ut på tiden och det i sig föranledde viss oro. Men jag tryckte bort den oron.  Det var svårare att bortse från denna oro efter att jag varit på undersökningen och när jag var tvungen att göra punktion med MR så förstod jag nog innerst inne att det var något i alla fall. Och det var det ju.

Den oron som legat latent har dock inte hindrat mig från att leva och jag tänker inte låta oron för framtiden hindra mig från att leva framöver heller.  Som Mankell skriver, att ta sig ur kvicksanden och leva, livet måste levas här och nu. Eller som i boken av den cancerdrabbade journalisten: Jag ska inte dör idag, inte heller i morgon men någon gång så dör vi alla. Min tolkning är att man lever längre och får ett bättre liv om man inte ständigt tänker på sin sjukdom.