Kom ljuva krusmynta, kom rosor och akveleja

Idag har jag bakat foccacia. Inspirationen var det inget fel på, brödet jäste dock för länge och svämmade över men det gjorde ingenting. In i ugnen och goda dofter spred sig i huset. Brödet såg verkligen jättefint ut, olivolja och provencalska kryddor uppå.. Så skar jag en bit och tog en tugga.. Besvikelsen var stor - den smakade ingenting! Jag hade glömt saltet.

Salt behövs ju till maten för att den ska smaka men i måttliga mängder. Salt i stora mängder är ju faktiskt inte nyttigt. Min pappa älskade att salta på maten, han smakade inte först utan hällde salt i handflatan och strödde över tallriken. Min mamma gillade inte det där minns jag. Själv saltar jag sällan maten något extra men när saltet saknas, då saknas det verkligen. Som i min foccia..

Snart ska jag göra i ordning le chef, d v s den starka deg som utgör grunden för levain. Sedan ska jag studera boken Bröd för att se vilket bröd som ska bakas i morgon. (Stark deg betyder att brödet bakas med mjöl med extra hög proteinhalt, typ specialvetemjöl.)

Det blir mycket bakning i helgen. Foccacia idag och levain i morgon. Lite av terapi faktiskt eftersom jag oroar mig för avskedet på onsdagkväll då Johan åker i väg med sin tjej till Brasilien. Han blir borta ett helt år!! Vi ska vinka av dem på Arlanda och jag kommer att gråta, helt klart. Jag får anfall av sorgsenhet redan och det kommer att ta ett tag att smälta att vi inte kommer att ses på ett helt år. Alla tycker att vi ska åka till Brasilien och hälsa på men det är dels dyrt och dels väldigt långt, och.. Brödblomman är flygrädd. Jag har hittills kommit upp i 4 timmars flygresa vilket jag tycker är OK men 16 timmar...med två landningar också. Men kanske, om vi får ihop till resan och om min längtan att träffa sonen räcker så kanske vi kan åka till Brazil..

Lite oro finns också för vad som kan hända under ett år. Sjukdomar och olyckor och annat elände. Jag tänker mycket på en kollega som just väntar på en stentuff behandling mot den tarmcancer som upptäcktes före jul. Hennes dotter är utomlands men Kicki vill inte att dottern ska åka hem. Jag förstår henne, kampen mot cancern kommer att bli svår och ibland kan det var en lättnad att vara för sig själv. Mina tankar är även hos Karoline som precis före jul var klar med cytostatikan och nu har opererat bort ena bröstet. Nu väntade hon på besked om spridning eller ej. Den ovissheten är fruktansvärt tärande.

Jag vet detta för att jag har själv gått igenom det. Jag har dock haft tur och hoppas att den håller i sig men jag tar inget för givet. Allt och intet kan hända. Varje dag är en gåva och att oroa sig för framtiden tar alltför mycket kraft. Så jag lever mycket mer för stunden numera, här och nu. Tidigare sköt jag upp väldigt mycket men nu är det mera av omedelbar behovstillsfredsställelse.

Livet är alltför kort och man ska inte slösa bort det. Så jag bloggar, bakar, fotograferar, läser och pysslar. Jobbar gör jag också men det måste jag ju för brödfödan. Jobbet är dock viktigt även om det inte är det som jag allra mest skulle vilja jobba med. Odla gurkor och annat och ha ett litet rädgårdkafé vore ju drömmen. Här nedan ses gurkorna i mitt lilla växthus.