Medsyster

Bröstcancer måste vara väldigt lurig sjukdom som är svårt att diagnosticera. Eller vad ska man tro när i DN igår stod om den 32-åriga kvinnan som hade en tydligt kännbar knöl i bröstet, som läkaren inte  tog prov på. Varför? 

Ingen läkare trodde heller att den förändring som jag hade 2011  kunde utvecklas till cancer. Och ändå så har vi så bra sjukvård. Men man ska inte vara bitter utan tacksam.

I går gjordes hjärtscintografi, del 1. Det var en rätt så obehaglig upplevelse. Inte själva scanningen,  som det var fråga om,  utan effekten av det preparat som sprutades in i blodet  Eftersom jag fick ett skänkelblock och hade druckit kaffe innan undersökningen i måndags så kunde man inte mäta hjärtats syresättning.  I stället fick jag ett läkemedel som injicerades och har samma effekt på hjärtverksamheten som ett arbetsprov på testcykel, kärlvidgande. Men också biverkningar, förvissa övergående nästan efter att droppet avslutats. Värmevågor kom och gick genom kroppen, blytung bröstkorg och svårt att andas. Det gällde att inte få panik, andas djupt och lugnt.. Detta varade i fem minuter som kändes ganska långa.

På måndag, innan den förmodade cytostarten ska jag göra ny scint  av hjärtat, nu efter viloläge. Och idag var det skelettscint med ny isotopinjektion. Jag är nog självlysande vid det här laget.

Efter injektionen med isotoper skulle jag vila tre timmar, fick en brits i ett bås att vila. Efter en stund kom en kvinna i yngre pensionsåldern, också cancerpatient. Hon var skallig och hade nyligen avslutat cytostatikan. Jag har ingen aning vad hon heter men hon var trevlig och vi fick bra kontakt. Vi började prata, jämförde våra sjukdomar och behandlingar. Jag fick info och tips om hur jag ska klara cyton. Det var bra att prata om det som komma skall, känns mindre dramatiskt nu. Jag kunde informera om strålningen som jag fick förra gången. Hon berättade att hon levde som vanligt under cyton, vilade när hon var som tröttast och försökte utnyttja de bra stunderna. Vår slutord till varandra blev naturligtvis  - vi ska klara detta!

Det har varit tuffa undersökningspass den här veckan men jag orkade ändå med en avtackning på jobbet och kvällen avslutades med en avtackningsmiddag för ett par av mina kära kollegor som ska sluta.. Jag kommer att sakna dem mycket men vi lovade varandra att hålla kontakten och jag har ansvaret att sammankalla till en träff i september. Nu är jag väldigt trött så det är dags att avsluta.