Istider II

Våren sägs vara här. Butikerna har vårkläder i mängd, blomsterhandlarna säljer vivor och vårliljor.. Men det är ju så kallt, de stackars blommorna fryser. I morse tog jag, i hastigt mod, på mig en tunnare kappa och höll på att frysa bort på vägen hem.. I morgon kanske det snöar så det blir varm täckjacka igen. Det är ju inte mycket att göra åt utan man får stå ut, tids nog blir det vår. Apropå istider ..har i alla fall fått Haninge kommun att sanda en gångväg till bussen som var (mycket) partiellt, täckt av stora issjok. I övrigt var vägen isfri långa stycken men så kom man till ispartier som i vart fall jag, inte vågade korsa. Med tre frakturer bakom mig vill jag ha isfritt. Men det krävdes ett par telefonsamtal och ett mail för att få gatukontoret att inse att det inte är vår riktigt ännu, i vart fall inte isfritt. Nu är det rejält sandat. Massor med sand som måste sopas bort.. De som längtar efter vår är nog de hemlösa. Så egentligen borde vi, icke hemlösa, klaga på kylan. Varje dag ser jag dem, männen och även kvinnor som inte har någonstans att bo. Som sitter eller ligger i tunnelbaneuppgången eller som tigger vid bankomaten. Oftast gör jag som de flesta, går förbi men så slår det mig att dessa människor skulle kunna vara vem som helst av oss andra. Ingen är immun mot elände och sjukdom, missbruk och arbetslöshet. Som mister sitt jobb, sin familj och sin bostad för missbruket som tar över allt eller för psykiska problem som inte personen kan hantera. Den som tror att detta drabbar bara dem som är svaga med dålig karaktär och lata individer som bara vill snylta på oss som jobbar, borde fundera över varför det ser ut som det gör i samhälet. Förr, och då menar jag 70- och 80-talet fanns det ännu en socialtjänst med sociala ambitioner. Att förhindra att människor sjönk alltför långt ner i dyn. Vad finns det i dag? Nästan inget, individen är helt utlämnad åt sitt eget öde. Männen  och kvinnorna som sitter i trappuppgången vid Medis och värmer sig när termometern kryper ner mot 10-15 grader, har de något hem?  Och vart ska de ta vägen annars? Det finns inga härbärgen, inga värmestugor, ingen dagverksamhet där dessa människospillror kan ta vägen. Som jag ser det finns det snart inte någon barmhärtighet i vårt samhälle, bara ren och skär egoism. Jag har ett hem, familj och jobb att gå till och lever ett bra liv på många sätt. Ännu så länge är mitt hjärta inte förstockat utan jag känner en social indignation över att vi bara lämnar individerna åt sitt missbruk och elände. Och visst stämmer det att det finns det professionella tiggare och ligor som lever på tiggeri. Men det finns även en nyfattigdom i Sverige, dessanyfattiga tigger inte på gatan utan det är de vars barn inte kan åka med på skolutflykter, skolresor eller delta i aktiviteter som kostar. Dessa föräldrar är oftast ensamförsörjande och det finns många exempel på hur de försöker att få ihop tillvaron för sina barns skull. De tigger inte på gatan utan försöker leva sitt liv och sätter barnen i första hand. De går till stadsmissionen eller kyrkans biståndsverksamhet när maten tryter eller kläder behövs. Jo då, fattigdom finns och det finns nyfattigdom. I ett välfärdssamhälle som vårt borde det räcka till för alla. Men den som icke arbetar ska icke heller äta, heter det. Så den som sjukskriven och blir utförsäkrad arbetar ju icke. Och säger regeringen att du inte är sjuk utan kan arbeta, ja då är det ju fritt fram att välja, svält eller arbeta... Men värst är det för barnen.De är de verkligt utsatta, i alla lägen. Läs mer om de hemlösa i Stockholm hemlösa