torsdag 15 februari 2018

Jag trivs sämst i kontorslandskap

 och nu sitter jag i ett. Nästan med en gång efter flytten till landskapsmiljön,  så kände jag att: Nej  - här vill jag inte vara. Nu är det snart 18 månader sedan och efter lite mer än ett halvår hade jag bestämt mig, jag pensionerar mig.Så jag har fått nog, lämnar snart mitt knog.
Om tre och en halv månad så checkar jag ut för gott, fast i sanningens namn så är jag nog redan lite utcheckad. Det blir nog så när man måste bestämma sig ett år i förväg, om man vill utnyttja 62-års-regeln. Denne regel inom  FAO-området, bank och försäkring innebär att anställda, som yngst födda 1955, kan ta ut pension från 62 år. Jag tillhör således sista årskullen som kan utnyttja denna möjlighet. Ibland brukar jag tycka synd oss femtiotalister, vi har jobbat och slitit och kämpat på men är lite bortglömda som generation. Förutom alla 56-or, de verkar vara 50-talets klippare.  Men jag kan i alla fall pensionera mig tidigare. Det är en dyr reform så det är väl därför den nu är borta med min årgång. Men jag är glad att jag har denna möjlighet.
Jag kommer att sakna mina kollegor, särskilt några. Men det är inte många kvar av min generation så jag, jo jag känner att det är över nu.  Mitt arbetsliv har varit långt och strävsamt. Det är dags att njuta sitt otium. Med sjukdomar som varit och andra sorger i bagaget så vill jag njuta av livet, medan det varar. Sedan är det ju för sent.
Och jag får dricka riktigt kaffe på eftermiddagarna varje dag. Ångande hett och starkt i tunna koppar. Doftande.  På mitt jobb finns bara tjocka muggar och kaffeautomater med kaffe som jag
i bästa fall kan benämna kaffedryck. Mest är det blask. Så jag tar en dubbel espresso med hett vatten, det tar en stund och man kan inte göra det när kön är lång bakom mig. Nej, tacka vet jag Don Pedro- bryggarna på 70-talet, hett och starkt. Men ack så lätt kannorna sprack.

Nu skriver vi således den 15 februari. Mitt arbetsliv är snart över. Det känns lite dubbelt men ändå bra, jag vet att jag har gjort mitt efter 40 år i arbetslivet. Jag orkar inte riktigt ta in allt nytt och det är otroligt påfrestande med kontorslandskap som sagt. Om en månad går en något äldre kollega i pension och sedan slutar en till. Sedan kommer jag att vara äldst i tjänst och ålder ett litet tag. I maj bär det av till New York och sedan blir jag en glad pensionär. Klackarna i taket! Eller suga på ramarna, vi får se. Men det reder sig nog.

1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera

Rosa!

Förra vecka var tung för många av oss kvinnor med bröstcancer i vår historia. Sara Danius, som kämpat i flera år med sin sjukdom, avled i de...