Känner att sömnen är klar, sätter mig vid datorn och då kommer tårarna. Gråter, tar mig samman, gråter igen. Försökera analysera varför jag blir så ledsen. Operationen gick ju bra, man fick bort allt. CT-thorax/buk var ok liksom skelettscint. Cyton är förebyggande ifall att tumörceller skulle var på drift. Det är väl det som är så jobbigt, förra gången var det ingen spridning till lymfan som det var den här gången och inte så enormt stor tumör heller. Sedan är det ju så cancerdiagnos är en tuff sak, man går inte bara på som vanligt. Mitt i alltihop har jag även ett mycket litet område med lite dålig syreförsämring till hjärtat, vänster skänkelblock men kardiologerna har gett klartecken. Träffade kardiologen igår och han menade att sådana här tillstånd är vanliga, kommer med åren. Nu får jag Trombyl och blir det problem sätter man in betablockerare. Ett piller till. Ingenting blir som vanligt under det här året. Gäller att göra det bästa av det och njuta när det går. När jag kommer i väntrummet på avdeln 22 så inser jag att jag inte är ensam. Och många verkar pigga och glada ändå så jag får ta till mig det. Glädje och livslust.
Strax innan frukost startar jag med Omeprazol, därpå Trombyl och så drinken med 16 upplösta Betapred.. Efter frukost väntar jag till kl 09 00 och tar en tablett Ondensatron mot illamående.
Efter cytostatikan ska jag hämta injektionen på apoteket, Neoblasta som kostar 9 000 kronor, om vi nu inte skulle ha högkostnadssystemet med maxtak. Jo detfinns mycket att vara tacksam för. Tänk om min behandling inte finansierades via sjukvårdsförsäkringen och inom skattesystemets ramar.
I går när jag kom hem från kardiologen så var jag ute i trädgården hela dagen. Låg och läste i min sköna vilstol och tog därefter itu med krukor och rabatter som behövde mer jord och ogräsrent. Städade upp efter de blåsiga dagarna. Rosorna slår ut allt mer nu och pionerna är underbara. Liljorna är också på gång att slå ut så om det nu blir lite värme så att man var ute utan hacka tänder så vore det skönt. Under tiden lyssnade jag på Sommarprogrammet med Johan Croneman. Ett i särklass bra program om hur det var att var ung på 1970-talet, han är född i 50-talets mitt liksom jag, och var ung, radikal och medveten. Nu är han inte ung och nog inte radikal men medveten. Protesterna mot kriget i Vietnam, miltärjuntan i Spanien, Portugal, Chile och Argentina. I Chile utplånades Nästan en hel studentgeneration av Augusto Pinotchets hantlangare. De som överlevde var de som lyckades fly, många till Sverige. Ungdomar och vuxna torterades fruktansvärt och togs sedan upp i flygplan och dumpades i havet levande. Andra sköts på stället. Hur fungerar dessa män, för det var nog mest manliga miltärerer, idag som nu är gamla och lever undanskymt i Chile?? Gjorde de bara som de var tillsagda, som nazisterna under andra världskriget. I Chile slog militärerna ner all opposition. Det fanns inget val - fly eller dö.
I Spanien skulle två ETA-aktivister garroteras, den mest fruktansvärda avrättningsmetoden och opionen bland de unga i Europa stoppade den, avrättade blev de dock men inte garroterade.
Om man tänker tillbaka så var det alltså inte någon fridfull bild av Europa heller. Jag hade valt bort Spanien som turistland med tanke på diktaturen. Likaså Grekland. I det av maffian korrumperade Italien läste vi om Röda Brigadens blodiga framfart och i Tyskland hade vi Bader Meinhof.
Men Portugal fick på 80-TALETdemokratiska val och Spanien likaså. Maffians makt begränsandes i Italien av modiga åklagare i rättväsendet som tyvärr fick plikta med sina liv men det gick framåt.
Och så njöt jag av musiken i Sommarprogrammet. .Allt det som spelades, nästan, lyssnade jag på 1970-talet. Jag var lyrisk. Nu ska jag lyssna då och då på just det här programmet i sommar bara för att njuta och lyssna på denne Croneman.
Har laddat upp med böcker och så kan jag se alla filmer jag velat se men inte hunnit, om det är sämre väder. Mest vill jag var ute, det är ju sommar. OM jag orkar idag och inte får alltför kraftigt illamående (det akuta illamåendet kommer inom en timme efter cyton men kanske märker jag inte så mycket av det för båda kortison och illamåendetabletterna dämpar förhopningsvis) så ska vi till Zeta Trädgård och passar på att äta lunch där. Hoppas verkligen att det går, annars en annan dag. Till helgen är det Öppna trädgårdsdagar i Haninge så jag hoppas att jag orkar åka på en sådan. Har alltid velat gå på en privat trädgårdsvisning, få tips och inspiration.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar