Sömnlös i nattens timma

I morgon ska jag vara på sjukhuset kl 0915 och det innebär att jag borde sova nu. Men som vanligt vill inte sömnen infinna sig och jag vill inte ta sömntabletter varje kväll eller insomningstabletter,  som det så vackert heter. Det har varit svårt att sova under hela våren, kan ofta  inte sova en hel natt utan  sover i tre- fyra timmars perioder och vaknar. Ibland tar jag en insomningstablett vid 0300-tiden och då kan jag sova till nio-tiotiden om jag inte väcks av väckarklockan.

Jag vill inte läsa, då blir det ännu mer att ta in och mina ord behöver istället komma ut ur. Så jag skriver istället.

Idag var jag på fysiologen och fick först in injektion med isotoper, den tredje på en vecka. Men nu har jag i alla fall gjort hjärtscintografi x 2 så vi får om något har hänt med hjärtat eller om de kan köra den kur med cytostatika om är tänkt. Mina soldater,  min armé,  som ska leta upp och förgöra de eventuella cancerceller som tumörerna kan ha släppt ut. Några metastaser finns inte enligt skelettscintografin och skiktröntgen så det här ska vara en säkerhetsåtgärd, s k adjuvant behandling.

Dock slår cytostatikan mot alla celler och dag 7- 10 eller 8 – 12 så är det som värst och då kan jag räkna med att jag är som mest utslagen. Det behöver inte betyda att jag mår väldigt dåligt men de flesta blir väldigt trötta. Jag har ju svårt att ta igen mig, är ju jämt igång men nu måste jag vila.

Idag efter den sista undersökningen av hjärtat innan cyton och påfyllningen av expanderprotesen så blev jag enormt trött.  Så trött har jag inte varit på väldigt länge. Jag var trött och lätt illamående, magen känns konstig och jag ville bara lägga mig ner. Eller äta något. Konstig känsla i vart fall. Lyckades ta mig hem och innan jag lade mig i vilstolen så tog jag en smörgås och illamåendet lättade.  Jag låg nästan en timme och när maken kom hem så lagade han middag och sedan piggnade jag ju till. Och här sitter jag nu, mitt i natten och kan inte sova.

Det är många tankar som kommer om natten. Oro framför allt. Hur kommer jag att må? Hur tar resten av familjen det här? Men jag antar att det släpper lite när jag är igång med cyton. Det ordnar sig bara jag/vi är förberedd. Läste i föra veckan om Katarina Hultqvists kamp för att övervinna sin bröstcancer, hon var med i  Skavlans program, med alldeles kalt huvud och tänkte att så ser jag ut om ett par veckor. Men håret växer ut. Värre är väl alla biverkningar som man får, att behöva ta en massa mediciner för dessa och som man sedan får nya biverkningar av.

Sedan är det inte heller helt oproblematiskt att ha den här expanderprotes som ska fyllas på. Det spänner och är lite ömt och på den andra sidan har jag också lite besvär med  ett slags sendrag efter alla operationer.  Hade jag vetat att det skulle bli den behandling som nu är så skulle jag avstått från expandern men nu är det som det är.