Rosa bandets månad

För fyra och ett halvt år sedan var jag på en rutinkoll på Sophiahemmets bröstmottagning. Där hade jag gått på kontroller ett antal år hos samma läkare, Eva T  som nu tyckte att mitt ena bröst såg lite konstigt ut, vilket jag också tyckt en tid och därför till slut beställt en tid. Mammografin avslöjade dock inte något avvikande men doktorn ansåg att en undersökning med magnetkamera var motiverad eftersom både min mor och en syster dött i sjukdomen. Detta var i maj månad och min yngste son skulle ta studenten snart  och vi var inbokade  på en resa, så jag tyckte att jag kunde väl göra magnetkameran på hösten istället. Men den goda doktorn menade att det var nog lika så bra att göra det nu. Sagt och gjort, ett par dagar senare gjorde jag undersökningen och min vardag rullade på tills att telefonen ringde, det var från Sophiahemmet och de ville att jag skulle komma dit för en ny undersökning..Magnetkameran visade på ett par förändringar - men inte på den sida som jag egentligen varit orolig för utan den andra, "friska" sidan. En så kallad "by the way"-diagnos. Den första tiden var jag i någon slags vacuum, det värsta hade hänt - jag hade cancer. Jag blev givetvis väldigt orolig och ledsen men försökte ändå att inte ta ut eländet i förskott. Men när jag kom till Sophiahemmet för att få svaret på finnålsundersökningen några dagar senare höll jag på att säcka ihop. Mina ben blev så svaga när jag gick upp för trapporna till mottagningen. Jag satt i korridoren,  som dock är betydligt trevligare än på ett storsjukhus, och väntade. Doktorn passerade mig ett par gånger och jag såg på henne att det inte var något roligt besked som väntade, i alla fall tolkade jag det så. Och det var det ju inte heller, jag hade två små tumörer i bröstet. Jag hade valt att ta emot beskedet ensam, ville inte ha någon med, inte ens min man.  Det var på något sätt lättare att inte behöva visa reaktionen, att bara gå ut därifrån och låta beskedet smälta in. Jag minns att jag ringde min man och därpå min ena syster men sedan var den dagen ett töcken. Det var en vacker vårdag och färgerna var starka och intensiva. Mitt inre var i uppror och jag försökte att inte låta ångesten och oron att ta över. Jag bestämde mig från dag ett att jag skulle klara cancern och att sjukdomen inte skulle ta över mitt liv.

Så långt behövde jag bara operera bort mitt ena bröst och fick strålbehandling och därpå antihormonell behandling. Tumörerna var av en mindre aggressiv sort än vad min systers och min mors, var. Jag går på kontroller  och får göra magnetkamera varje år vilket nog är att beteckna som min livförsäkring. Tumörerna syntes inte på mammografin, de var svåra att upptäcka och därför får jag en extra undersökning i form av magnetkameran. Jag har också gjort en mutationsutredning för att kolla om det var fråga om en ärftlig cancergen, det finns två kända cancergener men ingen av dessa tack och lov. Sannolikt rör det sig ändå om någon ärftlig grund men i dagsläget är ju inte den genen känd. Så jag är glad för min dotters skull, ingen känd ärftlighet men hon kommer att ändå att börja med  tidigare kontroller än sedvanligt eftersom jag har haft sjukdomen.
Varje höst gör jag mina kontroller och jag har även gjort en bröstrekonstruktion.