Minnena strömmar ur fotoalbumen

Nostalgiafton i kväll. Skulle skanna några bilder från 80-talet och fastnade i albumen och fotohögarna.

Här är jag 10 år, 1965. Jag hade fått mina första glasögon och snart därefter fick några typer i skolan för sig att att börja retas: Glasögonorm! Det var starten på en lång mobbningskarriär i skolan. Jag har aldrig glömt men förlåter dessa idioter som antagligen aldrig sett annat än hemkommunen Nordmaling. Jag är mest glad att jag tog mig från orten innan jag var helt förstörd. Jag hade ju aldrig kunnat tro att Stockholm och Uppsala skulle kunna vara alternativ för en lantis som jag om jag fått gå igenom högstadiet i lugn och ro.

Jag läste nyligen en frågespalt där en kille i 30-årsåldern, som mobbats i högstadiet, frågar psykologen om hur längedessa minnen påverkar en.
Tyvärr måste jag säga, dock är jag inte psykolog men beteendevetare, att dessa minnen aldrig försvinner men man kan bestämma, eller man måste bestämma sig för att de inte får påverka ens liv. Det tog mig många år att komma vidare, har alltid haft en känsla av att jag är utanför och inte så social. Jag har lite svårt ff att känna mig bekväm. Fast nu på äldre dar så tar jag igen det där med att vara så blyg och inte våga synas.

Kommentarer

Populära inlägg